- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1093-1094

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde - Bonde - Bonde, gammal svensk adlig ätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

densamma som i de bägge andra skandinaviska
länderna, men försämrades under tidernas lopp
så, att ett fullständigt lifegenskapsförhållande
inträdde. Odalböndernas antal minskades. Under
medeltidens rättslösa förhållanden sökte många
själfegande bönder försvar genom att ställa sig under
kyrkans eller stormännens beskydd mot att uppgifva
sin frihet. Omkr. 1660 utgjorde odalböndernas antal
endast 5,000. Landbönderna eller fästebönderna,
som de sedermera kallades på grund af det kontrakt
(fäste), enligt hvilket de innehade jorden
mot en viss afgift (landgilde) och som, om de
uppfyllde sina skyldigheter, gällde för lifstid,
tillväxte däremot i mängd, och deras beroende af
adeln steg oafbrutet. De tvungos till en med tiden
ständigt växande och endast af jordegarens godtycke
begränsad dagsverksskyldighet (hofveri) till
hufvudgården och miste sin personliga frihet genom
vornedskabet. Detta var ursprungligen ett naturligt
skydds- och beroendeförhållande mellan godsegaren
och hans underhafvande, men urartade under 15 :e
årh. till fullkomlig träldom för de senare: de fingo
ej lämna det gods, hvarpå de voro födda, och exempel
finnas på att de såldes af sina herrar. Fåfänga
försök gjordes af bönderna, t. o. m. med vapen i hand
(särskildt 1441 och 1534; se Bondekrig) att förbättra
ställningen. Vornedskabet, hvilket rådde på Själland,
Lolland och Falster, men ej i Jylland, upphäfdes
visserligen 1702, men 1733 infördes
stavnsbaandet, som gällde både öarna och Jylland och
hvarigenom bönderna för vissa år, tills de fullgjort
soldattjänsten, bundos vid godset. 18:e årh. var
böndernas värsta tid. Stavnsbaandet upphäfdes 1788
och 1800. Samtidigt fastställdes en begränsad
dagsverksskyldighet, hvarjämte andra viktiga
"landboreformer" företogos. Sedan den tiden har
fästeböndernas ställning alltjämt förbättrats. Äfven
har de själfegande böndernas antal tilltagit,
i synnerhet sedan lagstiftningen (efter 1848)
verkat för odaljordens ökande, dels direkt, genom
att aflösa fästeförhållandet på statens och vissa
allmänna stiftelsers gods, dels indirekt, genom
att borttaga hindren för fästegårdars försäljning
till fästebönderna. Afståndet mellan bönderna och
de öfriga samhällsklasserna blef under århundradets
lopp allt mindre, och genom 1849 års värnpliktslag,
som gjorde den förr endast bönderna åliggande
värnplikten allmän, och genom den 1857 införda
allmänna näringsfriheten har all olikhet i rättsligt
afseende mellan stånden försvunnit. Bönderna hafva
efter sin sociala emancipation och genom det 1849
stadgade statsskicket vunnit ett politiskt inflytande,
som allt starkare gör sig gällande, hvarjämte de
utmärkt sig för en synnerligt stor sträfvan att
skaffa sig upplysning. J. Th. W.

Det fria norska
bondeståndet bestod i forntiden af s. k.
haulder, hvilka med odalrätt egde sin jord. Under den
senare medeltiden inskränktes deras antal betydligt,
då största delen af jordegendomen samlades i
adelns händer eller kom i kyrkans ego, hvaremot
"lejlendingernes", d. v. s. arrendatorernas, antal
ökades (se Bygsel). Bondeståndet bevarade emellertid
öfverallt sin personliga frihet. När staten, som genom
reformationen blifvit arftagare till en betydlig del
af kyrkans jord, under 1600-talet, i synnerhet efter
1660, afhände sig denna, blef följden en betydlig
ökning i de själfegande böndernas antal. Detta antal
har sedan alltjämt till vuxit, hvarför också
största delen af Norges jord nu är i själfegande
bönders händer. Arrendatorernas antal aftager, i
samma mån som de stora gods säljas, hvilka icke äro
fideikommiss. Dessa "lejlendinger" hafva i regeln
flera släktled igenom innehaft sina gårdar och
kunna icke likställas med vanliga förpaktare. I
somliga trakter är deras ställning mycket god,
medan den däremot i andra lämnar mycket öfrigt
att önska. Hofven och "vornedskab" hafva aldrig
funnits i Norge. Om det första påminner likväl
mycket det förhållande, hvari adelns ugedagsbönder
("veckodagsbönder’’, d. v. s. dagsverksskyldiga
bönder) i 17 :e årh. stodo. Dessa arbetade nämligen
för sätesgårdarna. Emellertid egde denna klass icke
länge bestånd. – Under medeltiden deltogo bönderna i
tingen, såväl de stora lagtingen som de mindre. Sedan
ståndsrepresentationen gjort sig gällande, kommo
de äfven att representeras på riksdagarna. I 16:e
årh. voro de alltid representerade vid konungarnas
hyllningar, och i 17:e årh. skickade de sina ombud
till ståndsmötena och riksdagarna. Deras deltagande i
domstolsförhandlingarna på häradstingen fortfor till
namnet intill 1687, men hade långt förut blifvit
alldeles betydelselöst. Enligt 1814 års grundlag
ligger den politiska tyngdpunkten hos jordegarna,
och dessa kunna nästan alla räknas till bönderna,
enär ett godsegarstånd ej finnes och elementen till
ett sådant kunna sägas vara snarare i aftagande
än i tilltagande. Redan på de första stortingen
visade sig tecken till att bönderna voro medvetna
om den makt de erhållit. Från 1836 och ännu mer från
1868 har deras inflytande betydligt ökats, medan de
senare årens grundlagsförändringar ha gifvit andra
samhällsklasser möjligheter att vinna politisk
makt. Lagstiftningen sörjer på flera sätt för att
jorden må stanna i samma händer. (Jfr Odelsrätt.)
Y. N.

Litt.: Sugenheim, "Geschichte der aufhebung der
leibeigenschaft und hörigkeit in Europa" (1861),
Haxthausen, "Die ländliche verfassung Russlands"
(1866), Bonnemère, "Histoire des paysans" (4:e
uppl. 1886), Steenstrup, "Den danske bonde og
friheden" (1888), och Schamberger, "Geschichte
des bauernstandes" (1891). Om bondedräkter se
Nationaldräkt.

<b>Bonde,</b< sjöv., ett slags "stek" (knut), som användes
särskildt för att fästa ett taljerep vid en
hake. H. W–l.

Bonde, gammal svensk adlig ätt, som urspr. härstammar
från Småland, där en gren af ätten från midten af
1300-talet intill våra dagar egt godset Bordsjö. Dess
vapen är en båt tvärsöfver fältet. Dess äldsta med
säkerhet kända medlemmar äro

Den friherrliga grenens vapen.

Den grefliga grenens vapen.

bröderna Tord, riddare, riksråd (1310–27),
och Erengisle Petersson, väpnare (1325–50). Den
förres sonson, riddaren och riksrådet, lagmannen i
Västmanland Tord Bonde Rörikssons (d. 1417) sonson
var konung Karl Knutsson (d. 1470), med hvilkens son,
Karl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0587.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free