- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1165-1166

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgaard [bå'rgår], Albert - Borganäs - Borgarbeväpning - Borgare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tjänst samt blef 1693 kapten och 1706 öfverste. Under
spanska tronföljdskriget 1701–10 förde han med
utmärkelse det engelska artilleriet i Spanien (blef
slutligen svårt sårad och fången) och fick 1716
uppdraget att leda dess omorganisering. 1727 blef han
brigadgeneral och 1739 generallöjtnant. B. anses såsom
den egentlige skaparen af det engelska artilleriet. Se
0. N. Olsen, "Albert Borgaards levnet"
(1839). E. Ebg.

Borganäs, fordom ett fäste på Dalälfvens högra
strand, midt för Domnareforsen, i Stora Tuna socken i
Dalarna. Det förstördes af Engelbrekt Engelbrektsson
och hans dalkarlar midsommardagen 1434. "Tredubbla
grafvar öfver landtungan, stycken af murar på udden
närmast forsen och den närbelägna kungsgårdens
nuvarande namn, Hushagen, äro, ehuru till en del
försvunna genom järnbansanläggningen, lämningar däraf"
(Styffe).

Borgarbeväpning, krigsv., trupper bildade af städers
borgerskap. De första tillstymmelserna till en ordnad
borgarbeväpning har man att söka i de italienska
städerna under deras oupphörliga strider med kejsarna
(i 11:e och 12:e årh.). Alla borgare därstädes
voro skyldiga till krigstjänst inom staden och
stodo under befäl af stadsföreståndaren (podestà)
eller en folkkapten (capitano del popolo). När
städerna blefvo rika, tröttnade borgarna snart vid
krigstjänsten och lejde trupper. Något senare än i de
italienska städerna uppblomstrade borgarbeväpningar
i de tyska, bland hvilka särskildt hansans förtjäna
omnämnas. Borgarna, som voro förträffligt väpnade och
väl öfvade, synnerligast i armborstskjutning, slöto
sig tillsammans i gillen, stodo under rådsherrarnas
befäl och under borgmästarens öfverbefäl. Dessa
borgarbeväpningar blefvo af stor betydelse,
och konungar voro ofta måna om deras bistånd. I
städerna var det ock, som artilleriet först kom till
användning. Borgarbeväpningarna fortlefde in i nyare
tiden och anlitades vid städernas försvar (t. ex. vid
Magdeburgs 1631). Sedermera aftog deras betydelse
alltmer, och de användes endast vid viktiga tillfällen
till att upprätthålla ordning inom staden. I
denna egenskap finnas de ännu mångenstädes. – Hvad
Stockholms borgerskap vidkommer, skötte det sannolikt
bevakningen i och deltog i försvaret af sin stad,
långt innan dess skyldigheter bestämdes genom en
förordning af 1650. Gustaf III utgaf noggranna
bestämmelser angående borgarbeväpningen, som fick
namn af "Stockholms borgerskaps militärkårer"
och stod i rang näst efter konungens lif- och
hustrupper. Hvarje borgare skulle låta inskrifva sig
däri. Kårerna bestodo af 5 bataljoner med 4 skvadroner
till häst och 19 kompanier till fots. De hafva
småningom upphört att finnas till. – I Norge fanns
borgarbeväpning i de flesta städer ända till 1881, men
blef då afskaffad. C. O. N.

Borgare, i egentligaste
mening den, som på grund af burskap (se d. o.) idkar
handel eller näring i en stad. Vanligen menas
dock med detta ord en person, som för egen räkning
drifver handel eller handtverk, och stundom betecknas
därmed stadsinvånare i allmänhet. Sammanfattningen af
borgarna i en stad kallas borgerskapet (se d. o.), i
motsats till dem, som ej idka borgerlig näring. Under
ståndsperioden utgjorde borgarna ett särskildt
riksstånd, borgarståndet, som skilde sig, utom genom
sin sysselsättning, från bondeståndet därigenom, att
det var bosatt i städerna, och från adels- och
prästestånden därigenom bl. a. att det ej var befriadt
från utskylder och besvär. I mycket vidsträckt mening
sättes borgerlig (civil) i motsats mot kyrklig.

I den klassiska forntiden fanns ej något borgarstånd
i motsats till andra stånd; i städerna (grek. polis)
utvecklade sig inga ståndsolikheter; hvarje friman
var "borgare", d. v. s. medborgare (grek. polites,
lat. civis) och hade i större eller mindre mån andel
i stadens styrelse.

Först under medeltiden uppstod ett borgarstånd i
egentlig mening. Ingenstädes har borgerskapet i äldre
tider spelat en så stor roll i socialt, ekonomiskt,
politiskt och framför allt i rent kulturellt afseende
som uti Italien. Folkvandringarna (5:e-6:e årh.) hade
där icke kunnat helt utplåna stadslifvet, ehuru det
under den tidigaste medeltiden pulserade ytterst
svagt. Efter det karolingiska rikets upplösning (9:e
årh.) råkade därför städerna i den langobardiska
(norra) delen af Italien i händerna på världsliga
eller andliga stormän, och under dem grupperade sig i
de olika städerna befolkningen vanligen i tre klasser:
de adlige vasallerna, köpmännen eller borgarna
i egentlig mening och de ofrie, i skrån skilde
handtverkarna. När i sammanhang med korstågen handeln
på nytt började uppblomstra, ökades raskt borgarnas
makt; de fördrefvo sina herrar och deras vasaller
och sammanslöto sig till själfstyrande stadssamhällen
(comuni). Under de strider de sedan måste föra för
sitt oberoende, hvarvid de hade ett om än svagt
stöd i kejsaren, valde de, hvar klass för sig,
ledare, hvilka den ännu ej helt försvunna romerska
traditionen gaf namnet konsuler (consoli). Vid dessas
sida stod flerstädes en folkförsamling (parlamentum),
och stadslifvet reglerades genom särskilda, af den
romerska rätten starkt påverkade lagar. I dessa
om den antika utvecklingen erinrande förhållanden
kunde borgarna allt lifligare utveckla sin handel
samt stärka sin samhörighetskänsla och kärlek till
fädernestaden. Deras förbundna makt satte dem i
stånd att vid Legnano 1176 besegra kejsar Fredrik
Barbarossa, hvarefter denne genom freden i Konstanz
1183 bekräftade de langobardiska städernas municipala
själfstyrelse, som snart också frivilligt utsträcktes
till de toskanska. Om de italienske borgarnas makt
under deras glansperiod vittnar den omständigheten,
att adeln flerstädes räknade som en ära att bli
upptagen i deras gillen. Venezias mäktiga och rika
borgerskap utgjordes hufvudsakligen af adel. Borgarna
hade emellertid under striderna för sitt oberoende
fått hjälp af handtverkarna, och dessa började
efter den slutliga segern såsom sin andel i bytet
kräfva delaktighet i stadsstyrelsen: popolo grasso
kom att stå emot popolo minuto. Inbördes strider
utbröto litet hvarstädes, motsvarande kampen mellan
patricier och plebejer i det antika Rom, och slutade
med frihetens och själfstyrelsens undergång, i det
konsulernas makt vanligen uppdrogs åt en podesta,
ofta en riddare, som för att vara opartisk togs
från en främmande stad, och handtverkarna, popolos,
bildade liksom en egen stat gentemot de gamla comuni,
hvarefter podestan eller någon annan ansedd man
gjorde sig till envåldshärskare. Sålunda uppkom
ur den fria stadsrepubliken det typiska italienska
tyranndömet. Vid medeltidens slut voro därför de
flesta italienska borgarrepublikerna förvandlade till
af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free