Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandgafvel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandt, Enevold, dansk adelsman, f. 1738,
blef redan 1764 assessor i höjesteret, men förvisades
1768 för ett försök att uttränga kung Kristian Vll:s
favorit, grefve Holck. Som vän till J. F. Struensee
kom han likväl 1770 ånyo i nåd och blef därefter
"maître des plaisirs" vid den sinnessjuke konungens
hof och dennes egentlige väktare. 1771 upphöjdes
han jämte Struensee i grefligt stånd, blef "grand
maître de garderobe" med titel excellens och fick
öfveruppsikten öfver hela hofvet samt teatrarna. Han
tyckes ha varnat Struensee för att fortgå på den
farliga vägen, ja till och med ha hyst planer om att
störta honom, men han drogs med vid Struensees fall,
fängslades 17 jan. 1772 och blef 25 april dömd till
döden för majestätsbrott, emedan han under en lek
hårdt slagit konungen. Tre dagar senare blef han
halshuggen och steglad, då konungen i sitt hat icke
ville benåda honom. Han var en obetydlig och obildad
man, men högeligen inbilsk och njutningslysten;
i sin välmakts dagar visade han sig mycket öfvermodig
och anade efter sitt fall ej det hårda straff,
som väntade honom. – Sven Leopold har behandlat
hans öden i sin roman "E. B., maître de plaisir"
(1900).
E. Ebg.
Brandt, Johan Nils, läkare, filantrop, f. 1760
i Ystad, blef 1779 student i Lund och promoverades
1790 till medicine doktor. 1792 bosatte han sig i
Stockholm och vann snart en vidsträckt praktik.
Han uppoffrade stora summor på inrättande af
söndagsskolor och välgörenhetsinrättningar i både
Stockholm och landsorten, hvarför ständerna vid 1809 års
riksdag beslöto att genom en tacksägelseadress
betyga honom sin aktning. 1811 utnämndes han till
generaldirektör för Stockholms samtliga
barmhärtighetsinrättningar. (Denna befattning upphörde dock
1813, då särskilda styrelser inrättades.) Död 1822.
Brandt, Heinrich von, preussisk general och
militärförfattare, f. 1789, d. 1868, var länge i fransk
tjänst, kämpade 1808 i Spanien såsom löjtnant i
Weichsellegionen och blef svårt sårad vid Leipzig
1813. Därefter gick han i preussisk tjänst. Efter att
hafva blifvit använd i generalstaben, blef han 1850
generallöjtnant och divisionschef samt erhöll 1857
afsked. B. gjorde sig tidigt bemärkt såsom
skriftställare. Hans förnämsta verk äro Handbuch für
den ersten unterricht in der höheren kriegskunst
(1829), Grundzüge der taktik der drei waffen (3:e
uppl. 1859), Der kleine krieg (2:a uppl. 1850) och
den intressanta själfbiografien Aus dem leben des
generals der infanterie z. d. dr. Heinr. von Brandt
(2:a uppl. 1870).
C. O. N.
Brandt, Johann Friedrich von, tysk-rysk
zoolog, f. 1802 i Jüterbogk, studerade vid Berlins
universitet medicin och botanik, kallades 1831 till
zoologie professor i Petersburg och vardt inom kort
medlem af ryska vetenskapsakademien. Död i
Petersburg 1879. Bland hans många utgifna arbeten
må här anföras Flora berolinensis (1825),
Medicinische zoologie (2 bd, 1827–34; tillsammans med
Ratzeburg), Descriptiones et icones avium rossicarum
(1836), Collectanea palæontographica Russiæ
(1849), Symbolæ sirenologicæ (2 bd, 1845–68) och
Über die fossilen und subfossilen cetaceen Europas
(2 bd, 1873–74).
Brandt, Karl Joakim, dansk predikant och
litteratör, f. 15 aug. 1817, d. 27 dec. 1889. Han
blef student 1835 och teol. kandidat 1841, men
egnade sig tidigt åt studiet af Danmarks äldsta
litteratur. Han var 1845–61 och ånyo 1873–89
medredaktör af "Dansk kirketidende" samt i denna
egenskap en af den grundtvigska riktningens mest
betydande målsmän. 1856 vardt B. föreståndare för
Grundtvigs nya folkhögskola på Marienlyst vid
Köpenhamn, 1860 kyrkoherde i Rönnebæk (södra
Själland) och 1872 Grundtvigs efterträdare såsom präst
för Vartou församling i Köpenhamn. Han tog äfven
en betydelsefull del i arbetena på de nyaste
psalmböckerna i Danmark. En samling af hans i Vartou
kyrka under åren 1873–89 hållna predikningar
utgafs 1892. Inom sitt speciella studiefack utgaf han
Den danske psalmedigtning (2 bd, 1846–47;
tills. med L. Helweg), "Lucidarius" (1849),
Christiern Pedersens danske skrifter (i 5 bd, 1850–56),
"Gammeldansk læsebog" (1857). "Dansk
klosterlæsning" (1858–65), "Ældre danske digtere"
(1862), "Romantisk digtning fra middelalderen" (3
bd, 1869–77). Af B. författade arbeten äro
Lundekanniken Christiern Pedersen (1882) och
Psalmedigteren Hans Sthen (1888), hvarjämte han diktat
en del psalmer och en samling legender (1850–51,
3:e uppl. 1887).
E. Ebg.
Brandt, Mårten Ture Emil, skapare af en
gymnastisk metod för behandling af kvinnliga
underlifssjukdomar, f. 6 febr. 1819 på Räfshult,
Sventorps socken, Skaraborgs län, var till yrket militär.
Han blef 1837 underlöjtnant vid Skaraborgs regemente,
1855 kapten och 1865 major i armén samt tog 1873
afsked. Död 5 aug. 1895 i Södertälje. – B. egnade
sig tidigt åt gymnastiken. Han var 1842 elev vid
gymnastiska centralinstitutet och 1843–44 extra
lärare därstädes. Såsom sjukgymnast i Norrköping
och vid Söderköpings brunn med hufvudsakligen
kvinnligt klientel hade han tillfälle att studera
den allmänna gymnastikens inverkan på kvinnans
sjukliga symtom. Mera af en händelse kom han
långt senare (1861) att lokalt behandla kvinnliga
underlifslidanden. Behandlingen utsträcktes och
varierades alltmer, tills den bildade ett helt
system. Den bestod dels af lokalbehandling, närmast
ett slags massage, som omfattade äfven tänjningar och
lyftningar, dels af allmän gymnastik. I många fall kan
metoden lämpligare ersättas med annan gängse
behandling, i andra, särskildt vid aflupna
inflammationer, som kvarlämnat ansvällningar och
sammanväxningar, är den verksammare än annan
behandling, och i en del fall är den oersättlig. Sin metod
framställde B. i Om uterinlidanden och prolapser
(1864), Die bewegungscur als heilmittel gegen
weibliche sog. unterleibsleiden und prolapsen (1877,
2:a uppl. 1880), Gymnastiken såsom botemedel mot
kvinnliga underlifssjukdomar (1884), alla obetydliga
eller svårbegripliga, och i det stora arbetet
Behandlung weiblicher geschlechtskrankheiten (1891), som
är oumbärligt för studiet af metoden, hvilken vunnit
stort erkännande äfven utomlands och skänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
