Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ceulen. Ludolf van, - Ceulen. Cornelis Janson. - Ceuta. - Ceva. Romarnas Ceba, - Cevallos. Pedro, spansk statsman, - Cevedale. - Cevennerkriget. - Cevennerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ludolfska talet. Det betecknas vanligen
med den grekiska bokstalven pi. C. författade
bl. a. De arithmetische en geometrische fondamenten
(utg. 1616).
Ceulen [kölen], Cornelis Janson (Janssens) van,
nederländsk porträttmålare, f. 1593 i London, af
flamska föräldrar, d. troligen 1664 i Utrecht. Han
var verksam i London 1618-43 och mottog där starka
intryck af van Dyck. Senare arbetade han i Middelburg,
Haag, Amsterdam och Utrecht. Allmännast förekomma
hans porträttbilder i engelska samlingar, men
träffas äfven i kontinentens gallerier. På det
degeerska godset Leufsta i Uppland ses af hans
hand tre signerade porträtt af medlemmar af den
med ätten De Geer befryndade släkten Parmentier.
O. G-g.
Ceuta (lat. Sebta), en spanjorerna tillhörig fästning
jämte stad på en i Punta de la Almina utlöpande
landtunga, vid foten af det 194 m. höga Monte del
Acho. 12,862 inv. (1897). C. hör officiellt till
spanska provinsen Cádiz, är biskopssäte och den
förnämsta af de fyra under namnet Presidios
(se d. o.) bekanta spanska deportationsorterna
i Marokko, men ehuru frihamn, har det obetydlig
rörelse. Vid foten af berget Abyla (nu Abila),
som med den motliggande Gibraltarklippan (Calpe)
bildade de s. k. Herkules’ stoder, lågo de romerska
kolonierna Ad Abylam och Ad Septem fratres; af den
senare har C. sitt namn (Sebta). Under arabiska väldet
var C. en blomstrande handels- och industristad,
där den första pappersfabriken i västerlandet och
den första bomullsplanteringen anlades. På det udden
afslutande Monte del Acho ligger ett kastell, omgifvet
af lägre kustbatterier, och landsidan afstänges äfven
af en befästningslinje; samtliga verk äro emellertid
föråldrade, men nya befästningars anläggande hafva
engelsmännen hittills lyckats förhindra. Portugiserna
eröfrade det 1415; med Portugal kom det 1580
till spanjorerna, som sedan behållit det.
J. F. N. L. W:son M.
Ceva [tjéva], romarnas Ceba, stad i italienska
prov. Cuneo (Piemonte), vid floden Tanaro. Omkr. 3,300
inv. (1901; som kommun 5,140). Vin- och silkesodling,
järntillverkning samt beredning af ett slags högt
värderad ost ("rubiola"). C. var fordom starkt befäst.
Cevallos [tseva’ljås], Pedro, spansk statsman, f. 1761
i Santander, d. 1838 i Sevilla, blef, efter sitt
giftermål med en nièce till "fredsfursten" Godoy,
utrikesminister och trädde vid 1808 års revolution
på tronföljarens (sedermera konung Ferdinand VII:s)
sida. Konung Josef sökte vinna honom för sig,
men C. slöt sig snart till stora juntan, i hvars
tjänst han verkade i London, där han 1808 utgaf ett
uppseendeväckande arbete om Napoleons beteende mot
den spanska konungafamiljen i Bayonne s. å. I spanska
befrielsekriget (1808-14) var han en af de ledande
männen, och efter Ferdinand VII:s återkomst stod han
med ett kort afbrott i mycken ynnest vid hofvet. 1820
drog han sig tillbaka till privatlifvet.
Cevedale [tjevedäle], Monte, ett af Ortleralpernas
högsta berg, 3,774 m., och en utsiktspunkt af
första rangen.
Cevennerkriget. Se Kamisarder.
