Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bot - Bot, jur. Se Böter - Bota - Botajr. Se Akebäck - Botalli (Botallo), Leonardo - Botalliska gången, anat. Se Ductus arteriosus - Botalliska hålet, anat. Se Foramen ovale - Botallo. Se Botalli - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara närvarande vid den förbön, som för dem lästes
efter predikans slut (hypoptosis; hypopiptontes,
substrati), samt 4) att deltaga i hela gudstjänsten,
dock vid nattvardens begående endast såsom
stående åskådare (systasis; synistamenoi,
consistentes). Sedan aflade den botgörande en
offentlig syndabekännelse (exomologesis), hvarefter
han erhöll absolution och broderskyss samt tillträde
till nattvarden. En kvarlefva ända in i nyare tid
af denna yttre botöfning inom den gamla kyrkan var
kyrkoplikten (se d. o.). – Yttre botgöring, hvilken i
den äldsta tiden kräfdes endast af de exkommunicerade,
började man under medeltiden ålägga alla församlingens
medlemmar. Man lärde nämligen, att människan, då
hon i dopet delaktiggjordes af Kristi förtjänst,
erhöll försoning för arfsynden och befrielse från
de eviga straffen, men för de efter dopet begångna
synderna måste utstå timliga straff här i lifvet eller
i skärselden eller ock befria sig från dem genom
en motsvarande botgöring. Denna ställdes vanligen,
i synnerhet sedan bikten blifvit genom lag stadgad,
i förbindelse med nattvardens begående. Visserligen
skulle den botfärdiga sinnesstämningen och lefvernets
förbättring vara det väsentliga i boten; men småningom
trädde bäggedera helt och hållet i bakgrunden för
de yttre verken, såsom späkningar, uppläsande af
ett visst antal "pater noster" eller "ave Maria",
fastor, allmosor, vallfärder, gåfvor till kyrkor och
kloster, ja kyrkoboten kunde till och med utföras af
en annan i den felandes ställe. Det gäller nämligen i
den katolska kyrkan icke så mycket att genom tron på
Kristus återställa det störda förhållandet till Gud,
som fastmer att återställa den brutna förbindelsen med
kyrkan, inom hvilken allena frälsning finnes. Boten
urartade sålunda till en yttre verkhelighet och
upphöjdes slutligen (på kyrkomötet i Florens 1439)
till ett sakrament. På tridentinska mötet (1545–63)
bestämdes läran om boten så, att den innefattar: 1)
hjärtats förkrosselse (contritio cordis), 2) munnens
bekännelse (confessio oris) och 3) tillfyllestgörelse
genom goda verk (satisfactio operis). l sammanhang
därmed stå lärorna om aflaten och skärselden. –
Enligt den protestantiska uppfattningen är boten
en sedlig och rent personlig process, som består
af två delar: ånger och tro. De goda gärningarna
äro trons nödvändiga frukter, icke villkor för
syndaförlåtelsen. I början rådde äfven inom den
protestantiska kyrkan någon tvekan huruvida boten,
jämte den därtill hörande aflösningen, borde upptagas
bland sakramenten, och de äldste reformatorerna
ansågo denna otvifvelaktigt såsom ett sådant. Denna
åsikt upphörde emellertid snart (före uppsättandet
af konkordieformeln, 1577), i samma mån man lärde sig
uppfatta boten såsom det i såväl dopet som nattvarden
ingående sedliga momentet. E. J. Ö.*
Bot, jur. Se <sp>Böter</s<p>.
Bota [båtä], spanskt och portugisiskt vimnått,
egentligen i form af getskinnssäckar, rymmande mellan
4 och 5 hektoliter. I England kallas detta mått both
(= 418 l.). Det tyska vin- och oljemåttet both räknas
lägst till 2 oxhoft = 412,21 l.
Botajr. Se Akebäck.
Botalli (Botallo), Leonardo, italiensk
läkare och anatom, f. 1530 i Asti, Piemonte, d. 1591,
vistades 1561–85 i Frankrike, där han tjänstgjorde
såsom lifmedikus åt Karl IX och Henrik III.
B. bragte åderlåtningen på modet i Frankrike såsom
förment hjälpmedel mot allehanda sjukdomar, och
hans bok De curatione per sanguinis missionem (1577)
fick i detta hänseende stor betydelse. Han försökte
sig äfven på trepanation och gjorde förtjänstfulla
rön i afseende på skottsår, hvilka han i olikhet
med sina föregångare behandlade såsom krossår
och ej som förgiftade sår (De curandis vulneribus
sclopetorum, 1560; flera uppl.). Man har tillskrifvit
B. upptäckten (1562) af botalliska gången hos fostret
(se Ductus arteriosus) och jämväl efter honom
uppkallat botalliska hålet (se Foramen ovale),
hvilket sistnämnda emellertid förut omnämnts af
Galenos och Vesalius.
Botalliska gången, anat. Se Ductus arteriosus. Jfr
äfven Hjärtat.
Botalliska hålet, anat. Se Foramen ovale. Jfr
äfven Hjärtat.
Botallo. Se Botalli.
Botanik (grek. botanike, växtkännedom),
vetenskapen om växterna. Botaniken delas i
flera olika grenar, alltefter de olika områden
den behandlar. Växtmorfologien sysselsätter
sig med de yttre organens form, anordning och
utvecklingshistoria, men benämnes numera ofta
organografi, då hufvudvikten lägges vid organens
uppgift i växtens lif och deras relation till
yttervärlden. Anatomien utreder den inre byggnaden,
särskildt väfnadernas uppkomst och beskaffenhet;
när undersökningarna gå ut på att ådagalägga
sambandet mellan väfnadens byggnad och funktion,
benämnes den fysiologisk anatomi.
Cytologien befattar sig med cellens finare byggnad
och utveckling och är i hufvudsak identisk med
histologi. Fysiologien utforskar växternas
lifsyttringar och lagarna för dessa.
Växtsystmatiken undersöker växtarternas släktskap,
som den söker ge ett uttryck åt i ett naturligt
system. Växtgeografien studerar växtformernas
fördelning öfver jordytan och lagarna därför;
en gren häraf är växtfysionomiken, som undersöker
växternas uppträdande i lagbundna samhällen och dessa
samhällens utvecklingshistoria. Nära förbunden med
växtgeografien är ekologien, som utforskar växternas
beroende af yttre betingelser, såsom värme, ljus,
fuktighet etc. Namnet växtbiologi begagnas i
en något sväfvande omfattning; till växtbiologien
räknas vanligen undersökningar öfver växternas
beroende af yttervärlden, förhållande till andra
organismer, såsom insekterna, undersökningar öfver
spridningsanordningar m. m. Växtpaleontologien
eller paleofytologien behandlar
de döda växtformerna och deras uppträdande under
olika geologiska perioder. De grenar af botaniken,
som nu blifvit nämnda, utgöra tillsammans den rena
botaniken. Med använd botanik förstår man botaniken
i dennas tillämpning på medicinen, trädgårdskonsten,
landtbruket o. s. v. Se Använd botanik.
Botanikens historia. Botaniken, liksom de flesta andra
vetenskaper, räknar sina anor från de gamle grekerna,
näml. från Aristoteles och dennes lärjunge Theofrastos
Eresios (371–286 f. Kr.). Aristoteles’ botaniska verk
har gått förloradt, men af Theofrastos finnas några
arbeten kvar, i hvilka behandlas nästan alla grenar
af vetenskapen: anatomi, morfologi, fysiologi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
