Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1421-1422 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahe ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Strömsholm. Han förmåddes dock redan 1615 af motstånd och
Axel Oxenstiernas öfvertalning att för statsändamål
uppoffra sin böjelse, hvilken sannolikt också genom
tiden och skilsmässan förlorat något af sin styrka,
och Ebba B. fann sig i nödvändigheten. 1618 blef
hon gift med riksmarsken och generalfältherren
Jakob De la Gardie och hade med honom sju söner och
sju döttrar. Efter hans död styrde hon med manlig
kraft sina gods och gårdar i nära 22 år. Hon dog 5
jan. 1674. I ett af de tryckta liktalen uppgifves
att hertig Johan åstundat hennes hand, men intet
ord antyder hennes förbindelse med Gustaf Adolf, om
hvilken förbindelse ett halft århundrade senare en
osmaklig roman begynte spridas, först i afskrifter,
från 1700-talets midt i tryck, med titel: "Konung
Gustaf Adolphs och fröken Ebba Brahes märkvärdiga
kärlekshandel". (H. W.)



9. Margareta B., den föregåendes kusin, .dotter
till riksrådet grefve Abraham B., f. 1603, blef 1633
gift med riksrådet Bengt Oxenstierna ("Resare-Bengt"),
men hade med honom inga barn. 1648 blef hon omgift
med riksrådet Johan Oxenstierna, som var åtta år
yngre än hon. 1657 blef hon för andra gången änka.
Lockade af hennes stora förmögenhet, anmälde sig snart
(1660) två nya friare, af hvilka den ene, furst
Ludvig Henrik af Nassau, då sextiosex år gammal,
var änkling och hade sjutton barn. Han framställde
sitt frieri skriftligen och fick till en början
otydliga, sedan mera uppmuntrande och hoppgifvande
svar; men då han skickade sändebud till Stockholm
för att formligen afsluta förlofningen, funno
dessa fru Margareta redan förlofvad och färdig att
ingå äktenskap med den tjugoåttaårige landtgrefven
Fredrik af Hessen-Homburg, som gick på träben. Ytterst
uppbragt, vände sig den försmådde friaren med klagomål
till änkedrottning Hedvig Eleonora och Per Brahe;
men innan dessa hunnit göra något vid saken, hade
Margareta redan för tredje gången trädt i brudstol.
Fursten släckte sin harm genom att utgifva ett
manifest med titel "Die untreüe Margaretha Brahe,
gräfinn von Wisinsborg". Margareta B. dog barnlös
1669. A. B. B.»

10. Nils B., riksråd, son af B. 7, f. 10 april
1633, studerade i Uppsala och disputerade där 1652,
anträdde därefter utrikes resor, från hvilka han
återkom 1656. B. begaf sig då till Karl X Gustaf i
Polen och blef 1657 öfverste för Upplands regemente
samt deltog som sådan med heder i krigen mot Polen
och Danmark. 1660 blef han riksråd, i febr. öfverste
för allt garde till häst och fot och i dec. vice
amiral och amiralitetsråd. Från de bägge sistnämnda
befattningarna tog han afsked 1677. I beskickningar
användes han tämligen ofta; bl. a. sändes han i
slutet af 1674 till Köpenhamn för att söka afvärja
fredsbrott från Danmarks sida och inleda en hemlig
underhandling om Karl XI:s förmälning med Ulrika
Eleonora. I rådkammaren stod B. i allmänhet på
deras sida, som yrkade sparsamhet, men intog i
krigsfrågorna en växlande hållning. Såsom statsman
spelade han icke någon större roll; men såsom
Sveriges rikaste man – han var själf förmögen och
ärfde 1676 sin svärfaders, Karl Gustaf Wrangels,
och 1680 sin farbroders, Per B. d. y:s, stora gods
– åtnjöt han det anseende, som rikedomen oftast
medför. Vid 1680 års riksdag visade han en manlig
och oberoende hållning. När den stora kommissionen
ställde rådet till svars för dess förmyndarstyrelse,
förklarade B., att han var ansvarig endast inför Gud
och att k. m:t ej kunde tilltala honom, såvida han ej
begått förräderi, tagit mutor eller handlat i elakt
uppsåt, och att, hvad hans förfäder vidkomme, han icke
vore värd att vara deras arfvinge, om han åtoge sig
att försvara dem, ty det måste först bevisas, att de
behöfde ett försvar. B:s stora förmögenhet uppslukades
till större delen af reduktionen. 1682 tillhörde han
de rådsherrar, som entledigades från rådsämbetet, och
1696 lyckades han endast genom af bön undgå tilltal
för det han i enskilda bref klandrat reduktionen. Död
25 jan. 1699. A. B. B. (S. C.)

11. Erik B., den föregåendes sonsons son, militär,
f. i Stockholm 1722, studerade i Uppsala, ingick
därefter i krigstjänst samt blef 1752 öfverste
för lifregementet till häst. Såsom den äldste
grefven förestod han vid 1751–52 års riksdag, under
landtmarskalken Henning Gyllenborgs nästan ständiga
opasslighet, landtmarskalkssysslan och förvärfvade
därvid anseende för duglighet, oväld och nit. B.
åtnjöt i hög grad konung Adolf Fredriks vänskap
och förtroende, och det påstås, att han
stundom motverkade drottningens råd. B.
tillhörde hofpartiet, som ville förvärfva ökad
makt åt konungen. Såväl hans personliga egenskaper som
hans börd och rikedom gjorde honom till en af detta
partis förnämste medlemmar, och vid riksdagens
sammanträde 1755 var han partiets kandidat
till landtmarskalksposten. Under riksdagens lopp
invecklades B. i hofvets statshvälfningsplaner.
Det i juni 1756 af underordnade verktyg iscensatta
revolutionsföretaget röjde i förtid dessa planer,
och B. instämdes för ständernas kommission. Ehuru
hans delaktighet i revolutionsförsöket ej kunde
fullt bevisas, dömdes B. till döden och afrättades
på Riddarholmen 23 juli 1756. I sitt i fängelset
skrifna testamente varnade han sin minderårige
son för partilifvets och hofgunstens faror.
L. S.

12. Magnus Fredrik B., den föregåendes son,
landtmarskalk, f. 15 okt. 1756, tre månader
efter faderns död. Gustaf III, tydligen drifven
af tacksamhet för dennes själfuppoffring,
formligen öfverhopade sonen med utmärkelser.
Vid dennes första riksdag 1778, då han var medlem
af bankoutskottet, hedrades han med att bära
kronprinsen till dopet och med att först af alla
beklädas med den nyinstiftade värdigheten "en
af rikets herrar". Förut kapten vid "lätta
dragonerna", blef han 1780 kaptenlöjtnant vid
konungens lifdrabantkår, men lämnade krigstjänsten
1787, sedan förhållandena vid 1786 års riksdag ställt
honom på mindre vänskaplig fot med konungen. Börd
och samhällsställning mindre än intellektuella
förutsättningar hade nämligen kommit B. att intaga en
framskjuten plats inom oppositionens leder. Än mera
blef så förhållandet vid 1789 års riksdag, då han
ånyo invaldes i bankoutskottet. Under det mummel,
som uppstod å rikssalen 17 febr., då Gustaf III efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>