Cevennerna, fr. Les Cévennes (i forntiden Cebenna,
Gebenna l. Cemmenus mons), en bergskedja
i södra och mellersta Frankrike. Den sträcker
sig från s. v. till n. ö., från sänkan vid
Castelnaudary (Col-de-Naurouse), genom hvilken
Canal-du-midi är ledd på en höjd af 191 m. ö. h.,
till sänkan vid Longpendu, där Canal-du-centre går
fram på en höjd af 301 m. ö. h. Hela längden är 530
km. C. bilda vattendelare mellan Atlantiska hafvet
(Garonne och Loire) samt Medelhafvet (Rhône). På
bergen upprinna Garonnes bifloder Lot och Tara (med
Aveyron fr. h. samt Tarnon, Jonte, Dourbie, Dourdou
med Sorgues, Rance och Agout med sin biflod fr. h.,
Dadou, alla fr. v.) samt Loire och dess biflod Allier,
hvars dal under en lång sträcka i ö. begränsas
af bergen; till Rhône flyta från C. flera smärre
bifloder, bl. a. Gier, Doux, Érieux, Ardèche, Cèze
och Gard; till Medelhafvet flyta Hérault och Orb. Man
skiljer emellan de södra och de norra C. Gränsen går i
Érieux-dalen, som för från Rhônes till Alliers dal. De
förra bestå nästan uteslutande af urbergsmassor,
utom kalkområdet i Causses och Garriguesbergen
samt några basaltpartier i norra delen. De bestå af
följande bergsgrupper: kullarna S:t Félix-de-Caraman
(339 m.) närmast Col-de-Naurouse; Montagne-noire,
som kulminerar i Pic-de-Nore (1,210 m.); Montagne
de l’Espinouse (1,126 m.); parallellt med dem mellan
Agouts och Taras dalar Lacaunes berg (1,266 m.);
Garriguesbergen, låga kalkplatåer, här och där krönta
med små klippor, som kulminera i Roc-blanc (943 m.),
samt de därmed sammanhängande Escandorgue-bergen (704
m.); C. i egentlig mening med toppen Mont-Aigoual
(1,567 m.); väster om dessa utbreda sig de på
karstföreteelser rika jurakalkplatåerna Causses
och än västligare Lévézou-bergen (1,157 m.). Från
väster till öster sträcka sig Lozère-bergen med toppen
Pic-de-Finiels (1,702 m.), till hvilka i n. ö. sluter
sig platån Tanargue (1,519 m.). Den sista delen af
södra C. utgöres af Coironsbergen (1,061 m.). -
Sydligast af norra C. äro Vivaraisbergen, en 130
km. lång granit- och gnejskedja, i hvars södra del
mäktiga vulkanmassor genombrutit urberget; det är C:s
vildaste del. Medelhöjden af dessa berg är omkr. 1,200
m., deras högsta toppar Gerbier-de-Jonc (1,551 m.),
på hvilken Loire börjar, och Mézenc (1,754 m.), hela
bergsystemets högsta topp. Genom en tvärdal skild
från Vivaraisbergen ligger Mont-Pilat (1,434 m.),
i norr begränsadt af floden Giers dal, som bereder
en bekväm väg från Rhône till Loire och hvilken af
somliga sättes såsom gräns mellan norra och södra
C. Norr om denna följa i ordning först Lyonnaisbergen
(937 m.) med massivet Tarare (1,004 m.), därpå
Beaujolais-bergen (med toppen Mont S:t Rigaud, 1,012
m.) och slutligen Charolaisbergen (774 m.), de båda
senare bestående af jurakalksten. Charolais-bergen
äro de nordligaste bland C. och sluta i sänkan
vid Longpendu. - C. stupa brant mot Rhône och
Saône-dalarna, sänka sig däremot nästan omärkligt
mot v. och n. v. och kunna därför betraktas som det
inre franska massivets kantberg. De branta dalarna
i öster äro djupt nedskurna och ha sällan vatten,
emedan regn där är sällsynt. Däremot regnar det mera
väster om bergsryggen, men temperaturen är där också
mycket lägre, så att snön i vissa trakter ligger 6
å 7 månader. En följd däraf är att, medan de östra
sluttningarna ha sydeuropeisk vegetation (oliver,
mullbärsträd, vin, kastanjer), så har den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
