välmenande, men svaga ledning mest förödmjukelser. Död 1198. 4. Celestinus IV, af den adliga milanesiska släkten Castiglione, dog 1241 efter sexton dagars regering. 5. Celestinus V, den helige, f. 1215, påfve 1294, var en ifrig, men enfaldig asket inom benediktinorden och vann genom sitt lif i Murrhone (Peter af Murrhone) stort rykte för helighet. Han stod ock nära den strängaste riktningen bland franciskanerna, spiritualerna och den där närda joachimitiska apokalyptiken. Denna apokalyptiska stämnings väldiga uppsving vid slutet af 1200-talet lyfte den enkle helige upp på påfvestolen, där han dock på intet vis var sin plats vuxen. Han residerade i Neapel, stod helt och hållet under Karl II:s af Anjou inflytande och gjorde sig hatad af kardinalerna genom att förnya Gregorius X:s konklavordning. Med anledning af denna brytning och emedan han saknade möjlighet att fortsätta sitt förra asketlif, afsade han sig sin värdighet s. å., fängslades af sin motståndare och efterträdare, den världskloke Bonifatius VIII, och dog af försakelser 1296. Se Schulz, "Peter v. Murrhone" (1894 och, i Zeitschrift für kirchengeschichte, 1896), och Gebhart, "L'Italie mystique" (1890). Hj. H-t. Celestius (Cælestius), munk. Se Pelagianism. Celesyrien l. Cælesyrien (af det grekiska koilos, urholkad, djupt liggande), sedan den macedoniska eröfringen namn på den del af den östjordansk-syriska grafsänkan, som ligger mellan de stora kalkstensbergen Libanon och Antilibanon. Dess arabiska namn är El-bika ("klyftan"). Den är 120 km. lång, 14 km. bred och genomdrages vid Baalbek af en knappt märkbar vattendelare. Från denna 1,160 m. ö. h. liggande tröskel sänker sig grafvens botten mot n. n. ö. och s. s. v. till 500 m. och är en utomordentligt fruktbar slätt med yppiga beten, rika fält, talrika trädgrupper och välbyggda byar. Slätten vattnas af de åt motsatta håll flytande floderna Orontes (åt norr) och Leontes (åt söder). Något söder om Homs bildar Orontes (l. Nahr el-Asi) Homssjön (Bahret il-Kat), en med högt rör bevuxen, tidvis af vatten alldeles täckt sumptrakt i en ödslig basalttrakt. Längre norrut bildar Orontes ett annat dylikt sumpområde, Il-Rab, innan den i en skarp krökning bryter sig ut till Medelhafvet. Leontes l. Nahr el-Litani går från Baalbek åt söder och bryter sig genom Libanon samt utmynnar såsom Nahr il-Kasimije n. om Tyros. J. F. N. Celetrum, under forntiden namn på Kastoria. Celeus, latinsk namnform för Keleos (se d. o.). Celibat (af lat. cælebs, ogift), ogift stånd. Hos judarna var stadgadt, att prästerna icke fingo äkta någon sköka eller skändad eller frånskild; öfversteprästen fick ej ens taga en änka till hustru (3 Mos. 21: 7, 8, 14 och 15). Nya testamentet innehåller icke något äktenskapsförbud. Flera bland apostlarna voro gifta (Matt. 8: 14, l Kor. 9: 5). Men dels på grund af ett yttrande hos Paulus, att det ogifta ståndet under vissa förhållanden är att föredraga (l Kor. 7: 38), och dels under påverkan af de moralisk-religiösa idéerna inom den stora hedniska religionssynkretismen begynte man efter hand inom kyrkan betrakta det ogifta ståndet såsom någonting särskildt förtjänstfullt. Redan sedan 2:a årh. förekommo frivilliga löften om äktenskapslöshet. Från 4:e årh. började lagar utfärdas till förmån för ogifta klerker. Försöket att på kyrkomötet i Nicæa 325 upphöja stadgandet om presbyterers och diakoners ovillkorliga celibat till en för hela kristna kyrkan gällande lag misslyckades dock, hufvudsakligen genom den egyptiske biskopen Paphnutius' bestämda uppträdande till förmån för den mildare praxis, som i detta hänseende gjort sig gällande, i det man tillät prästerna att fortsätta ett före ordinationen ingånget äktenskap, ehuru man plägade förbjuda dem att gifta sig efter ordinationen. Det ovillkorliga celibatet vann emellertid allt flera anhängare, ej minst under påverkan af det nu uppblomstrande munkväsendet. Äfven intogo de romerske biskoparna konsekvent den strängare ståndpunkten (t. ex. Siricius 384-399, Innocentius I 402-417 och Leo den store 440-461). Så genomfördes i lag, att klerker af högre grader fingo aflägga absolut kyskhetslöfte, hvaremot det lägre prästerskapet tilläts att gifta sig, men blott en gång. Denna äldre kyrkliga lagstiftning har i hufvudsak alltjämt bibehållits i orientens kyrkor och af romerska kyrkan medgifvits som rätt för de unerade grekerna. Inom den grekisk-katolska kyrkan äro alltså endast klosterandliga samt biskopar, ärkebiskopar och patriarker förbundna till celibat. Det lägre kleresiet eger däremot ej endast rättighet, utan är förpliktadt att gifta sig. Ingen får dock taga en änka till hustru, lika litet som någon, vorden änkling, får gifta sig för andra gången. I västerlandet tenderade utvecklingen däremot till allt större stränghet. Det var dock först Clunyreformen (se d. p.), som bragte afgörandet. Med slagordet "nikolaitism" drog den i härnad mot hvarje äktenskaplig förening för klerker; och den förste Clunymunken på påfvestolen, Leo IX (1048-54), begynte den långa raden af förordningar mot alla prästäktenskap. Det var dock först påfven Gregorius VII (1073-85), som lyckades införa celibatet såsom en för hela den romerska kyrkans klerus gällande lagstadga. Detta skedde genom hans högtidliga förklaring (på synoden i Rom 1074), att enhvar, som ville erhålla ett andligt ämbete, ovillkorligen skulle vara förpliktad till celibat, och att de präster, som redan voro gifta, icke skulle hafva något annat val än att antingen genast skilja sig vid sina hustrur eller också utan vidare afgå från sina ämbeten. Det gick t. o. m. så långt, att en lekman, som mottog sakramentet ur en gift prästs hand, enligt Gregorius' förordning hemföll under kyrkans bann. Denna celibatslag inskärptes ytterligare genom de på mötena i Reims 1119 samt i Rom 1123 och 1139 fastställda förordningarna, hvilka sedan samtliga blefvo upptagna i den senare kanoniska rätten. För det lägre kleresiet gjordes dock efter hand åtskilliga eftergifter af påfvarna Bonifatius VIII (1294-1303) och Klemens V (1305-14). Celibatet genomfördes ock ej ens i medeltiden likformigt öfver hela den katolska kyrkan. I England var det ej ovanligt, att prästerna i trots af den kanoniska lagen voro gifta, och endast då direkt anklagelse skedde, blefvo dessa äktenskap ansedda som ogiltiga. I Sverige inarbetades celibatet så småningom under åtskilligt motstånd efter beslutet på Skeninge möte 1248. I Danmark infördes celibatet genom ett konsilium i