Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgarien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnesmärken af sina ursprungliga
stamegendomligheter. Det första bulgariska riket
(679–1018), utvidgade under ständiga strider med
växlande framgång sina gränser, så att de tidtals
sträckte sig söder om Balkan till Konstantinopels
närhet och norr om Donau långt in i Ungern, och i
dess kaner (t. ex. Krum, d. 815) funno de östromerske
kejsarna farliga motståndare. Boris (omkr. 852–888,
d. 907) lät 864 eller 865 döpa sig (under namnet
Mikael), sannolikt i samband med ett fredsslut
med Öst-Rom, och efter ett par års vacklan mellan
den bysantinska och den romerska kyrkan, hvarigenom
schismen mellan dessa skärptes, ställde sig B. under
den förra samt mottog därifrån en ärkebiskop. Boris’
son Simeons regering (893–927) var det gamla
B:s glansperiod. Han utvidgade dess gränser under
lyckosamma krig med de grekiske kejsarna, hvarunder
han stundom hotade Konstantinopel, och behärskade
dessutom de serbiske furstarna; han kallade sig
(först bland slaviska furstar) tsar, mottagande sin
krona från Rom, och inrättade ett särskildt bulgariskt
patriarkat; vid hans hof i Preslav uppblomstrade en
litteratur på det forn-(kyrk-)slaviska språket. Redan
under hans fredlige son Peter (927–969) började
dock tillbakagången, den västliga delen af riket
afföll omkr. 963 och bildade ett själfständigt
välde under tsar Sjisjman, och petjeneger och
magyarer härjade landet, där dessutom bogomilernas (se
d. o.) kätteri vid denna tid uppkom och började vinna
insteg. Ryssarna, hvilka å sin sida i religiöst och
litterärt afseende rönte starkt inflytande från B.,
behärskade under Svjatoslav åren 969–971 det östliga
riket, och sedan de blifvit fördrifna af grekerna,
togo dessa landet i besittning. Väst-Bulgarien under
Sjisjmans son Samuel (976–1014) uppehöll ännu länge
kampen mot Öst-Rom, men slutligen lyckades kejsar
Basileios II ("bulgardödaren") 1018 införlifva
hela B. med sitt rike. Ett autonomt ärkebiskopsdöme
bibehölls i Ochrida för Balkanhalföns västliga delar,
men blef snart greciseradt; upphäfdt blef det först
1767. Under Öst-Roms herravälde hemsöktes B. af
petjeneger och kumaner, medan bogomilismen utbredde
sig. År 1186 utbröt en resning under ledning af
två boljarer (medlemmar af den bulgariska adeln),
bröderna Peter (d. 1197) och Asen (d. 1196),
hvarigenom friheten återvanns och det andra
bulgariska riket (1186–1393) grundlades, med Trnova
som hufvudstad och säte för ett återupprättadt
bulgariskt patriarkat. Riket växte under ständiga
fejder med grekerna och de efter Konstantinopels fall
bildade latinska väldena och nådde sin höjdpunkt redan
under Asens son Joannes Asen II (1218–41), då dess
gränser nådde till Svarta, Egeiska och Adriatiska
hafven, men redan 1246 gingo hans eröfringar åter
förlorade. Efter asenidernas utslocknande 1257
härskade andra släkter, t. ex. terteriderna (af
kumansk härstamning, 1280–1323) och sjisjmaniderna
från Bdyn (Vidin). B:s historia under denna tid
är uppfylld af inre strider och krig mot yttre
fiender, bland hvilka nu märkas ungrare och tatarer;
under Stefan Dusjans tid stod landet i beroende af
Serbien. Mot turkarnas invasion gjorde B. ej mycket
motstånd, utan tsar Sjisjman (omkr. 1365–93)
trädde t. o. m. snart i vasallförhållande till dem. De
resningsförsök, som han senare gjorde i samband med
serbernas genom slaget på Kossovopolje 1389 ändade
krig mot
turkarna, ledde till B:s fullständiga eröfring, beseglad
genom Trnovas stormning 1393; hans eget öde är höljdt
i dunkel, möjligen dog han i turkisk fångenskap. Äfven
den bulgariska kyrkan miste sin själfständighet
och inordnades 1394 under det grekiska patriarkatet
i Konstantinopel.
