Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bläckfisk - Bläckpulver, surt kaliumoxalat. Se Sal - Bläcksvampsläktet, bot. Se Coprinus - Bläcksäck. Se Bläckfisk och Blötdjur - Blädderros, med. Se Rosfeber - Blädinge - Blädning - Bländ - Blända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sugskålar försedda, fångarmar, af hvilka två äro
längre än de öfriga. Bläckfisken, som uppnår en
storlek af nästan 1/2 m., förekommer i alla Europas
haf, t. o. m. vid Skandinaviens västra kust, men
synnerligast i Medelhafvet. I likhet med öfriga
tvågälade cefalopoder eger han ett egendomligt
afsöndringsorgan, den s. k. bläcksäcken, hvilken genom
en utföringsgång mynnar ut i mantelhålan nära intill
eller i själfva ändtarmen och, då djuret är i fara,
afsöndrar
en vätska, som färgar det omgifvande vattnet
mörkt. Det är denna vätska, som under
benämningen sepia allmänt begagnas såsom
målarfärg. Bläckfiskens skal är ett inre, beläget
i mantelns ryggsida. Det säljes på apoteken under
namnet os sepiæ och användes numera endast
såsom tand- och polerpulver; fordom nyttjades
det äfven för medicinska ändamål. – Af släktet
Sepia äro flera lefvande och utdöda arter kända.
A. Sg.*
Bläckpulver, surt kaliumoxalat. Se Sal.
Bläcksvampsläktet, bot. Se Coprinus.
<b>Bläcksäck.</b< Se Bläckfisk och Blötdjur.
Blädderros, <i<med</i>. Se Rosfeber.
Blädinge, socken i Kronobergs län, Allbo härad. 8,064
har. 1,073 inv. (1903). Annex till Vislanda, Växjö
stift, Allbo kontrakt.
Blädning, skogsh., betecknade urspr., såsom motsats
till den ordnade skogshushållning, som infördes
med trakthuggning, det helt och hållet planlösa
förfarandet att ur skogen uttaga de bästa och
mest växtliga träden, hvar helst de finnas. Man har
emellertid funnit, att trakthuggning är mindre lämplig
under åtskilliga ganska ofta förekommande förhållanden
(svårighet för virkets afsättning, bergbunden och
steril mark, exponerade lägen, alltför ringa skogsvidd
m. m.) och att därför skogsafverkningen i stället
bör ske genom utgallring af vissa
träd eller trädgrupper, hvarvid dock bör förfaras
efter en på skogens uppskattning och indelning
grundad hushållningsplan. Till skillnad från
den äldre, planlösa blädningen kallas nämnda
skogshushållningssätt "ordnad blädning". Sedan
1870-talet har man hos oss skilt mellan vanlig
blädning, där endast enstaka eller få träd tagas
här och där, hvarigenom beståndet utglesnas, så
att plantor kunna uppspira; gruppblädning, då några
flera träd tagas på samma ställe, så att en lucka
uppstår, dit man inom få år, högst 10, återkommer med
huggningen för att gifva de uppkomna plantorna mera
ljus; traktblädning, då så stort hygge tages, som
för hvarje art är nödvändigt för att plantorna äfven
framdeles kunna fortväxa och trifvas; timmerblädning,
då endast timmerträd vinna afsättning och uttagas
efter en på det befintliga trädantalet och tillväxten
uppgjord hushållningsplan. Inom de allmänna skogarna
hafva af dessa olika slag nästan uteslutande användts
traktblädning och timmerblädning. Den förra skiljer
sig från trakthuggning hufvudsakligen däri att
afverkningen under de första 20 åren (1:a perioden)
eger rum inom två periodhyggen i stället för ett,
hvarigenom den hvarje gång afverkade trakten blir
mindre, och är sålunda traktblädning egentligen intet
annat än trakthuggning med flera hyggesföljder. Vid
all ordnad blädning förekommer samma slags
extra afverkning som vid trakthuggning, nämligen
hjälpgallringar, rensnings- och beredningshuggningar,
ljushuggningar m. m. De trädslag, som bäst lämpa sig
för blädning, äro de skuggfördragande och i ungdomen
skuggbehöfvande, boken, silfvergranen och vanliga
granen. För de ljusbehöfvande trädslagen, såsom tall,
måste utglesningen göras starkare eller luckorna
större, om kraftiga plantor skola kunna uppspira och
trifvas.
F. L.
Bländ l. Blände, opt., det svenska namnet på
diafragma (se d. o.).
Blända (Blenda), hjältinna i en småländsk folksägen,
som låter henne i spetsen för en skara Värendskvinnor
nedgöra en dansk här, som infallit i Småland. Då
sagan först upptecknades i skrift (på 1680-talet),
förlades händelsen till "Göta konung Alles" tid, vid
ett tillfälle, då "konungen i Västergötland" förde
krig med "en konung i Norge" och därvid "efter gamle
mäns utsago" fått hjälp af "rid- eller södgötarna"
i Småland, så att där intet vapenfört manskap
fanns hemma. Då danskarna begagnade tillfället att
härjande inbryta i Småland, samlade enligt sagan B.,
"en förnäm kvinna i Konga härad", genom budkaflar
allt kvinnfolk i Konga, Albo, Kinnevalds, Norrvidinge
och Uppvidinge härader och slog läger "på Bråvalla
hed", som i sagan lokaliseras till Värend. Danskarna
inbjödos af B. till gästabud, och sedan de efter ymnig
förplägning insomnat, dödades de af kvinnorna med
yxor, stafvar och stänger, så att icke en enda man
slapp undan. Konung Alle säges vid sin återkomst med
krigshären i belöning ha gifvit kvinnorna åtskilliga
privilegier, bl. a. lika arfsrätt mellan man och
hustru, broder och syster, vidare rätt att som
"evärdeligt krigstecken" bära ett skärp kring lifvet
samt att låta slå på trumma för sig vid bröllopsfärd
m. m. De fem häraderna skulle ha fått namnet "Värends
härader", enär de varit "ett värn för Göta rike"
och Bländas by kallats Värnslanda, liksom en annan
by i närheten af valplatsen efter henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
