Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blanqui. 2. Louis Auguste B., fransk revolutionsman - Blanquister, namn på anhängare af socialisten L. A. Blanqui - Blantyre. 1. Low B., by i skotska grefsk. Lanark - Blantyre. 2. Hufvudort i Brittiska Central-Afrika (se d. o.) - Blanzeflor. Se Eufemia-visorna - Blaps (lat.), zool., insektsläkte af skalbaggarnas ordning - Blaramberg, Paul Ivanovitj, rysk tonsättare - Blarer l. Blaurer, Ambrosius, tysk reformator i södra Schwaben och i Schweiz - Blas., vid naturvetenskapliga namn förkortning för J. H. Blasius - Blasco, Eusebio, spansk skald, dramatiker och journalist - Blasco Ibañez, Vicente, spansk romanförfattare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämte Barbès två år senare åter ett upplopp i
Paris, hufvudsakligen bland ledamöterna i den af
honom bildade och ledda revolutionära klubben "La
société des saisons" ("årstidernas klubb"). När detta
totalt misslyckades, sökte han fly till Schweiz,
men blef gripen och 1840 af pärskammaren, inför
hvilken han vägrade att försvara sig, dömd till
döden. Benådad med lifstidsfängelse, inspärrades
han på Mont-Saint-Michel. Misslyckade försök till
flykt gjorde hans fängelse hårdare, tills han
på grund af sjukdom kom in på ett hospital och
genom en läkares förklaring, att han var obotlig,
1844 återfick friheten. Han protesterade häremot
och måste, ånyo anklagad för konspirationsförsök,
kvarstanna på hospitalet, tills februarirevolutionen
1848 befriade honom. Nu begaf han sig till Paris,
där han bildade klubben "La société républicaine
centrale" och kämpade i den "röda fanans" namn mot den
provisoriska regeringen, som han beskyllde för att
gynna kapitalisternas intressen. Han ledde massorna
vid demonstrationerna 17 mars och 16 april samt vid
"attentatet af 15 maj" mot nationalförsamlingen,
som då genom det skyndsamt tillkallade nationalgardet
räddades från att helt råka i pöbelns våld. B. blef
nu häktad och följande år dömd till 10 års
fästning. Efter ett misslyckadt rymningsförsök
frigafs han genom amnestien 1859. 1861 dömdes
han ånyo för organisation af hemliga politiska
sällskap till 4 års fängelse. Sedan vistades
B. i Bruxelles, under ständiga försök att väcka
upprorets låga i Paris. 1869 fick han återvända
dit. Efter kejsardömets fall stiftade han klubben
"La patrie en danger" ("Fäderneslandet i fara")
och en tidning af samma namn, hvilka båda afsågo
att verka för den socialistiska republiken. Efter de
fruktlösa resningarna mot nationalförsvarsregeringen
31 okt. 1870 och 22 jan. 1871, i hvilka B. var en
af hufvudpersonerna, begaf han sig till landsorten
för att uppvigla arbetarna, men arresterades. I
Paris hade han 26 mars 1871 valts till medlem af
kommunen, som förgäfves sökte få honom utväxlad,
och 29 april 1872 blef han för sitt deltagande i
kommunupproret dömd till deportation, ett straff,
som på grund af hans svaga hälsa förvandlades
till lifstidsfängelse. 1878 börjades af radikala
tidningar en kampanj för hans försättande i frihet,
hvilket utverkades 1879. Förgäfves sökte han sedan
vinna inträde i deputeradekammaren och fortsatte i
tal och skrift sin agitatoriska verksamhet, tills
ett slaganfall ändade hans lif, 2 jan. 1881. Under
ofantlig tillslutning af den parisiska befolkningen
blef han begrafven på Père-Lachaise, där en märklig
bronsstaty, utförd af J. Dalou, 1885 restes öfver
honom. S. å. utgaf en af hans lärjungar, Granger,
en samling af hans nationalekonomiska skrifter under
titeln Critique sociale (2 bd). B. var en genomärlig
fanatiker, hvars yttersta mål var ett kommunistiskt
samhällsskick, som han ville införa på våldsam
väg genom en ytterligt tillspetsad kamp mellan
bourgeoisien och proletariatet. Litt.: G. Geffroy, "L’enfermé" (1897).
