bild (1859 ff.; fortsatt af Keferstein, Gerstäcker m. fl.). Ifrån 1830 utgaf B. jämte Leonhard tidskriften "Jahrbuch fur mineralogie, geologie, geognosie und petrefactenkunde", som numera under namn af "Neues jahrbuch für mineralogie, geologie und palæontologie" utgifves af Bauer, Koken och Liebisch. Bronnbach, slott, fordom cistercienskloster. Se Wertheim. Bronnitsy, kretsstad i ryska guvern. Moskva, vid järnvägen Moskva-Rjazan. 3,837 inv. (1897). Bomulls- och ylleväfverier såväl i själfva staden som i omgifningen. Brons (af it. bro'nzo, malm, troligen af grek. brontē, åska). 1. Metall. Legering mellan koppar och tenn. Sådana legeringar, de äldsta och mest berömda af alla, användes redan i forntiden i största utsträckning, till vapen, husgeråd o. d. Däremot härstammar namnet "brons" på dessa legeringar från midten af 1500-talet. -- De äldsta kända bronspjäserna, hämtade ur egyptiska grafvar, innehålla emellertid ofta intet tenn, utan i stället relativt stora mängder antimon, bly, arsenik, järn m. m. Allt efter som tekniken utvecklade sig, fann man emellertid att det särskildt var genom tenntillsats, som kopparn erhöll ökad styrka och hårdhet, och den egentliga bronstillverkningen började redan före vår tidräkning. Ofta finner man emellertid i antika bronspjäser, utom tenn, en afsevärd blymängd. Detta beror tydligen på det från litteraturen kända förhållandet, att forntidens folk icke förstodo skilja mellan metallerna bly och tenn, utan ansågo den förstnämnda vara ett sämre och därför också billigare slag af tenn. Zinkhaltiga bronser påträffas först i romerska fornfynd, då man funnit att kopparn "färgades" ljusare genom sammansmältning med galmeja och kol, ehuru i själfva verket zink utreducerades och legerades med kopparn. Såsom exempel på sammansättningen hos dylika fornbronser kunna följande analyser tjäna: fornegyptisk knif: koppar 97,1 %, tenn 0,2 %, arsenik 2,3 %, järn 0,4 %; grekisk dolk: koppar 88,7 %, tenn 8,5 %, bly 2,0 %, järn 0,5 %, nickel 0,3 %; mynt från Aten: koppar 76,41 %, tenn 7,05 %, bly 16,54 %; mynt från Trajanus' tid: koppar 88,6 %, tenn 1,8 %, zink 7,1 %, bly 2,2 %, järn 0,3 %. I den brons, som numera tillverkas, ingår koppar till större mängd än tennet. För olika ändamål är mängdförhållandet mellan dessa två beståndsdelar väsentligt olika. Med ökad tennhalt hos legeringen stiger såväl dess hårdhet som dess hållfasthet alltmera; öfverskrides emellertid ett visst förhållande mellan tenn- och kopparhalten, aftager hållfastheten raskt. Då därtill bronser med hög tennhalt äro mycket spröda, bör förhållandet tenn : koppar aldrig vara högre än 35 : 65, men är vanligen mycket lägre. Med hög tennhalt följer ock en minskning af bronsens smidbarhet; sålunda äro de bronser lämpligast till prägling, kallpressning o. d., hvilka hålla under 6 % tenn. Endast bronser med lägre tennhalt än 15 % äro bearbetbara i rödvärme. Olika art af värmebehandling har ock en mycket kraftig inverkan på bronsens egenskaper. Långsamt afkyld brons är sålunda väsentligt sprödare än hastigt afkyld sådan. Genom upphettning af spröd brons till rödvärme och pjäsens neddoppning i kallt vatten blir densamma afsevärdt segare och mjukare. I detta hänseende förhålla sig bronserna tvärt emot stål, hvilket genom dylik behandling blir hårdt och sprödt. -- Vid gjutning hafva samtliga bronser stor benägenhet att "segra", d. v. s. att vid stelnandet afskilja korn af annan procentisk sammansättning än själfva legeringen. Genom dylik segring blir bronsen ojämn till hårdhet och flammig i färg. Segringen upphäfves delvis därigenom att bronsen gjutes vid så låg temperatur som möjligt samt i varma gjutformar. Upprepad omsmältning säges ock förminska en legerings benägenhet att segra. För olika ändamål sammansättes bronsen på olika sätt. De olika huvudkategorierna af brons äro följande: 1. Kanonbrons. Detta i äldre tider mera använda slag af brons måste för att motsvara sitt ändamål besitta en hög grad af hårdhet och hållfasthet samtidigt med en viss grad af seghet. Försöksvis har man kommit till en för ändamålet lämplig sammansättning af 89--91 % koppar och 11--9 % tenn. 2. Klockbrons. Dylik brons måste vara hård för att icke slitas af kläppslagen, samtidigt som den bör gifva god klang. Däremot äro fordringarna på dess hållfasthet icke så stränga. Därför plägar åt klockbrons gifvas en högre tennhalt än åt kanonbrons, och den vanligaste klockbronsen är sammansatt af 20--23 % tenn jämte 80--77 % koppar. Någon gång ingå 1--3 % bly i stället för lika stor tennmängd. 3. Spegelbrons. Under forntiden voro speglar af brons mycket vanliga, hvaremot de numera hos oss användas endast i en del optiska instrument; i Indien, Japan och Kina användas fortfarande bronsspeglar. Af brons för dylikt ändamål fordras endast förmågan att antaga hög och jämn polityr, och detta vinnes bäst med en blandning af 2 delar koppar och 1 del tenn. Dessutom anses en tillsats af bly eller antimon vara främjande för berörda syfte. 4. Konstbronser. Alltifrån äldsta tider hafva bronserna tjänat som råmaterial för framställande af konstpjäser, och de äro därtill egnade genom sin gjutbarhet och bearbetbarhet samt genom sin motståndskraft mot atmosfäriska inflytelser. Under luftens inflytande förändrar sig visserligen bronsens färg från gulröd till mörkt brun, men såväl denna färgförändring (patina) som det gröna anflog af kopparkarbonat, som bildas å äldre bronspjäser, anses verka fördelaktigt på utseendet. Om däremot bronsen försättes med zink i större mängd, erhålles ingen patina, utan i stället ett svartbrunt öfverdrag. Synnerligen skadligt i detta afseende verkar en inblandning af arsenik i bronsen. Då den enda fordran man egentligen ställer på brons för konstgjutning är, att densamma skall vara lättsmält och väl utfylla formen, är det naturligt, att dylik brons varierar högst väsentligt i sammansättning. Såsom en lämplig sammansättning plägar rekommenderas 86,6 % koppar, 6,7 % tenn, 3,3 % zink och 3,4 % bly. Vanligen varierar kopparhalten mellan 80--90 %, tennhalten mellan 3--8 % och zinkhalten mellan 1--10 %. 5. Maskinbronser. Inom maskintekniken hafva bronserna genom sin hårdhet och lättbearbetbarhet vunnit en stor användning särskildt såsom lagerskålar och glidplan. Till dessa bronser sättes vanligen zink, hvilket gör dem något billigare, samtidigt som denna