Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt bekanta strafftal befallde adeln att förfoga
sig till sitt rum, hördes särskildt B. med hög stämma
utropa: "jag går icke". Fyra dagar därefter tillsades
ock B. att hålla sig å sina rum, men erhöll snart åter
fullständig frihet. Af sitt stånd hedrades han åter
med ordförandeskapet i riddarhusdirektionen, hvilket
han utöfvade till 1815. Äfven vid Gäfle riksdag
1792 räknades B. till oppositionens spetsar, men
vid konungens dödsbädd egde ett slags försoning rum
mellan konungen och honom. När efter åtta år riksdag
åter sammanträdde i Norrköping 1800, voro de politiska
förhållandena betydligt olika. 1789 års aristokratiska
frondörer kände föga eller intet gemensamt med den af
franska revolutionens frihets- och jämlikhetsidéer
starkt anstuckna unga vänstern, som leddes af Hans
Hierta (Järta), Georg Adlersparre, Nils Silfverschiöld
m. fl. De styrande sågo därför sitt intresse väl
tillgodosedt med att få som landtmarskalk begagna
en man med B:s framskjutna ställning, väl medvetna
som de voro, att han skulle blifva ett redskap i
skickligare personers händer, främst den förslagne
J. K. Tolls. Beräkningen visade sig ock vid flera
tillfällen väl grundad, främst vid behandlingen af
finansplanen. Oppositionen hade nu liksom vid flera
föregående riksdagar yrkat, att bevillningen endast
skulle fastställas för viss tid i stället för till
nästa riksdag. Vid af landtmarskalken framställd
proposition på bifall till hemliga utskottets
finansplan, gjorde flera oppositionsmän gällande,
att om tiden för den nya bevillningens utgående borde
fattas särskildt beslut, hvarvid B. lät undfalla sig
orden: "det förstås af sig själf" och propositionen
antogs. Vid justeringen af protokollet under följande
sammanträde yrkade oppositionen att nämnda förbehåll
skulle i detsamma inflyta, men detta bestreds af Toll
på det skarpaste, och B. proklamerade propositionen
efter dess ordalydelse antagen, bortförklarande
sina ord såsom endast innehållande hans "enskilda
tanke". Härpå följde det stormiga uppträde, då de
yngre hetsigare oppositionsmännen afsade sig dels
adelskapet, dels sin riksdagsmannarätt, så länge
B. ledde adelns förhandlingar. Alltjämt till och med
1817–18 års riksdag intagande sin plats å riddarhuset
och städse tillhörande dess elektorer, försvinner dock
B. sedermera i bakgrunden. Under 1809–10 års riksdagar
räknades han till det "gustavianska" partiet,
som arbetade för prinsens af Vasa val till svensk
tronföljare. Vid 1810 års riksdag var B. medlem af den
nämnd, som hade att utse tronföljare, om ständerna
ej kunde enas om en sådan, och tillhörde 1812
hemliga utskottet. B. delade i öfrigt sin tid mellan
förvaltningen af sina stora gods och en del uppdrag,
som på grund af hans samhällsställning kommo på hans
lott, bl. a. förordnande som tjänstgörande kansler vid
Uppsala universitet 1813–18, personligen högt aktad
för redbarhet och anspråkslöshet och i besittning af
Karl XIV Johans synnerliga tillgifvenhet. Ledamot
af Landtbruksakademien och hedersledamot af
konstakademien. Död i Stockholm 12 dec. 1826. –
Hans andra maka, Aurora Vilhelmina B., född Koskull,
f. 1778, d. 1852, utöfvade stort inflytande både
på sin styfson (se nedan) och på Karl Johan.
V. M.
13. Magnus B., den föregåendes son, hofman,
militär, politiker, f. 2 sept. 1790 på
Rydboholm, studerade i Uppsala och inträdde 1809 i armén
såsom kornett vid lifregementsbrigadens husarkår. År
1810 öfvergick han till lifgardet till häst och blef
s. å. kabinettskammarherre. Sedermera avancerade
han raskt på såväl militär- som hofmannabanan: 1824
blef han generalmajor och 1830 generallöjtnant samt
1834 riksmarskalk efter att redan 1831 ha blifvit
en af rikets herrar. Han utnämndes 1839 till kansler
för krigsakademien på Karlberg och var vid sin död
hedersledamot eller ledamot af en mängd akademier och
lärda samfund. – B. spelade en ingalunda l obetydlig
roll i det | offentliga lifvet. Tidigt kom han i
närmare beröring med konung Karl Johan, hvilken i den
gamla högadeln sökte ett stöd för sig och sin ätt. Det
dröjde ej länge, förrän han var konungens närmaste vän
och den oumbärliga mellanhanden mellan konungen och
de många, som sökte närma sig denne. 1828 utnämndes
han till generaladjutant för armén och tillhörde
därmed såsom konungens rådgifvare i kommandomål
de styrandes krets. Vid 1828–30 års riksdag
varsnades hans inflytande på många sätt. En viktig
k. proposition (ang. passevolansen) var affattad i
strid med statsrådets, men i öfverensstämmelse med B:s
mening; i många frågor, framför allt militära, var han
regeringens språkrör, ja han öfvertog under riksdagens
lopp i st. f. Nordin regeringspartiets ledning och
fyllde sin uppgift med nit och framgång. Under de år,
som följde, växte alltjämt hans betydelse och därmed
ock hos de liberale oviljan mot hvad man kallade
"Braheväldet" eller "kamarillan". Med afseende på
den verkliga vidden af B:s inflytande äro meningarna
delade. Knappt har det räckt till de viktigare
inre och yttre politiska frågorna. Men inom nästan
alla förvaltningsgrenar egde han ett sådant. När
det gällde befordringar – ej minst prästerliga –
togs han i anspråk af sökande, och hans ord vägde
tungt. "Men hans favoritskap står ensamt bland
alla", säger Trolle-Wachtmeister, "genom sin renhet
från alla de maktens och inflytandets missbruk till
förföljelse eller egna passioners tillfredsställande,
hvaraf vanliga gunstlingars historia öfverflödar". På
konungens till öfverilade beslut så lätt stämda sinne
öfvade han, enligt samme antecknare, ett lugnande
inflytande. Äfven vid riksdagen 1834–35, liksom vid
den följande, verkade B. med framgång för regeringens
sak. Vid statsrådets omorganisation 1840 upphörde
hans befattning som generaladjutant och rådgifvare i
kommandomål. Då B. med utmärkelse skött dessa och hade
stort anseende i armén, var ingen ur dessa synpunkter,
säger O. I. Fåhraeus, mer behörig än B. att blifva
chef för landtförsvarsdepartementet; därigenom skulle
ock talet om obehörigt sidoinflytande tystas. Men
B. vägrade att ingå i statsrådet. Däremot lämnade
han sin hjälp vid åtskilliga af de underhandlingar,
som fördes angående besättandet af platserna inom
konungens råd. Under
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
