Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blackwood. 1. William B., skotsk bokförläggare - Blackwood. 2. John B., skotsk bokförläggare - Blackwood. 3. William B., bokförläggare - Blackwood, Frederick Temple Hamilton-Temple-B., markis af Dufferin och Ava, vanligen kallad "lord Dufferin", brittisk statsman - Blackwood river, flod i Väst-Australien - Blad, bot., växtorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgafs 1810–30. År 1817 började han utgifva "Edinburgh
monthly magazine", som i konservativt intresse skulle
bekämpa whigorganet "Edinburgh review". Den blef
snart under namnet "Blackwood’s (Edinburgh) magazine"
en af de ledande politisk-litterära tidskrifterna.
2. John B., den föregåendes son, skotsk
bokförläggare, f. 1818, d. 1879, inträdde 1840 i
faderns affär, var några år dess ombud i London,
öfvertog 1845 utgifningen af "Blackwood’s magazine"
och blef 1852 firmans chef. Det var B., som
"upptäckte" George Eliot, i det han i sin tidskrift
intog hennes anonymt insända "Scenes of clerical
life". Alla hennes böcker utkommo sedan först
på B:s förlag.
3. William B., den föregåendes brorson,
bokförläggare, f. 1836 i Lucknow, inträdde, efter
studier i Edinburgh, vid Sorbonne och i Heidelberg,
1857 i förlagsfirman "W. Blackwood and sons"
och är f. n. utgifvare af "Blackwood’s magazine".
V. S–g.
Blackwood [bläkwud], Frederick Temple Hamilton-
Temple-B., markis af Dufferin och Ava,
vanligen kallad "lord Dufferin", brittisk statsman,
f. 21 juni 1826 i Florens. På fädernet tillhörde han
en skotsk släkt, som sedan i 1600-talet varit bofast
på Irland; hans moder, den för sin skönhet och
litterära begåfning firade Helen Selina Sheridan
(f. 1807, d. 1867), var sondotter till dramaturgen
E. B. Sheridan. Efter slutade studier i oxford egnade sig B. en tid åt
vården av sina irländska gods och publicerade 1848 en skildring af sina
erfarenheter under det stora hungersnödsåret. 1855
gjorde han sina diplomatiska lärospån som lord
J. Russells ledsagare på dennes utomordentliga
beskickning till Wien, och 1860 sände Palmerston
honom som brittisk kommissarie till Syrien för
att pådrifva undersökningarna rörande massakern
på de kristne. Förtjänsten af den reformplan,
hvars genomförande medförde stadigvarande lugn i
Libanonområdet, tillkommer i främsta rummet B.,
som påyrkade och genomdref rättvis representation
i förvaltningen och rättskipningen för kristna
och muhammedaner under en faktiskt af regeringen
i Konstantinopel oberoende generalguvernör. B.,
som tillhörde det liberala partiet, var 1864–66
i Palmerstons ministär understatssekreterare
för Indien, därefter under Russell 1866–68
understatssekreterare i krigsministeriet samt 1868–72
kansler för hertigdömet Lancaster i Gladstones
första ministär. 1872–78 var han generalguvernör
öfver Canada och bidrog i denna befattning genom
sin politiska takt och i sällspord grad vinnande
personlighet väsentligt till stärkande af bandet
mellan denna koloni och moderlandet, liksom till
konsolidering af de nyligen federerade provinsernas
enhet. Efter återkomsten hem kallades han till svåra
diplomatiska värf: han var 1879–81 brittisk ambassadör
i Petersburg med uppgift att öfvervaka uppfyllandet
af Berlintraktatens inskränkande bestämmelser angående
fredsfördraget
i San Stefano, och 1881–84 hade han att som
ambassadör i Konstantinopel utverka handlingsfrihet
för England i Egypten under den kris Arabi pasjas
uppror framkallat. Under sex månader (okt. 1882
–april 1883) vistades han i Kairo som utomordentlig
brittisk kommissarie och förelade sedan parlamentet
ett betänkande om hela den egyptiska frågan, hvilket
emellertid knappast motsvarade förväntningarna
och ej kom att utöfva något större inflytande
på frågans lösning. 1884 utnämndes B. till
vicekonung af Indien, och under hans ämbetstid
som sådan genomfördes annekteringen af Burma.
Vid sin afgång 1888 upphöjdes han till markis af
Dufferin och Ava (den senare titeln efter Burmas
ena hufvudstad; han hade 1850 blifvit engelsk peer
och 1871 earl). Han återvände nu till diplomatisk
tjänstgöring, som ambassadör först i Rom (1888–91),
sedan i Paris (1891–96). Han afböjde 1895 den af
Salisbury erbjudna utrikesministerbefattningen och
drog sig året därpå tillbaka till landtlifvets lugn
på fädernegodset Claudeboye nära Belfast.
Där afled han 12 febr. 1902. Hans sista år
fördystrades af finansiella bekymmer och den vanheder,
som bragtes öfver hans aktade namn genom
svindlaren Wrights bedrägerier som direktör i
"London and Globe finance Corporation", hvars
ordförande B. låtit förmå sig att blifva. – En 1856
företagen resa till Island skildrade B. i Letters
from high latitudes (8:e uppl. 1887). Af hans tal
ha utkommit två samlingar: Speeches and addresses
(1882) och <i>Speeches delivered in India 1884–1888
(1890). Jfr Black, "The marquess of Dufferin and
Ava" (1903). – Hans hustru, lady Hariot Dufferin
(af släkten Hamilton), gjorde sig under sin
makes ämbetstid i Indien högt förtjänt om
införandet af rationella läkemetoder vid kvinno- och
barnsjukdomar bland den infödda befolkningen. Hon har
utgifvit Our vice-regal life in India (2:a uppl.,
2 bd, 1890) och My canadian journal 1872–1878 (1891).
V.S–g.
Blackwood river [blä’kä>ud ri’v0], flod i
Väst-Australien, utfaller i grefsk. Sussex, nära Kap
Leeuwin därstädes.
Blad, bot., växtorgan, som utgå från stammens sidor
och som hafva en begränsad och hufvudsakligen
basal tillväxt. Från fysiologisk synpunkt har
bladet en mängd olika funktioner att fylla; dock
kan man säga, att det i sin vanligast förekommande
form, som örtblad, utgör ett af växtens viktigaste
näringsorgan. Blad kunna aldrig utvecklas från roten
hos växterna. De blad, som i våra floror olämpligt nog
ofta benämnas rotblad, utgå ej från växternas rötter,
utan från den i jorden dolda och af jorden skyddade
delen af fleråriga örters stam. Att skilja mellan
hvad som är blad och stam hos en växt förefaller
vid ett ytligt betraktande ingalunda svårt. Bladen
tyckas ju så väl karakteriserade genom sin skiflika
form, i motsats mot stammen, som har en kägellik
eller cylindrisk form. Men det gifves äfven fall,
i hvilka det nyss anförda särskiljande kännetecknet
ej blir tillräckligt. Så t. ex. hafva bladen hos
våra barrträd (de välbekanta barren) ej skiflik form,
utan likna snarare små grenar, och hos en del af våra
allmännast odlade Cactus-växter är den blombärande
stammen ej trind, utan af samma skiflika form som
bladen vanligen äro. Vetenskapen har emellertid funnit
andra och säkrare särskiljande karaktärer än de ofvan
angifna. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
