Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåkråka - Blåkulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvita ägg. Föga vårdar hon sig om snygghet. Från
västra Sibirien till Godahopps-udden sträcker sig
hennes stora utbredningszon, inom hvilken hon flyttar
efter årstiderna. I Europa är hon egentligen en
östlig fågel. Äfven i Sverige förekommer hon mest i de
östliga landskapen, norrut så långt eken går (ungefär
till Gäfle-trakten). I England är hon sällsynt. Från
Sverige drager hon bort i slutet af augusti och
återkommer i början af maj. I Småland kallas hon,
enligt Nilsson, drottning Kerstis kråka, därför
att hon först i drottning Kristinas tid lär hafva
visat sig där. F. A. S.*
Blåkulla (har antagits vara ett slags försvenskning af
tyska Blocksberg (se d. o.), enligt folksägnen satans
hemvist, dit häxorna (trollpackorna) företrädesvis
under skärtorsdagsnatten troddes begifva sig för
att fira en stor fest, från hvilken de återvände på
påskdagsmorgonen. Flera ställen hafva betecknats
med benämningen Blåkulla. Ryktbarast är ön Jungfrun
i Kalmar sund, hvilken ock från gammal tid är känd
såsom en offerplats för sjöfarande. Häxorna troddes
rida till Blåkulla på en löfruska, en ugnsgrissla,
en sopkvast e. d., stundom också på ett boskapsdjur,
en häst eller en människa. Den ridande satt ofta
baklänges, och fortskaffningsmedlet smordes med ett
slags trollsmörja, som af häxan förvarades i ett
horn. Till häxans utrustning hörde ock ofta en nål,
hvilken, då den sattes i en vägg, för tillfället
åstadkom en så stor öppning, "att man kunde fara
därigenom med häst och vagn". Sålunda blef det lätt
för häxorna att bortstjäla barn – en ogärning, som
de ofta begingo för att skaffa nya lärjungar åt den
lede fienden. Belysning, så att de kunde se utföra
sitt onda uppsåt, erhöllo de från smörjhornet,
hvilket spred ett "glindrande" sken.
Blåkullafararnas frånvaro kunde ej af andra märkas, utan de
tycktes för sina anhöriga fortfarande befinna sig
på den plats, där de lagt sig att sofva. Häxorna
samlades i kyrktorn eller klockstaplar, där de, under
det de väntade på hvarandra, brukade skafva metall
af kyrkklockorna. När de sedan fortsatte ridten,
kastade de malmspånen i luften, i det de ropade: "Må
min själ aldrig komma till Guds rike, förrän denna
metall kommer till klockorna igen!" Vid framkomsten
till Blåkulla hälsade de satan, hvilken benämndes
"fanen", "liotan", den onde, pocker, gammel-Erik,
"Fröö" o. s. v., men vid tilltal kallades "gofar"
eller "antifar", och föreställde för honom de medförda
barnen. Han afslöt kontrakt med de unge genom
handslag, hvarefter han bet dem i pannan eller rispade
dem i lillfingret, så att
blod utsipprade, hvarmed sedan barnens namn
inskrefvos i en stor bok. I städja fingo de en
silfversak, som dock, i fall de yppade det ingångna
förbundet, förvandlades till ett stycke bark eller
till en spån. Häxorna åter erhöllo af satan bäror
(se Bära), med hvilkas tillhjälp de kunde draga till
sig näring, must och kraft från grannarnas egendom och
boskap, ja från människorna själfva. Jämte satan möter
någon gång i Blåkulla också hans mormor eller hans
dotter. Efter sålunda förrättadt värf började häxorna
steka, göra korf, brygga, baka, tillaga brännvin och
sköta andra husliga göromål, "ty ingen syssla är här
hos oss, som icke också göres där". Därefter ringdes
till måltid. Efter denna röktes tobak, sorlades och
framför allt dansades. Musiken ljöd, och "ömsevis
spelade satan, med svansen under bordet", eller "roade
han sällskapet med mörksens gärningar". Folket tyckes
hafva i Blåkullafärden sett en religionshandling,
hvars iakttagande förutsatte afsägelse af
kristendomen. Otvifvelaktigt är ock, att mycket af
hithörande vidskepelse är ren hedendom. Särskildt
tyckes en urgammal kult af underjordens gudomligheter
här gå igen i mer eller mindre vrängda former. För
de sjamanistiska religionsformerna är det ett
utmärkande drag, att sjamanen (se d. o.) anses
under ett tillstånd af extatisk medvetslöshet
besöka de dödes land för att där hämta bistånd
och råd. Extas, hänryckning, d. v. s. borttagning
till en annan värld, nämligen till de dödes rike,
har för öfrigt ursprungligen varit förbunden med
all siarkonst och således otvifvelaktigt äfven med
de fornnordiska valornas. Att föreställningen om
häxfärderna och häxsabbaten haft slika rötter är
påtagligt. Emellertid torde den samtidigt mer eller
mindre stå i samband med de hedniska kultfester
för växtlighetsguden, hvilka särskildt af kvinnor
firades på vissa heliga höjder, såsom t. ex. på berget
Haimos i Tracien. Redan genom påfven Gregorius IX
förklarades tvifvel på häxfesternas verklighet såsom
kätterskt. Att äfven i Sverige tron på häxfärder
långt före häxeriprocessernas tid var allmän, framgår
af västgötalagens bestämmelse, att beskyllning mot
en kvinna för att vid dagningen med löst hår och löst
gördel hafva farit på en fållgrind är okvädinsord. De
yngre fornnordiska sagorna sakna icke heller uppgifter
om häxfärder (gandreid) till underjordiska gästabud
(jfr E. Mogk, "Germanische mythologie", 2:a uppl.,
1898). Utom till Blåkulla förlägges i Sverige
likasom i Danmark häxornas mötesplats äfven till
Häklefjäll; i Tyskland förlägges den bl. a. till
Blocksberg (se d. o.) eller Brocken, i Danmark och
Norge till Troms eller Tromskirken, på Island till
Vala kyrkja o. s. v. Jämte påsk var valborgsmässa
en tid, då häxorna helst företogo sin färd till
underjordsfursten.
Ett i statens historiska museum
forvaradt smörjhorn från
häxväsendets tid.
Häxfärderna spelade en betydande roll i den
vidskepelsens farsot, som i synnerhet på 1500-
och 1600-talen rasade i flera europeiska länder. I
17:e årh. gåfvo de i Sverige anledning till de
sorgligt ryktbara häxeriprocesserna. hvilka kostade
många människor lifvet. – I Mockfjärds kapell i
Dalarna höllos ännu 1858 (31 aug. och 1 sept.) af
en ditskickad kommission undersökningar angående
vidskepelsen i församlingen, och det befanns därvid,
att i de 12 Mockfjärdsbyarna 80–90 personer
utgåfvo sig hafva varit i Blåkulla. Se vidare
C. G. Kröningssvärd, "Handlingar om
trolldomsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
