Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 733-734 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

monument, såsom domen i Bruges, samt hallarna i
Bruges (se illustr. sp. 330) och Ypern (pl. XIII).

Fig. 26. Domen i Florens.

N. Renässansens byggnadskonst. a. Inom Italien.
Det drag i 1400-talets historia, som möjliggör
renässansen, är de små germanska feodalstaternas
och feodallänens uppgående i större och starkare
konsoliderade helstater. Mönstret för de nya
statsorganisationerna sökte man i det romerska
världsväldet, hvars historia, litteratur och konst
blefvo föremål för det lifligaste intresse. Att
särskildt de italienska furstehusen gingo i spetsen
för denna rörelse ligger i sakens natur. De mottogo
och omhuldade bysantinska lärde (humanister), som
efter turkarnas eröfring af Konstantinopel drogo till
västerlandet. För de nya idéer och behof, som dels
tidens kraf, dels den nyförvärfvade kännedomen om det
gamla Rom väckte till lif, sökte Italiens konstnärer
förebilder och uttryck i de antika formsystem, som
de i öfvergångstiden, ungrenässansen, tillämpade
naivt och ytligt på den gamla säkra lombardiska
konstruktionen, men steg för steg lärde sig förstå
och använda på ett mot deras konstruktiva anda
och möjligheter bättre svarande sätt. Detta andra
skede, högrenässansen, förlorar sig småningom i
senrenässansens kyliga regelmässighet och lärda
doktriner. Den förste, som vid fullföljandet af
ett stort konstruktivt problem fullt medvetet
tog antikens hvalfkonstruktioner till förebild,
var florentinaren Brunelleschi, som 1420 fick
uppdraget att fullborda domen i Florens och utförde
dess ståtliga kupol (fig. 26). I kyrkorna San Lorenzo
och San Spirito använde Brunelleschi på romerskt sätt
korintiska pilaster- och kolonnställningar, med en
balkansats öfver kapitälet, uppbärande rundbågar,
liksom i Caracallas termer. Båda kyrkorna hafva
enligt lombardisk sed kupol öfver korset, men i
öfrigt horisontala trätak, efter antikens mönster
prydda med kassetter. Till Rom fördes ungrenässansen
af florentinarna Bernardo Rossellini och Baccio
Pintelli, som byggde Santa Maria del Popolo. I
Umbrien och Venetien bibehöll sig länge den medeltida
smaken för polykrom dekoration, t. ex. å San Bernardino
i Perugia (1461, af Agostino Duccio), Scuola di San
Marco i Venezia (1485, af Martino Lombardi, pl. XIV)
och "la loggia" i Verona (af Fra Giocondo). I Lombardiet
bevarade man vid renässansens första kyrkobyggnader
såväl den traditionella anläggningen, med kupol öfver
korset, som det öfvervägande bruket af tegel och
terrakotta till byggnads- och dekorationsmaterial;
så t. ex. på Santa Maria presso, San Satiro och
östra delen af Santa Maria delle grazie i Milano
(af Bramante). Den smak för öfverflödande dekorativ
rikedom, hvars tillfredsställande bruket af terrakotta
utan synnerlig kostnad medgaf, gjorde sig gällande,
äfven då marmor användes, t. ex. på familjen Viscontis
panteon, Certosa di Pavia, hvars västfasad (börjad
1473 af Ambrogio Fossano, kallad Borgognone) är en
öfverdådigt rik omklädnad i renässans af det medeltida
lombardiska fasadsystemet (pl. XIV).

Samma omskrifning i renässansformer af det
lombardiska konstruktionssystemet återfinnes i
tidens palatsarkitektur. De florentinska palatsen
bibehöllo mer eller mindre nödtvunget medeltidens
fästningslika yttre, grofva kvaderstensmurar,
öfvercentrade eller spetsbågiga hvalf och sparsamma
detaljer, de sistnämnda dock iklädda romerska,
d. v. s. renässansformer. Brunelleschi skapade
med de enklaste medel det ståtliga palazzo Pitti
(1440); Michelozzo dämpade å palazzo Riccardi
kvadermurens groflek nedifrån uppåt och afvann
den sålunda en ny effekt; Benedetto da Majano
uppnådde med palazzo Strozzi (1489 ff., pl. XIV)
höjdpunkten af denna florentinska byggnadskonst,
till hvilken vi äfven kunna räkna palazzo Venezia
i Rom (af Juliano da Majano). Redan Alberti hade
på palazzo Rucellai i Florens (omkr. 1460, pl. XIV)
genomfört en egendomlig kombination mellan medeltida
kolonnettfönster och kvaderbyggnad samt romerskt
pilaster- och balksystem. En liknande förening af
antik och medeltida tradition företer bl. a. palazzo
Vendramin-Calergi i Venezia (af Pietro Lombardo,
1481; se pl. III till art. Bostad), palazzo Bevilacqua
i Bologna (se pl. IV till art. Bostad), palazzo
Schifanoja i Ferrara m. fl.

Ungrenässansens fria tillämpning af medeltida
traditioner och romerskt formspråk leddes genom
noggrannare kännedom om de romerska minnesmärkena och
genom upptäckten af Vitruvius’ byggnadslära öfver
till högrenässansens försök att tillämpa romerska
konstruktioner. Bramante lånade till den lilla
rundkyrkan San Pietro in montorio i Rom (omkr. 1500)
de antika rundtemplens form och konstruktion. Studiet
af hvalfkonstruktionerna i Pantheon och Konstantins
basilika satte frukt i hans planer till San Lorenzo
in Damaso och till Peterskyrkan, hvars utförande
i utvidgad och omarbetad form 1546 öfvertogs
af Michelangelo, efter hvars ritningar och
modeller den oöfverträffligt storartade kupolen
1564 färdigbyggdes. Djärfva kupolkonstruktioner
blefvo tidens lösen och arkitekternas stolthet; de
flesta större kyrkor under 1500-talet, t. ex. Santa
Giustina i Padova (af Andrea Riccio), San Giorgio,
Santa Maria della salute och San Redentore i Venezia
(af Palladio), blefvo centralanläggningar omkring
en midtkupol.

Samma sträfvan att efterlikna romerska förebilder
stämplar palatsbyggnaden. Bramante hämtar
fasadsystemet till Cancelleria i Rom (pl. XIV)
från Colosseum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>