- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1477-1478

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandgafvel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tjänsteman, brandmästaren, som biträddes
af brandknektar, fick i uppdrag att
utkräfva skatten. Om denna icke ordentligt
utbetaltes, gick brandmästaren i författning om stadens
brännande. Se äfven Brandväsende, sp. 1482.
(C. O. N.)

Brandskepp l. Brännare, sjöv., ett med
brännbara ämnen fylldt fartyg, som första gången
lär hafva användts 1638 och sedermera blef mycket
vanligt. Dess ändamål var att sätta eld på fientliga
skepp. För att kunna fästas vid något af dessa,
hade det änterdraggar, som i kättingar nedhängde
från rårnas ändar och från bogsprötet. Det fördes
framåt antingen med segel eller genom bogsering,
och det öfvergafs, när man – vare sig genom
stubiner eller genom någon mekanisk inrättning –
försäkrat sig om att antändning skulle ske samt gifvit
brandskeppet den önskade riktningen. Förr kunde
dessa skepp vara af största gagn vid anfall på till
ankars liggande eskadrar (grekerna använde dem
med framgång under sitt befrielsekrig mot turkarna),
men såsom dåliga seglare voro de i allmänhet hinderliga
för flottornas fortkomst och hafva därför endast
sparsamt användts i senare tiders sjökrig. Nu hafva
ångan och järnet gjort dem oskadliga och alldeles
bringat dem ur bruk. R. P.*

Brandskiffer, petrogr., svart eller brunsvart
lerskiffer eller skifferlera, som är så rikligt bemängd
med bituminösa ämnen, att bergarten, sedan den
blifvit tillräckligt upphettad, låter antända sig och
sedan fortfar att brinna någon tid. Dit hänföres den
svenska alunskiffern, som flerstädes nyttjas till
brännmaterial vid kalkbränning, äfvensom vissa svarta
skiffrar inom Skånes stenkolsförande formation. De
utbrända styckena behålla vanligen sin ursprungliga form
och storlek. Om bergarten repas med något hårdt
föremål, blir strecket glänsande, svart eller brunsvart;
andra mörka, icke kolhaltiga lerskiffrar gifva däremot
grått eller gråhvitt, icke glänsande streck. E. E.

Brandskorpa (lat. eschara). Se Brännskada.

Brandskåp. Se Brandväsende.

Brandstad (Branstad), socken i Malmöhus
län, Färs härad. 2,067 har. 987 inv. (1903). B.
bildar med Södra Åsum ett regalt pastorat i Lunds
stift. Färs kontrakt.

Brandstadga. Se Brandordning.

Brandstation. Se Brandväsende.

Brandstod, <i<förv.</i>, ersättning för liden eldskada.
Se Brandförsäkring.

Brandstodsbolag. Se Brandförsäkring.

Brandstorp, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad. 7,265 har. 923 inv. (1903). Annex till
Daretorp, Skara stift, Kåkinds kontrakt.

Brandstrup [bra’nnstrupp], Ludvig, dansk
skulptör, f. 16 aug. 1861 på Langeland, studerade
för V. Bissen och vid Köpenhamns akademi 1885–88.
Han har vunnit ett namn förnämligast genom
sina förträffliga porträttbyster. En bronsbyst,
framställande norske skulptören Vigeland, samt en
gossbyst i fajans inköptes af Stockholms nationalmuseum
1897. B. är med 4 porträttbyster representerad i
danska konstmuseet. G–g N.

Brandsvamp, bot. Se Ustilagineæ.

Brandsyn, förv., den besiktning, som årligen
hålles med byggnader i syfte att utröna huruvida allt
blifvit iakttaget, som finnes föreskrifvet till förekommande
af eldsvåda eller till lättnad vid dämpande
däraf. 1874 års brandstadga för städerna bestämmer,
att brandsyn skall hållas i maj eller juni, och
hvarje stads brandordning föreskrifver hvilka
förrättningsmännen skola vara. På alla ställen, där
bristfälligheter vid brandsynen anmälts, hålles
efterbesiktning i september. Befinnas bristerna ej
afhjälpta, ingriper polismyndigheten. Kbg.

Brandsyra l. Pyrosyra, kem., benämning på
vissa organiska syror, som uppstå vid torrdestillation
af andra syror, t. ex. brand- eller pyroslemsyra af
slemsyra, branddrufsyra eller pyrodrufsyra af
vinsyra, o. s. v. P. T. C. (H. E.)

Brandt, Sebastian, tysk skald. Se Brant.

Brandt, Daniel, fästningsbyggare, utnämndes
1601 till byggmästare i Livland och hade till en början
tillsyn öfver träbyggnaders uppförande, men fick
1604 uppsikt öfver alla befästningar i Livland,
hvarjämte han tjänstgjorde som fältbyggmästare under
kriget mot Polen. B. befäste Salis 1607–08 och
1610, förbättrade Hapsal 1610 och byggde en skans
på Monn 1611. Han deltog äfven i Gustaf Adolfs
krig mot Ryssland och hade 1622–23 inseende öfver
Narvas, Ivangorods, Jamas och Kopories förstärkande.
B. lefde ännu 1635 och hade under årens
lopp fått många förläningar. L. W:son M.

Brandt, Georg, kemist, f. 26 juni 1694 på
Riddarhyttan i Skinnskattebergs socken i Västmanland.
Han blef 1726 medicine doktor i Reims och
utnämndes vid sin hemkomst till föreståndare för
bergskollegiets kemiska laboratorium. 1757 befordrades
han till bergsråd. Död 29 april 1768. B. tillhörde
den svenska kemiska skola, som grundlades af Urban
Hjärne. B:s första mera betydande arbeten äro
undersökningarna De arsenico och De semimetallis
(införda i "Acta literaria et scientiarum Sueciæ",
1733 och 1735), genom hvilka han kom till det
resultatet, att arseniken är en verklig (half-) metall,
hvars "kalk" utgöres af den hvita arseniken
(arseniksyrligheten). Sedermera sysselsatte han sig
med forskningar rörande zinken och ådagalade, att
"galmeja" samt "blände" utgöra denna metalls malmer,
och "galitzenstein" dess vitriol. Han anställde
också undersökningar om orsaken till kallbräcka
och rödbräcka hos järnet samt visade (1756), att
koksaltet innehåller samma alkali som sodan, men att
salpeter däremot innehåller ett vegetabiliskt lutsalt.
Genom sistnämnda undersökning vederlades de
inkast, som blifvit gjorda mot fransmannen Duhamel
du Manceaus förträffliga afhandling "Sur la base
du sel marin". B. vann dock sin största ryktbarhet
genom upptäckten af koboltmetallen. Man hade
länge känt några stenarter, som ansågos för
silfvermalmer, men som vid nedsmältning ej gåfvo ifrån
sig någon metall, men väl en giftig rök. Redan vid
midten af 15:e årh. hade man funnit, att dessa
malmer kunde gifva en vacker blå färg åt glas, men
man kände ingenting närmare om "färgkobolten",
förrän B. 1735 i sin förutnämnda afhandling om
halfmetallerna visade, att det färgande ämnet innehåller
en egen metall, som han kallade kobolt. I de förut
kända koboltmineralen var denna metall förenad med
arsenik, men 1742 undersökte B. ett arsenikfritt
koboltmineral, hvilket sedermera fick namnet "linnéit".
Ännu femtio år efter upptäckandet af kobolten
betviflade utländska vetenskapsmän denna metalls
tillvaro. (Georg B. må icke förväxlas med Brand,
fosforns upptäckare.) (H. E.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0795.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free