- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
1377-1378

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cederträ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

välmenande, men svaga ledning mest förödmjukelser. Död
1198.

4. Celestinus IV, af den adliga milanesiska
släkten Castiglione, dog 1241 efter sexton dagars
regering.

5. Celestinus V, den helige, f. 1215,
påfve 1294, var en ifrig, men enfaldig asket inom
benediktinorden och vann genom sitt lif i Murrhone
(Peter af Murrhone) stort rykte för helighet.
Han stod ock nära den strängaste riktningen
bland franciskanerna, spiritualerna och den där närda
joachimitiska apokalyptiken. Denna apokalyptiska
stämnings väldiga uppsving vid slutet af 1200-talet
lyfte den enkle helige upp på påfvestolen,
där han dock på intet vis var sin plats vuxen.
Han residerade i Neapel, stod helt och hållet
under Karl II:s af Anjou inflytande och gjorde
sig hatad af kardinalerna genom att förnya
Gregorius X:s konklavordning. Med anledning af
denna brytning och emedan han saknade möjlighet
att fortsätta sitt förra asketlif, afsade han sig
sin värdighet s. å., fängslades af sin motståndare
och efterträdare, den världskloke Bonifatius
VIII, och dog af försakelser 1296. Se Schulz,
"Peter v. Murrhone" (1894 och, i Zeitschrift
für kirchengeschichte, 1896), och Gebhart,
"L’Italie mystique" (1890). Hj. H-t.

Celestius (Cælestius), munk. Se Pelagianism.

Celesyrien l. Cælesyrien (af det grekiska
koilos, urholkad, djupt liggande), sedan den
macedoniska eröfringen namn på den del af den
östjordansk-syriska grafsänkan, som ligger mellan de
stora kalkstensbergen Libanon och Antilibanon. Dess
arabiska namn är El-bika ("klyftan"). Den är 120
km. lång, 14 km. bred och genomdrages vid Baalbek
af en knappt märkbar vattendelare. Från denna 1,160
m. ö. h. liggande tröskel sänker sig grafvens botten
mot n. n. ö. och s. s. v. till 500 m. och är en
utomordentligt fruktbar slätt med yppiga beten, rika
fält, talrika trädgrupper och välbyggda byar. Slätten
vattnas af de åt motsatta håll flytande floderna
Orontes (åt norr) och Leontes (åt söder). Något
söder om Homs bildar Orontes (l. Nahr el-Asi)
Homssjön (Bahret il-Kat), en med högt rör bevuxen,
tidvis af vatten alldeles täckt sumptrakt i en ödslig
basalttrakt. Längre norrut bildar Orontes ett annat
dylikt sumpområde, Il-Rab, innan den i en skarp
krökning bryter sig ut till Medelhafvet. Leontes
l. Nahr el-Litani går från Baalbek åt söder och bryter
sig genom Libanon samt utmynnar såsom Nahr il-Kasimije
n. om Tyros. J. F. N.

Celetrum, under forntiden namn på Kastoria.

Celeus, latinsk namnform för Keleos (se d. o.).

