Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1175-1176 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carlowitz ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

forskningsmetoden med dess källstudium och källkritik samt
kraf på att lefva sig in i den tid, som skall
skildras.

Under resan kallades C. till docent i allmän
historia (1835), men hann blott två terminer egna sig
åt sin akademiska befattning. Han utsågs nämligen 1837
till lärare för prinsarna Karl, Gustaf och Oskar. Nio
års hoflefnad skänkte honom människokännedom och lärde
den af naturen häftige mannen själfbehärskningens
konst, och det till den grad, att hans motståndare
tillvitade honom brist på uppriktighet. 1844
utnämndes C. till adjunkt i historia och statistik
vid Uppsala universitet, men lämnade först 1846
sitt furstliga uppfostringskall. S. å. företog
han en resa till England, som blef af betydelse
för hans politiska utveckling: han kom dit som en
konservativt tänkande man, men gripen af beundran
öfver folkets "selfgovernment", som han tillskref
Englands öfverväldigande storhet, återvände han
smittad af frisinne, en uppfattning, som sedermera
stärktes genom 1848 års händelser och studier i det
svenska partitidehvarfvets historia, men sin djupt
kristliga lifsåskådning öfvergaf han aldrig. Efter
hemkomsten förordnades C. att såsom e. o. professor
uppehålla professuren i historia, sedan Geijer
på hösten 1846 flyttat till Stockholm, och 1849
utnämndes han till dennes efterträdare. I fyra år
stannade han utan af brott vid universitetet, men
sedan kommo uppdrag af allehanda art emellan, så att
han vid sitt afskedstagande, 1877, i knappt tio år
tjänstgjort som professor. Emellertid hann C. lämna
djupa spår efter sig vid universitetet. Han förstod
såsom föreläsare att lifligt intressera sina lärjungar
genom sina väl förberedda, lätt flytande, ej sällan
sirliga och, som det föreföll åhörarna, fria föredrag,
utmärkta för historiens inre sammanhang belysande
"vyer". Han var en mästare i konsten att examinera,
hvarvid han införde en nyhet: de skriftliga profven,
och gaf det historiska studiet fart genom personligt
umgänge med de unga, särskildt genom bildandet af den
historiska föreningen, hvarmed uppslaget gafs till
de numera allmänna vetenskapliga fackföreningarna vid
universiteten. C:s viktigaste insats på den historiska
vetenskapens område var dock det vid sidan af hans
akademiska lärarverksamhet och andra göromål kraftigt
bedrifna författarskap, hvarom mera, nedan.

Det låg i C:s håg en längtan efter att få bruka
"det verkliga lifvets friska verksamhetskraft", och
han fick sin önskan uppfylld i rikt mått. Vid det
första allmänna lärarmötet (i Stockholm 1849) var han
ordförande i afdelningen för elementarläroverken,
och vid de fyra därpå följande (t. o. m. 1866)
var han förste ordförande. Under de sex sista
ståndsriksdagarna var han ledamot af prästeståndet
(1850-63 såsom representant f or Uppsala universitet,
1865-66 för Vetenskapsakademien). 1854-56 var han
ledamot af den kommitté, som utarbetade planen
till organisation af statistiska centralbyrån och
statistiska beredningen och 1858 ordf. i kommittén
för granskning af den 1856 utfärdade läroverksstadgan.
1 aug. 1863 kallades han, efter K. J. Thyselius,
till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet
i De Geers första ministär. Längre än någon af sina
företrädare, i nära 7 år, stannade han på denna plats.
Emellertid förlorade "den bästa bland ministärer",
som beskylldes för att sakna kraft och initiativ,
en del af sin folkgunst, och enligt den allmänna
uppfattningen (åtminstone inom ministären) var C.
"den minst populäre af konseljens ledamöter".
När därför 3 juni 1870 De Geer afgick, följdes han
af några kolleger, bl. a., "efter någon tvekan", af
C., som efterträddes af G. Wennerberg. C. återtog
nu sin professur, men endast till namnet, ty han
stannade, tjänstledig, i Stockholm för att fortsätta
arbetet på sin historia, hvilket dock makades ej
obetydligt åt sidan genom nya offentliga uppdrag.
Han blef 1872 ledamot i direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk samt ordf. i kommittén
för den tekniska undervisningens ordnande och
i sällskapet för folkundervisningens befrämjande och
valdes af Gäfleborgs läns landsting till ledamot af
första kammaren. 1873 uppsatte han till väsentlig
del grundreglerna för Letterstedtska föreningens
stiftelse, blef ordf. i föreningens hufvudstyrelse
och deltog såsom lekmannaombud för Härnösands stift
i 1873 års kyrkomöte. 1874 och 1875 valdes han
till ordf. för fullmäktige i riksgäldskontoret, för
hvilket denna tid en ny organisation uppgjordes.
På hösten 1874 erbjöds honom, men förgäfves, att
blifva finansminister. Men när De Geer
11 maj 1875 bildade sin andra ministär,
öfvertog C. däri ånyo chefskapet för
ecklesiastikdepartementet (efter Wennerberg).
Han lämnade det redan
1 nov. 1878 i K. G. Malmströms händer. Skälet
till sin afgång förklarade han vara trötthet.
Detta hindrade honom dock ej ifrån att med ifver
drifva sitt historiska verk, att återinträda i
undervisningsdirektionen (1880-84), mottaga
ledamotskap i blindundervisningskommittén
(1878-80), i skatteregleringskommittén
(1881-sept. 1882), där han under sista tiden
var själen och satte form på det hela, äfvensom
i öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor,
allt under det han egnade sitt lifliga intresse åt
arbetet i första kammaren, dit han efter det första
mandatets utgång 1881 omvalts. Ehuru så sjuk,
att han måste bäras upp i kammaren, deltog han i den
viktiga voteringen ang. spannmålstullarna
2 mars 1887, hvarvid han röstade med
frihandelsvännerna. Några dagar därefter, 18 mars,
afled han i Stockholm och begrofs 24 s. m. å Uppsala
kyrkogård.

En mängd vetenskapliga utmärkelser kom C. till del:
han var led. af Samf. f. utg. af handskr. r. Skand:s
hist. (1847), Vetenskapssoc. i Uppsala (1849;
hedersled. 1875), Vitt. hist. o. ant. akad. (1855;
hedersled. 1881), Vetenskapsakad. (1858), Svenska
akad. (1859, efter K. A. Agardh), Mus. akad. (1864),
Fysiograf. sällsk. i Lund (1878 hedersled.) och
Krigsvet. akad. (1884) samt af danska, norska och
tyska vetenskapliga samfund. Han kreerades 1879
till teol. hedersdoktor vid Köpenhamns universitets
jubelfest. 1902 slog Vetenskapsakademien öfver honom
sin minnespenning.

Såsom riksdagsman utmärkte sig C., som i allt

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>