Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bronnbach ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bild (1859 ff.; fortsatt af Keferstein, Gerstäcker
m. fl.). Ifrån 1830 utgaf B. jämte Leonhard
tidskriften "Jahrbuch fur mineralogie, geologie,
geognosie und petrefactenkunde", som numera under
namn af "Neues jahrbuch für mineralogie, geologie und
palæontologie" utgifves af Bauer, Koken och Liebisch.
Bronnbach, slott, fordom cistercienskloster. Se
Wertheim.
Bronnitsy, kretsstad i ryska guvern. Moskva, vid
järnvägen Moskva-Rjazan. 3,837 inv. (1897). Bomulls-
och ylleväfverier såväl i själfva staden som i
omgifningen.
Brons (af it. bro’nzo, malm, troligen af
grek. brontē, åska). 1. Metall. Legering mellan
koppar och tenn. Sådana legeringar, de äldsta och
mest berömda af alla, användes redan i forntiden
i största utsträckning, till vapen, husgeråd
o. d. Däremot härstammar namnet "brons" på dessa
legeringar från midten af 1500-talet. – De äldsta
kända bronspjäserna, hämtade ur egyptiska grafvar,
innehålla emellertid ofta intet tenn, utan i stället
relativt stora mängder antimon, bly, arsenik,
järn m. m. Allt efter som tekniken utvecklade sig,
fann man emellertid att det särskildt var genom
tenntillsats, som kopparn erhöll ökad styrka och
hårdhet, och den egentliga bronstillverkningen
började redan före vår tidräkning. Ofta finner man
emellertid i antika bronspjäser, utom tenn, en
afsevärd blymängd. Detta beror tydligen på det från
litteraturen kända förhållandet, att forntidens folk
icke förstodo skilja mellan metallerna bly och tenn,
utan ansågo den förstnämnda vara ett sämre och därför
också billigare slag af tenn. Zinkhaltiga bronser
påträffas först i romerska fornfynd, då man funnit
att kopparn "färgades" ljusare genom sammansmältning
med galmeja och kol, ehuru i själfva verket zink
utreducerades och legerades med kopparn. Såsom
exempel på sammansättningen hos dylika fornbronser
kunna följande analyser tjäna: fornegyptisk knif:
koppar 97,1 %, tenn 0,2 %, arsenik 2,3 %, järn 0,4 %;
grekisk dolk: koppar 88,7 %, tenn 8,5 %, bly 2,0 %,
järn 0,5 %, nickel 0,3 %; mynt från Aten: koppar 76,41
%, tenn 7,05 %, bly 16,54 %; mynt från Trajanus’ tid:
koppar 88,6 %, tenn 1,8 %, zink 7,1 %, bly 2,2 %,
järn 0,3 %.
I den brons, som numera tillverkas, ingår koppar
till större mängd än tennet. För olika ändamål är
mängdförhållandet mellan dessa två beståndsdelar
väsentligt olika. Med ökad tennhalt hos legeringen
stiger såväl dess hårdhet som dess hållfasthet
alltmera; öfverskrides emellertid ett visst
förhållande mellan tenn- och kopparhalten,
aftager hållfastheten raskt. Då därtill bronser med
hög tennhalt äro mycket spröda, bör förhållandet
tenn : koppar aldrig vara högre än 35 : 65, men är
vanligen mycket lägre. Med hög tennhalt följer ock
en minskning af bronsens smidbarhet; sålunda äro de
bronser lämpligast till prägling, kallpressning o. d.,
hvilka hålla under 6 % tenn. Endast bronser med lägre
tennhalt än 15 % äro bearbetbara i rödvärme. Olika
art af värmebehandling har ock en mycket kraftig
inverkan på bronsens egenskaper. Långsamt afkyld
brons är sålunda väsentligt sprödare än hastigt afkyld
sådan. Genom upphettning af spröd brons till rödvärme
och pjäsens neddoppning i kallt vatten blir densamma
afsevärdt segare och mjukare. I detta hänseende
förhålla
sig bronserna tvärt emot stål, hvilket genom dylik
behandling blir hårdt och sprödt. – Vid gjutning
hafva samtliga bronser stor benägenhet att "segra",
d. v. s. att vid stelnandet afskilja korn af annan
procentisk sammansättning än själfva legeringen. Genom
dylik segring blir bronsen ojämn till hårdhet och
flammig i färg. Segringen upphäfves delvis därigenom
att bronsen gjutes vid så låg temperatur som möjligt
samt i varma gjutformar. Upprepad omsmältning säges
ock förminska en legerings benägenhet att segra.
För olika ändamål sammansättes bronsen på olika
sätt. De olika huvudkategorierna af brons äro
följande:
1. Kanonbrons. Detta i äldre tider mera använda slag
af brons måste för att motsvara sitt ändamål besitta
en hög grad af hårdhet och hållfasthet samtidigt med
en viss grad af seghet. Försöksvis har man kommit
till en för ändamålet lämplig sammansättning af 89–91
% koppar och 11–9 % tenn.
2. Klockbrons. Dylik brons måste vara hård för
att icke slitas af kläppslagen, samtidigt som den
bör gifva god klang. Däremot äro fordringarna på
dess hållfasthet icke så stränga. Därför plägar åt
klockbrons gifvas en högre tennhalt än åt kanonbrons,
och den vanligaste klockbronsen är sammansatt af 20–23
% tenn jämte 80–77 % koppar. Någon gång ingå 1–3 %
bly i stället för lika stor tennmängd.
3. Spegelbrons. Under forntiden voro speglar af
brons mycket vanliga, hvaremot de numera
hos oss användas endast i en del optiska
instrument; i Indien, Japan och Kina användas
fortfarande bronsspeglar. Af brons för dylikt
ändamål fordras endast förmågan att antaga hög
och jämn polityr, och detta vinnes bäst med
en blandning af 2 delar koppar och 1 del tenn.
Dessutom anses en tillsats af bly eller antimon
vara främjande för berörda syfte.
4. Konstbronser. Alltifrån äldsta
tider hafva bronserna tjänat som råmaterial för
framställande af konstpjäser, och de äro därtill
egnade genom sin gjutbarhet och bearbetbarhet samt
genom sin motståndskraft mot atmosfäriska
inflytelser. Under luftens inflytande förändrar
sig visserligen bronsens färg från gulröd till mörkt
brun, men såväl denna färgförändring (patina)
som det gröna anflog af kopparkarbonat, som
bildas å äldre bronspjäser, anses verka fördelaktigt
på utseendet. Om däremot bronsen försättes med zink i
större mängd, erhålles ingen patina, utan i stället
ett svartbrunt öfverdrag. Synnerligen skadligt
i detta afseende verkar en inblandning af arsenik
i bronsen.
Då den enda fordran man egentligen ställer på
brons för konstgjutning är, att densamma skall
vara lättsmält och väl utfylla formen, är det
naturligt, att dylik brons varierar högst väsentligt
i sammansättning. Såsom en lämplig sammansättning
plägar rekommenderas 86,6 % koppar, 6,7 % tenn, 3,3 %
zink och 3,4 % bly. Vanligen varierar kopparhalten
mellan 80–90 %, tennhalten mellan 3–8 % och zinkhalten
mellan 1–10 %.
5. Maskinbronser. Inom maskintekniken hafva
bronserna genom sin hårdhet och lättbearbetbarhet
vunnit en stor användning särskildt såsom lagerskålar
och glidplan. Till dessa bronser sättes vanligen
zink, hvilket gör dem något billigare, samtidigt
som denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
