Messenius) före senare hälften af 1600-talet. Berättelsen om den yngre Fale vimlar för öfrigt af så påtagliga historiska misstag, att dess dom redan genom dem är fälld. Också hafva historieskrifvarna och forskarna, med Nordin och Lagerbring i spetsen, ända från 1700-talets midt uppträdt mot dessa berättelsers äkthet (jfr Thun, "Vita Palmsköldii" 1707). Enligt L. Bygdén, "Om ursprunget till den historiska myten om Fale Bure" ("Samlaren", 11:e årg. 1890), skulle myten ytterst härleda sig från en af J. Bureus upptecknad gammal sägen, hvilken anknyter sig till en adlig grafsten från medeltiden, som ännu bevaras i Sköns kyrka i Medelpad och blifvit lagd öfver en Fardiækn, i några gamla dokument kallad "Fardiækn unge", ett namn, som genom förmedling af den i Medelpad förekommande namnformen Fardhe lätt öfvergått till Fale. Ehd. Bure, svensk släkt, som har sitt namn af orten Bure i Skellefteå socken. Den förste med säkerhet kände af detta namn är en Anders Jakobsson, som lefde i början på 1500-talet. Dennes dotter Anna Andersdotter Burea var gift med kyrkoherden i Skellefteå Anders Olai, från hvilken de mest bekanta personerna med namnet B. på mödernet härstamma. Den äldsta af Anders Olais döttrar, gift med kyrkoherden Thomas Mathiæ, var moder till den lärde Johan Bureus (se d. o.), och en yngre, gift med kyrkoherden Engelbrecht Laurentii, var moder till Anders, Jonas och Olof B. (se nedan) äfvensom till kyrkoherden på Gråmunkeholmen Lars B., hvilka sålunda samtliga upptogo sin mormoders namn. Äfven en brorson till Engelbrecht, Strängnäsbiskopen Jacobus Zebråcynthus, lär hafva kallat sig Bureus; säkert är, att hans son burit detta namn. Anders, Olof och Jonas B. adlades under samma namn, men deras ätter äro nu utdöda, den sista (Jonas' ätt) år 1892. Biskop Jacobus Zebråcynthus' son Nils Bureus adlades 1654 med namnet Burensköld, och äfven hans ätt är utgången. - Enligt åtskilliga historiska berättelser skulle Bure-släkten härstamma från en Fale B. (se härom föregående artikel). 1. Johan B. (vanligast Bureus). Se Bureus.

</img>
2. Anders B. (Andreas Bureus), den
svenska kartografiens fader, skref sig först
Andreas Engelberti, f. i Säbrå i Ångermanland
14 aug. 1571, omtalas 1602 såsom tjänsteman
i kansliet och var fr. o. m. 1616 sekreterare
därstädes, men sysselsattes därjämte med genealogiska,
astronomiska och kartografiska arbeten. På grund af
en 1603 gifven kunglig befallning utarbetade B. en
1611 graverad och Gustaf II Adolf tillegnad karta
öfver rikets nordligaste provinser (Lapponiæ,
Bothniæ, Cajaniæque, Regni Sveciæ provinciarum
septentrionalium, nova delineatio, i liten folio,
reproducerad i "Ymer" 1901), som Klemming ("Ur
en antecknares saml.", 1868-73) kallar "vår första
egentliga karta" och hvaraf nu finnas endast 2
exemplar i behåll (det ena i k. biblioteket, det andra
i Trolleholms bibliotek). För dedikationen på denna
"landtafla" fick B. 100 daler 1612. Efter att 1612-13
hafva tjänstgjort hos de svenske kommissarierna
vid fredsunderhandlingarna vid Ulfsbäck-Knäred,
öfverbragte han 1614 ett Gustaf II Adolfs bref
samt fredsfördraget i afskrift till konungen i
England. 1616 fingo B. och hans broder Jonas samt
Axel Hansson fullmakt att hafva öfverinseendet öfver
tryckningen af bibeln, i hvilken landkartan var ritad
af B. Jämte två andra kommissarier deltog han 1617-21
vid den viktiga uppgång af gränsen emot Ryssland, som
blef en följd af Stolbovafreden. Under loppet af 1623
undervisade och biträdde han ståthållarna i Öster-
och Västergötland samt Småland vid verkställandet af
åtgärder, som stodo i samband med upptagande af den
kort förut beslutade s. k. lilla tullen, nämligen med
uppförandet af "staket" kring städerna, tullportar och
tullhus. Sina kartarbeten fortsatte han oförtrutet,
ty 1626 utgaf han sin stora karta öfver Skandinavien
och angränsande länder (se nedan), som inbragte honom
"en vacker årlig lön" och "en ansenlig äreskänk i
penningar". En särskild instruktion utfärdades 4 april
1628 för honom såsom "generalmatematiker", enligt
hvilken det ålåg honom att med de landtmätare han
uppfostrat afmäta hvart landskap och hålla jordrefning
samt med anledning däraf göra "landtaflor", som
åskådliggjorde icke allenast huru socknarna och
bygdelagen hängde tillhopa, utan hvarje bys lägenheter
uti åker, äng och skog. Honom uppdrogs därjämte att
afgifva förslag till skogsafröjningar, till nyttiga
bruks anläggning, lämna råd vid städers anläggning,
uppgöra kartor öfver städer, hamnar och inlopp samt
hafva inseende öfver kronans hus och deras byggnad
samt öfver grufbrytningen (sistnämnda uppgift bortföll
1630, då generalbergsamtet inrättades, och hans
befattning med landtmäteriet upphörde antagligen 1633,
i sammanhang med den då för landtmätarna utfärdade
instruktionen). 1634 afgick B. jämte F. Scheiding,
H. Fleming och E. Gyllenstierna i en utomordentlig
beskickning till Moskva för att notificera drottning
Kristinas uppstigande på tronen, men äfven för
att bevaka viktiga politiska och kommersiella
intressen. 1635 insattes han såsom assessor i
krigskollegium för att, enligt riksdrotsens yttrande i
rådet, "som en cuneus drifva och förmå andra till en
tidig omsorg om rikets fästningar". Han nedlade under
åren 1635-40 därjämte åtskilligt arbete på införande
af enhet i mål och i vikt öfver hela riket och anses
vara upphofsmannen till ett vid denna tid framlagdt
förslag till införande af decimalräkning i mått och
vikt. 1640 blef han krigsråd. Till belysning af B:s
mångsidighet må nämnas, att han vid denna tid på
egen bekostnad i Stockholm anlade en vattenledning
genom staden mellan broarna, hvars pumpverk drefvos
af ett vattenhjul i Norrström. B. afled i Stockholm
4 febr. 1646. Han hade 1624 adlats.

B:s 1626 utgifna karta Orbis Arctoi nova et accurata
delineatio (graverad af V. S. Trauthman), till
hvilken s. å. utgafs text med titeln Orbis Arctoi
imprimisque Regni Sveciæ descriptio, innehåller 6
blad, är omkr. 160 cm. bred och 150 cm. hög samt