Celibat (af lat. cælebs, ogift), ogift stånd. Hos
judarna var stadgadt, att prästerna icke fingo
äkta någon sköka eller skändad eller frånskild;
öfversteprästen fick ej ens taga en änka till hustru
(3 Mos. 21: 7, 8, 14 och 15). Nya testamentet
innehåller icke något äktenskapsförbud. Flera
bland apostlarna voro gifta (Matt. 8: 14, l Kor. 9:
5). Men dels på grund af ett yttrande hos Paulus,
att det ogifta ståndet under vissa förhållanden är att
föredraga (l Kor. 7: 38), och dels under påverkan af
de moralisk-religiösa idéerna inom den stora hedniska
religionssynkretismen begynte man efter hand inom
kyrkan betrakta det ogifta ståndet såsom
någonting särskildt förtjänstfullt. Redan
sedan 2:a årh. förekommo frivilliga löften om
äktenskapslöshet. Från 4:e årh. började lagar
utfärdas till förmån för ogifta klerker. Försöket
att på kyrkomötet i Nicæa 325 upphöja stadgandet om
presbyterers och diakoners ovillkorliga celibat till
en för hela kristna kyrkan gällande lag misslyckades
dock, hufvudsakligen genom den egyptiske biskopen
Paphnutius’ bestämda uppträdande till förmån för
den mildare praxis, som i detta hänseende gjort sig
gällande, i det man tillät prästerna att fortsätta
ett före ordinationen ingånget äktenskap, ehuru
man plägade förbjuda dem att gifta sig efter
ordinationen. Det ovillkorliga celibatet vann
emellertid allt flera anhängare, ej minst under
påverkan af det nu uppblomstrande munkväsendet. Äfven
intogo de romerske biskoparna konsekvent den strängare
ståndpunkten (t. ex. Siricius 384-399, Innocentius I
402-417 och Leo den store 440-461). Så genomfördes i
lag, att klerker af högre grader fingo aflägga absolut
kyskhetslöfte, hvaremot det lägre prästerskapet
tilläts att gifta sig, men blott en gång.

Denna äldre kyrkliga lagstiftning har i hufvudsak
alltjämt bibehållits i orientens kyrkor och af
romerska kyrkan medgifvits som rätt för de unerade
grekerna. Inom den grekisk-katolska kyrkan äro alltså
endast klosterandliga samt biskopar, ärkebiskopar
och patriarker förbundna till celibat. Det lägre
kleresiet eger däremot ej endast rättighet, utan är
förpliktadt att gifta sig. Ingen får dock taga en änka
till hustru, lika litet som någon, vorden änkling,
får gifta sig för andra gången.

I västerlandet tenderade utvecklingen däremot
till allt större stränghet. Det var dock först
Clunyreformen (se d. p.), som bragte afgörandet. Med
slagordet "nikolaitism" drog den i härnad mot hvarje
äktenskaplig förening för klerker; och den förste
Clunymunken på påfvestolen, Leo IX (1048-54),
begynte den långa raden af förordningar mot alla
prästäktenskap. Det var dock först påfven Gregorius
VII (1073-85), som lyckades införa celibatet såsom
en för hela den romerska kyrkans klerus gällande
lagstadga. Detta skedde genom hans högtidliga
förklaring (på synoden i Rom 1074), att enhvar,
som ville erhålla ett andligt ämbete, ovillkorligen
skulle vara förpliktad till celibat, och att de
präster, som redan voro gifta, icke skulle hafva
något annat val än att antingen genast skilja sig vid
sina hustrur eller också utan vidare afgå från sina
ämbeten. Det gick t. o. m. så långt, att en lekman,
som mottog sakramentet ur en gift prästs hand,
enligt Gregorius’ förordning hemföll under kyrkans
bann. Denna celibatslag inskärptes ytterligare genom
de på mötena i Reims 1119 samt i Rom 1123 och 1139
fastställda förordningarna, hvilka sedan samtliga
blefvo upptagna i den senare kanoniska rätten. För
det lägre kleresiet gjordes dock efter hand åtskilliga
eftergifter af påfvarna Bonifatius VIII (1294-1303)
och Klemens V (1305-14). Celibatet genomfördes ock ej
ens i medeltiden likformigt öfver hela den katolska
kyrkan. I England var det ej ovanligt, att prästerna
i trots af den kanoniska lagen voro gifta, och endast
då direkt anklagelse skedde, blefvo dessa äktenskap
ansedda som ogiltiga. I Sverige inarbetades celibatet
så småningom under åtskilligt motstånd efter beslutet
på Skeninge möte 1248. I Danmark infördes celibatet
genom ett konsilium i


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:42:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbd/0751.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free