- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
793-794

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blyhvittsalfva ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Blysrum, sjöv. Se Blysa.

Blysuboxid. Se Blyoxidul.

Blysulfat. Se Bly och Blyvitriol.

Blysuperoxid, kem. Se Bly.

Blysvamp, fys. Se Ackumulator.

Blyth [blaith], hamnstad i engelska
grefsk. Northumberland, vid Nordsjön. 25.473
inv. (1900). Skeppsvarf, ångsågar och betydlig
stenkolsexport (3 mill. ton 1900). 1901 inlöpte 3,073
fartyg om nära 1,7 mill. ton.

Blüthgen, Viktor, tysk författare, f. 1844, är
omtyckt såsom alsterrik författare af ungdomsläsning,
bl. a. Hesperiden (1879, 4:e uppl. 1901), samt
noveller, dikter och dramatik.

Blüthner, Julius Ferdinand, tysk pianofabrikant,
f. 1824, öppnade 1853 i Leipzig med 3 arbetare en
pianofabrik, som utvecklats till den största på
kontinenten. Årliga tillverkningen omfattar ungefär
1,200 flyglar och 1,800 pianinon. De utmärkas af
sorgfälligt arbete och vacker ton. 1856 uttog han
patent på en ny repetitionsmekanik. Berömda äro hans
alikvot-flyglar (se Pianoforte). B. utarbetade
tillsammans med H. Gretschel Lehrbuch des
pianofortebaues
(1872; 2:a uppl. 1886).

Blytt. 1. Mathias Numsen B., norsk
botanist, f. 1789 i Namdalen, d. 1862, blef
1828 lektor och 1837 professor i botanik vid
Kristiania universitet. Under största delen
af den tid, som han var professor, företog han
årligen botaniska resor i sitt fädernesland. Hans
förnämsta verk är Norges flora eller beskrivelser
över de i Norge vildtvoxende karplanter, tilligemed
angivelse af de geografiske forhold, under hvilke
de forekomme
. I. (1861). Början utkom redan 1847,
med något olika titel, men underkastades sedan en
fullständig omarbetning. Fortsättningen ombesörjdes
af sonen (se nedan). Y. N.*

2. Axel Gudbrand B., den föregåendes son, norsk
botanist, f. 1843 i Kristiania, d. 20 juli 1898,
sedan 1863 botanisk konservator och sedan 1880
e. o. professor vid Kristiania universitet. Han upptog
snart sin faders stora arbete, utgifvandet af "Norges
flora", och genomvandrade för detta ändamål flera
delar af sitt fädernesland. På detta sätt riktade
han betydligt det föreliggande materialet, hvilket
han därefter ordnade och bearbetade i 2:a och 3:e
bandet af "Norges flora", som 1877 afslutades med ett
supplementhäfte. Ett annat arbete af B. är Den norske
floras indvandring i afvexlende törre och regnfulde
perioder
(1876), som utkommit både på norska och
engelska samt väckt mycket uppseende såsom ett verk
af betydelse för växtgeografiens utveckling. B. visar
däruti, att torfmosslagren i Norge innehålla alla
de olika växtperiodernas flora. Hans efterlämnade
skrift Norges flora är f. n. (1905) under utgifning.
Y. N.

Blyvatten, med. farm. Se Bly och
Goulards vatten.

Blyvitriol, miner., i mineralriket förekommande
blysulfat (PbSO4). Blyvitriolen, som bildar
diamantglänsande kristaller, förekommer mångenstädes
utomlands, men är ej anträffad i Sverige.
P. T. C.*

Blyättika, med. farm., en lösning af basisk
ättiksyrad blyoxid, klar, färglös, med alkalisk
reaktion. Egentl, vikt 1,165–1,170. Blyättikan,
som håller 20 procent af det basiska blysaltet,
nyttjas aldrig invärtes, utan endast till yttre bruk,
vanligen utspädd
med vatten, i form af omslag å kontusioner
och hudutslag; dessutom ingår den i
beredning af flera farmaceutiska preparat.
O. T. S.*

Blyättiksalfva, unguentum subacetatis plumbici,
farm
., beredes enl. svenska farmakopén sålunda, att
man sammansmälter ullfett (70 dlr) och vaselin (15
dlr) samt i den ännu ej kallnade blandningen inrör
blyättika (15 dlr). Andra farmakopéer gifva något
olika föreskrifter. Salfvan verkar kylande. S. J–n.

Blå, De blå, ett under de romerske kejsarnas tid
brukligt partinamn. Vid kappkörningarna i cirkus
och hippodromen hade de täflande spannen hvar sin
färg: blå, hvit, grön eller röd. Hvarje spann hade
likaledes sitt parti (de blå, de hvite o. s. v.) bland
åskådarna, hvilka anlade kläder eller bindlar af
samma färg, som spannet bar. Dessa partier sökte på
det ifrigaste främja sina kappkörares seger, och
därvid råkade de ofta i det vildaste handgemäng
med hvarandra. I Konstantinopel erhöllo de en
verklig organisation och växte upp till politiska
eller religiösa partier med förgreningar äfven i
landsorten. Så voro, under kejsar Justinianus l:s tid
(527–565), de blå förfäktare af den ortodoxa tron,
medan däremot de gröne hyllade monofysiternas lära. Se
vidare Nika-upproret.

Blå, ett släktnamn, som på grund af felaktigt
antagen härstamning från nedannämnde Joar Blå
i senare tid gifvits åt tvenne af vår medeltids
förnämsta släkter, hvilka båda såsom vapenbild
förde ett fantasidjur, en s. k. lejonörn. Den ena
släkten kan närmast betraktas som en östgötasläkt,
om ock dess stamgods Aspenäs var beläget i norra
Småland, i Ydre härad. Af dess medlemmar innehade
tre lagmansämbetet i Östergötland. Släkten utdog
på 1460-talet. – Den andra släkten åter, som på
grund af släktskap å mödernet med den förra upptog
lejonörnen i vapnet, var rent uppländsk och
innehade godset Fånö i Uppland, i Trögd. Den utdog
redan på 1330-talet. – Till den förstnämnda släkten
har man äfven hänfört den från rimkrönikan och
Ericus Olai kände Joar Blå till Gröneborg. Man har
nämligen velat identifiera honom med en herr Joarus
Johannis, som på 1200-talet beseglat ett af konung
Erik Eriksson utfärdadt bref och i sigillet förde ett
lejonörnen liknande vapen. Någon släktskap mellan dem
kan dock icke påvisas. Enligt ofvannämnda krönikor
skall Joar Blå, som bodde på den då befästa holmen
Gröneborg nära Enköping, efter konung Erik Erikssons
död (1250), då Birger jarl var frånvarande på ett
härnadståg i Finland, tagit riksstyrelsen i sin
hand och genomdrifvit att val af ny konung genast
företogs. Då Birger jarl emellertid, oaktadt hans
son Valdemar valts, uttryckte sin harm öfver det
skedda, skall Joar Blå hafva yttrat, att om valet
misshagade honom, stode nog en annan konung att få,
samt sedermera på jarlens fråga, hvem denne kunde
vara, genmält: "Under den rock jag här bär skulle
jag väl ock kunna skaka fram en konung". Den
själfsäkerhet Joar Blå härvid visade har man ansett bero
på att han stod i släktskapsförbindelse med något af
de äldre konungahusen. Härför talar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free