äro följande viktigast: de isländska textupplagorna
Bandamanna saga (1874),
Geisli eda Oláfsdrápa ens
helga (s. å.),
Jómsvíkingasaga (1875),
Versions
nordiques du fabliau français "Le mantel mautaillié"
(1877, jämte Wulff),
Clarus saga (1879),
Erex saga
(1880) och
Allra kappakvæðe (1882),
Fornsögur
suðrlanda (i Lunds univ. årsskrift 1877-84;
separatupplaga 1884); vidare
Zur textkritik von
vier romantischen sagas (i Germania, 1875), "
Eine
alte sammlung isländischer æfintyri" (ibid.,
1880),
Studier öfver isländska kyrkomåldagar (i
Aarb. f. nord. oldk. 1887),
Bidrag till kritiken af
Bandamanna sagas text (i Arkiv f. nord. fil. 1889),
Kälfdråpet och vänpröfningen (1890),
Om komparativen
af fornisl. adj. på -ligr och adv. på -liga
(Arkiv f. nord. fil. 1893),
Medeltidsberättelser
(i "Svenska landsmålen", 1885-91),
Döda ord (1893),
Om de senast framstälda fordringarna på en historisk
ordbok (1894),
Om s. k. subjektlösa satser i svenskan
(i Nord. tidskr. 1895),
Om grundtalens lexikaliska
behandling (1897),
Om svenskan som skriftspråk (1897;
2:a uppl. 1902), C:s förnämsta arbete hittills,
synnerligen innehållsrikt och vägbrytande,
Om några
ställen i äldre Västgötalagen (1898),
Om Erikskrönikan
(1899), med en i flera afseenden ny uppfattning af
detta verk,
Hur lägges grunden? Språkliga anmärkningar
om våra folkskolebarns första lektyr (1900),
Om
kvinnospråk och andra ämnen (s. å.),
Konung Sverre
(1901),
Rytmen och fantasien (i Nord. tidskr. 1902),
Rimlista till Eufemiavisorna och Erikskrönikan
(1903) och
Rytmens trollmakt (1905) samt i förening
med V. Olander de för skolundervisningen afsedda
arbetena
Svensk uppsatsskrifning (2 dlr 1896; I
5:e uppl. 1904, II 3:e uppl. 1903),
Vinkar och råd
om undervisningen i modersmålet (1901) och
Svensk
språklära för folkskolor och allmänna läroverkens
lägre klasser (1904). C. har äfven utgifvit en
"Svensk läsebok" (4 dlr 1888; I 6:e uppl. 1905, II 5:e
uppl. 1902, III 4:e uppl. 1897-98, IV 2:a uppl. 1902)
samt är jämte H. Gering och E. Mogk utgifvare
af samlingen "Altnordische sagabibliothek" (Halle
1891 ff.). C. företog 1870 och 1871 studieresor till
Danmark och Tyskland samt 1877 och 1878 till Tyskland,
England och Frankrike. 1885-88 var C. ledamot af
kommittén för undersökning af undervisningen i de
enskilda flickskolorna. S. å. valdes han till medlem
af Vet. o. vitt.-samhället i Göteborg och 1904 af
Videnskabsselskabet i Kristiania. 1902 tilldelade
Svenska akademien C. sitt kungliga pris. 6. R-n B.
En syssling till de båda sistnämnde,
Staffan
Fredrik Robert Per C., f. 1847, kommerseråd 1891,
generalkonsul i Köpenhamn 1893 och generaltulldirektör
1898, var 1888-90 protektionistisk ledamot af
riksdagens andra kammare samt af bevillningsutskottet.
Cederström, svensk adlig ätt, som härstammar från
rådmannen i Kalmar Karl Joensson, d. 1670. Dennes son
var biskopen
Karl Karlsson i Västerås, hvilken 1684
fick adliga privilegier och hvars barn s. å. adlades
under namnet C. En gren af släkten upphöjdes 1731
i friherrligt, en annan 1819 i grefligt stånd. Den
adliga grenen utgick på svärdssidan 1815. En af
släktens medlemmar afsade sig, vid 1800 års riksdag,
sitt adelskap och kallade sig Claësson. En gren af
ätten immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset
och utslocknade 1828.
1.
Olof Karlsson C., friherre, riksråd, son af
biskop Karlsson, f. 1679 i Stockholm, d. 1745, var
kanslist i inrikes civilexpeditionen, då han 1712 fick
befallning att resa till Bender för att tjänstgöra
hos Karl XII. Han deltog 1713 i kalabaliken
och var sedermera konungen följaktig ända till
Stralsund, där han uppehöll sig under belägringen
1715. Efter att hafva tjänstgjort som kansliråd
(från 1721 som e. o., från 1727 som ord.) och som
medlem af upphandlingskommissionen, blef han 1728
statssekreterare vid inrikesexpeditionen och 1739
riksråd. Sistnämnda år kallades han till kansler för
Åbo universitet, var 1741-43 ordförande i kommissionen
öfver kammarverket, 1742 i lagkommissionen samt
från 1743 till sin död i kommissionerna öfver Finlands
upphjälpande och öfver järnhandeln. 1731 blef
han friherre.
2.
Bror C., den föregåendes sonson, friherre,
militär, f. 1754, studerade en tid i La Rochelle,
genomgick alla tjänstegraderna vid lifgardet samt
blef (1786) generaladjutant och öfverste i armén.
I kriget med Ryssland 1788-90 deltog C. som
öfverstelöjtnant vid lifgardet, och på sommaren
1790 förde han befälet öfver landstigningstrupperna
vid Björkö. Sedermera stod han högt i ynnest
såväl hos Gustaf IV Adolfs förmyndare som hos denne
konung själf och vardt mycket använd. Han blef
1793 generalmajor, förordnades 1794 till general
en chef för artilleriet, till hvars förbättring han
samverkade med Gardell och Helvig, utnämndes 1796
till chef för norra skånska kavalleriregementet och
1802 till president i krigskollegium (med sedermera
tillagd titel af krigspresident). S. å. blef han
generallöjtnant. I aug. 1808 sattes han till
öfverbefälhafvare för den s. k. västra armén, från
hvilken följande året militärrevolten mot Gustaf
Adolfs styrelse utgick, utan att han kunde hindra
det. 1809 tog han afsked från presidentskapet och
chefsplatsen vid kavalleriet, 1812 från sina öfriga
befattningar. Död 1816.
</img>
3. Olof Rudolf C., den föregåendes kusin, grefve,
general-amiral, f. 8 febr. 1764 i Landskrona. Han
tjänstgjorde 1784
som hamnkapten på S:t Barthélemy, öfver hvilken ö
han uppgjorde en beskrifning. Sedermera deltog han
i kriget med Ryssland 1788-90 och utmärkte sig som
ledare af expeditionen till Rogervik (17 mars 1790),
där virke till ryska skärgårdsfartyg och mycken annan
krigsmateriel förstördes, samt vid anfallet på Reval
och under "Viborgska gatloppet". 1795 befordrades
han till öfverste; 1796 och 1798 kryssade han med en
fregatteskader i Nordsjön för att skydda den nordiska
handeln mot engelska kapare. 1801 utnämndes han
till konteramiral, sändes s. å. med en eskader till
Medelhafvet för att tukta tripolitanska sjöröfvare
och slöt efter tjugo månaders kampanj fred med
Tripolis. 1808 förde han befälet öfver en eskader, som
hade till uppgift att skydda den svenska kusten mot en