2. B. under turkiskt välde. B. utgjorde länge en
del af provinsen Rumili; det på 1860-talet inrättade
Duna-vilajetet motsvarade ungefär det egentliga
B. De kristne bulgarerna voro underkastade ett hårdt
politiskt och ekonomiskt förtryck, särskildt under
det osmaniska rikets svaghetstider. Under de två
sista århundradena af denna period blef B. dessutom,
liksom det varit under den första tiden efter
eröfringen, skådeplatsen för flera af fälttågen
under de turkiska krigen. Det dröjde dock länge,
innan några frihetsrörelser af allvarligare art
utbröto, frånsedt hajduternas (Balkanröfvarnas) i
folkdiktningen förhärligade bedrifter. I kulturellt
afseende voro bulgarerna nedtryckta af den grekiska
kyrkan, i det att det fanariotiska prästerskapet
ifrigt sökte utrota återstoderna af deras nationella
egenart. Tillvaron af ett särskildt bulgariskt folk
var vid 1800-talets början så godt som bortglömd i
Europa och bulgarernas eget nationella
själfmedvetande starkt försvagadt. Dess återuppväckelse
hade från början en litterär karaktär; man brukar
söka dess upprinnelse i Athos-munken Pajsijs
bulgariska historia (färdigskrifven 1762)
och biskop Sofronijs (f. 1739, d. omkr. 1815)
skrifter, och på 1800-talet började bulgariska
emigranter och köpmän i Bukarest och Ryssland (Aprilov
m. fl.) energiskt och framgångsrikt sprida bulgariska
böcker och upprätta nationella skolor (den första
i Gabrovo 1835). Frihetsrörelsen riktade sig
främst mot den grekiska kyrkan och kröntes också
med framgång, i det att sultanen genom en ferman af
1870 upprättade ett särskildt bulgariskt exarkat under
en exark i Konstantinopel. Den nya bulgariska kyrkan
bannlystes 1872 af patriarken i Konstantinopel och
befinner sig alltjämt i oförsonlig motsats till den
grekiska, med hvilken den konkurrerar i Macedonien.
Mot det turkiska väldet företogos under
1860- och 1870-talen upprepade resningar, förberedda eller
ledda af bulgariska hajduter (Panajot Chitov) och
emigranter (Rakovski, Lj. Karavelov, Vasil Levski,
Christo Botjov m. fl.), och då en mera omfattande
insurrektion 1876 nedslogs med ytterlig grymhet (de
"bulgariska gräsligheterna", som kostade 10–15 tusen
människor lifvet), bidrog detta att framkalla det
rysk-turkiska kriget 1877–78, hvilket slutligen
återgaf B. dess frihet.
3. Furstendömet B. (från 1879). Genom
preliminärfreden i San Stefano 3 mars 1878 upprättades
ett autonomt och till Turkiet tributskyldigt
furstendöme B., som utom det egentliga B. äfven
omfattade Öst-Rumelien och stora delar af Macedonien,
nående till Egeiska hafvet, hvarigenom återstoden af
det europeiska Turkiet klöfs itu. Särskildt på grund
af motståndet från England, som fruktade att Ryssland
i denna sin skapelse skulle finna ett pålitligt medel
till fortsatt maktutvidgning, blef B:s område starkt
förminskadt genom Berlin-traktaten 13 juli
s. å. Under bibehållande af nämnda statsrättsliga
ställning under Turkiets suveränitet inskränktes det
nya furstendömet till landet mellan Donau och Balkan
jämte området kring Sofia, medan Öst-Rumelien blef
en turkisk provins med administrativ autonomi, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
