- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1095-1096

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde, gammal svensk adlig ätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Karlsson, Tords gren försvinner ur historien. Eren-gisle
Petersson var gift med Bengta, troligen dotter till
riddaren Ragvald Puke, hvarför Erengisles andre
son, väpnaren Ragvald, upptog mödernenamnet Puke,
som bars äfven af hans sonsöner (förra hälften af
1400-talet). Erengisles äldste son, väpnaren Peter
B:s till Bordsjö (d. 1391?) sonsons son riddaren och
riksrådet Tord Bonde till Traneberg (förra hälften
af 1500-talet) är stamfader för den nu lefvande
Bondesläkten. Jfr "Svenska ättartal" (VI, 1890,
s. 85–90). Ätten delade sig på 1500-talet i fyra
grenar: Stensholmsgrenen, som utgick 1716;
Laihelagrenen (friherrlig 1651), som utgick som
friherrlig 1712 och från hvilken den ännu lefvande,
1695 grefliga grenen af Björnö härstammar;
vidare Borrö- och Fituna-grenen, eller den
nu lefvande, sedan 1803 friherrliga ätten, och
den 1868 utdöda adliga, samt Säckestads-grenen,
som utgick 1765. Af denna gren voro grefvarna
(1719–83) af Säfstaholm ätteläggar. De nu lefvande
grefliga grenarna innehafva bl. a. Hörningsholm och
Säfstaholm i Södermanland samt Trolleholm i Skåne
såsom fideikommiss. Innehafvaren af detta sistnämnda
gods skall bära namnet Trolle-Bonde. Den friherrliga
grenen åter innehar Eriksberg m. m. i Södermanland
äfven såsom fideikommiss.

1. Tord B., riksmarsk, sonson af den ofvan
nämnde Tord Bonde Röriksson, son af
riksrådet och lagmannen i Västmanland
Karl B. till Penningby (död före 1446)
samt kusin till konung Karl Knutsson B.,
namnes såsom riddare och rikets råd från år
1452. S. å. öfverrumplade och återtog han
på konungens befallning Lödöse, som danskarna
eröfrat och befäst, samt tillfångatog strax
därpå den förrädiske Ture Turesson (Bielke)
på Axevall. Han belönades med utnämning till
höfvitsman på Axevalls slott och öfver hela Västergötland
samt utnämndes äfven till marsk. Sedan det
1453 med danskarna ingångna stilleståndet hade
gått till ända, ryckte han våren
1455 in i Småland, där han med böndernas hjälp
intog och förstörde det af danskarna byggda fästet
Danaborg, och vände sig därefter mot Älfsborg. Detta
kunde han visserligen icke återtaga, men till
motvärn anlade han vid Göta älf tvenne skansar,
Billingsborg och Gullberg, samt drog slutligen in
i Bohus län, vid hvars kust han uppförde fästet
Karlsborg och slog en tiodubbelt starkare norsk
styrka, som anryckt till dess förstörande. Såsom
konung Karl Knutssons ombud deltog han äfven i ett
par fredsmöten med danskarna. På Karlsborg blef han
i maj 1456 förrädiskt mördad af slottsfogden Jösse
Bosson, en dansk man, som ansetts vara ett verktyg
i sina landsmäns händer. Med Tord B. bortgick konung
Karls förnämsta stöd. Herr Tord var gift med Iliana
Åkesdotter (Tott). A. B. B.*

2. Karl B., friherre, riksråd, f. 1581, d. 1652,
var son af furstliga rådet Filip B. Han började
sin tjänstemannabana såsom kammarherre hos Karl IX
och blef 1607 ståthållare öfver Dalarna samt
Koppar-
och Järnbergslagen, hvilket höfdingedöme efter
hand förstorades med Salberget, Västerås och
Västmanlandsbergslagen. 1622 blef han kammarråd,
1624 ståthållare i Jönköping och 1628 ståthållare i
Närke. 1633 inkallades han i rådet. Senare blef han
lagman öfver Karelen och 1637 guvernör (president)
i bergsamtet. 1651 blef han friherre, med Laihela
(se d. o.) socken såsom frifeerreskap.

Tord Bondes sigill.

3. Gustaf B., den föregåendes son, friherre,
riksskattmästare, f. 1 febr. 1620 på Espelunda,
utnämndes 1645 till kammarråd, 1648 till landshöfding
i Nyköpings län och 1653 till riksråd och
rikskammarråd. Han hade genom sin befattning
i kammarkollegium fått en djup inblick i rikets
finansiella ställning och kom att spela en framstående
roll i reduktionen. Denna ansåg han i visserligen vara
nödvändig, men tillika böra begränsas. B. yrkade
därför, att rådet skulle biträda adelns beslut vid
1655 års riksdag, enligt hvilket reduktionen skulle
för evärdliga tider anses afslutad med indragning
af 1/4 af de undan kronan komna godsen. Såsom medlem
af reduktionskollegium (1655) sökte han, mot Herman
Flemings okufliga stränghet, göra billighet och
hänsyn gällande. Han var dock ense med Fleming däri,
att reduktionen borde hafva sin gång, och motsatte
sig det i rådet strax efter Karl Gustafs död (1660)
väckta förslaget om dess inställande. B. hade
1659 blifvit förordnad till öfverinspektor för
(det palmistruchska) bankoverket i Stockholm,
och i Karl Gustafs testamente nämndes han till
president i kammarkollegium. Men när adeln vid 1660
års riksdag genomdref Flemings uteslutande från
riksskattmästarämbetet, hvilket samma testamente
tillförsäkrat honom, utsågs B. till denna post och
fick således plats i förmyndarstyrelsen. Inom
denna arbetade han för fred och sparsamhet
(största möjliga njugghet i fråga om donationer),
reduktionens fortsatta bedrifvande samt handels
och manufakturers förkofran. Endast så, menade han,
kunde de nesliga subsidierna undvaras, rikets gäld
betalas och ämbetsmännens löner utgå. Han sökte
införa reda och fasthet i statshushållningen genom
upprättande af en riksstat (1662), som skulle följas
utan rubbning. Det var ett program i Karl XI:s anda,
hvilket, om det strängt genomförts – något, som
dock ej skedde: B. lät t. o. m. själf gifva sig en
stor donation i Finland (1662) – måhända förekommit
revolutionen 1680. Men B:s stämma öfverröstades
af ropet från alla dem, hvilkas intressen eller
politiska traditioner träddes för nära. I regeringen
och i rådet, där han samlat ett parti, hade han
sin svåraste motståndare i rikskansleren M. G. De
la Gardie. Dennes växande öfvervikt makade hans
hushållsplaner åt sidan. Möjligheten af det bremiska
kriget (1665), som B. ifrigt arbetade emot, visar
detta till fyllest. B., som redan 1666 till följd
af sjuklighet måste undandraga sig största delen af
göromålen, dog 25 maj 1667 i Hamburg, stadd på väg
till en utländsk badort. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:09:07 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0588.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free