E. A–t.
Blanquister [-ki-], namn på anhängare af socialisten L. A. Blanqui.
Blantyre [bläntaie]. 1. Low B. [låu], by i skotska
grefsk. Lanark, 12 km. s. ö. om Glasgow. Omkr. 2,000 inv. Livingstones födelseort. –
2. Hufvudort i Brittiska Central-Afrika (se d. o.).
Blanzeflor. Se Eufemia-visorna.
Blaps (lat.), zool., insektsläkte af skalbaggarnas
ordning och omfattande 36 europeiska arter. Dessa
insekter äro mörkfärgade och ljusskygga samt
afsöndra en egendomligt luktande, skarp vätska. En
art, B. mortisaga, dödsbudet (3 cm. lång). ansågs
fordom förebåda något dödsfall, då den visade
sig i husen. Egyptierna använda flera arter såsom
födoämnen, och en, B. sulcata, brukas af dem, fastän
utan påföljd, såsom ett medel mot skorpionens bett.
A. Sg.*
Blaramberg, Paul Ivanovitj, rysk tonsättare,
f. 1841, trädde först i civil tjänst, men blef
senare politisk redaktör af "Moskovskija vjedomosti"
och därjämte professor vid filharmoniska skolan i
Moskva. B., som hör till de ungryske kompositörerna,
är autodidakt och var blott en kort tid pianoelev
hos Balakirev. Bland hans kompositioner nämnas en ballad
(till Lermontovs Demon), symfoni, symfonisk dikt,
flera sånger och körverk samt operorna Nixe, Tuschinzy m. fl.
A. L.
Blarer l. Blaurer, Ambrosius, tysk reformator i
södra Schwaben och i Schweiz, f. 1492 i Konstanz,
var munk, men lärde genom Luthers skrifter inse
behofvet af en kyrklig omdaning och kom 1525 som
predikant till sin födelsestad. Af hertig Ulrik
af Württemberg kallades han 1534 att ordna den
evangeliska kyrkan i dennes hertigdöme, men råkade
genom sin förmedlande ställning till zwinglianismen
i strid med de stränge lutheranerna och drog sig
1538 tillbaka till Konstanz. B. dog 1564 som präst
i Winterthur i Schweiz. Jfr Pressel, "Ambrosius B."
(1861, innehåller äfven urval af hans skrifter).
J. Hdr.
Blas., vid naturvetenskapliga namn förkortning för J. H. Blasius.
Blasco, Eusebio, spansk skald, dramatiker
och journalist, f. 1844 i Zaragoza, har beklädt
åtskilliga civila ämbeten, men egnar sig numera
uteslutande åt litteraturen. B. har länge vistats i
Paris, dels som medredaktör för "Le Figaro", dels som
korrespondent till "La Epoca". Af hans arbeten för
teatern, uppgående till ett sextiotal, öfvervägande
komedier, utmärkta för skärpa och kvickhet,
må nämnas:
La mujer de Ulises, Un joven audaz, El vecino de enfrente, El joven Telemaco (1865),
Jugar el escondite (1874),
La rosa Amarilla (s. å.),
El Baston y el Sombrero, Juan Garcia, Las niñas del entresuelo, Soledad (1878),
Buena, Bonita y Barata, Moros en la costa (1879),
Si yo tuviera dinero (s. å.).
Flaquezas humanas,
Malas costumbres och
Mis devociones äro samlingar af korta berättelser,
Mis contemporaneos, Recuerdos och
Bocetos biograficos uppsatser i litteratur och konst.
I Poemas festivas och Corazonadas äro hans lyriska stycken samlade.
Ad. H–n.
Blasco Ibañez [ivanjes], Vicente, spansk romanförfattare,
f. 1867 i Valencia, skildrar företrädesvis nutidslifvet i
sin födelsebygd och gör det med liflig fantasi, konstnärligt
temperament, med en intensitet, som gör allt lefvande och
med en stil, som kommer en att tänka mera på etsnålen än
på pennan. Den färgprakt och glans, som utmärka hans
målningar, ha föranledt en spansk kritiker att säga, att B.
skrifver med solstrålar. Trots det tydliga bemödandet att
förbli trogen sitt lands litterära traditioner, har B. i
högre grad än någon annan samtida spansk författare rönt påverkan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
