Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero. 1. Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som äfven räknas bland C:s yppersta, föreligger i
omarbetning. Vid själfva tillfället blef nämligen
C. bragt ur fattningen, mest genom pöbelns larm och
skrän, hvarför han talade kort och matt. Här må
äfven nämnas de fyra världsberömda talen mot och
om Catilina samt det genom konstmässig anordning
och förträffligt uttryckssätt framstående talet för
Pompejus’ öfverbefäl (öfv. af G. V. Malmström). En
samling af C:s tal finnes i svensk öfversättning
("Valda tal") af J. E. Centerwall.
C. verkade äfven såsom lärare i vältalighetens teori
genom åtskilliga retoriska skrifter. Dessa äro
till stor del utarbetade med ledning af grekiska
verk, men lämna tillika frukterna af den rika
erfarenhet, som talaren själf samlat, och innehålla
värdefulla upplysningar och bidrag, hämtade från
Roms talarhäfder. Viktigast äro de tre böckerna De
oratore ("Om talaren", öfversatt af P. Dahlstedt,
1832; l:a boken af Ax. Jacobsson, 1890), hvilka
äro skrifna i dialogform och meddela en lättfattlig
framställning af talarkonstens omfång, en talares
egenskaper och utbildning samt ämnenas behandling
och föredraget. Dessutom böra, jämte åtskilliga
andra, märkas Brutus, hvilken utgör en historik
öfver vältaligheten i Rom, och Orator (Talaren), som
framställer idealet af en talare och betraktas såsom
den yppersta af C:s retoriska skrifter. Det arbete,
som bär titeln "Ad Herennium" (Till Herennius), ansågs
förr vara af C., men har bevisats vara af annan hand.
Filosofiens studium var för C. till en början
egentligen ett medel att vinna den bildning, som
kräfdes för en talare och statsman, men användes sedan
af honom i det fosterländska ändamålet att rikta
den romerska litteraturen och med denna införlifva
den grekiska andans skapelser. Senare, i synnerhet
under det första triumviratet och Caesars envälde,
sökte han ock däri en tillflykt från det politiska
lifvets stormar och en tröst i motgångar och bekymmer.
I spekulativt afseende kan han karakteriseras
såsom eklektiker. Då hans hufvudsakliga uppgift
såsom filosofisk skriftställare var att göra sina
landsmän bekanta med den grekiska filosofien,
upptog och utvecklade han, hvad han fann bäst och
värdefullast i de olika filosofiska skolorna. I
teoretiskt afseende anslöt han sig förnämligast till
nya akademiens skepticism. Ett medfödt sinne för
det sanna, lärde han, finnes dock hos människan,
och om hon än ej medelst detta förmår komma till
absolut visshet, så kan det dock tjäna henne till
ledtråd vid sökandet efter det sannolika. Sin största
uppmärksamhet egnade C. åt de praktiska frågorna. I
opposition mot den eudemonism, som funnit sina
målsmän i den peripatetiska och framför allt i den
epikureiska skolans anhängare, slöt han sig i sin
praktiska filosofi väsentligen till stoikerna. Men
fastän han skänkte sin beundran åt dessas lära om
"den vises ideal" såsom höjdt öfver alla öden och
absolut likgiltigt för det sinnligt goda, sökte han
mildra denna läras bjärtast framträdande paradoxer. I
sammanhang därmed utförde C. en lära om människans
plikter i det verkliga lifvet, från synpunkten af att
de utgöra "honestum et decorum" (det hederliga och
anständiga), hvarvid han dock fäste mindre afseende
vid vilja och sinnesförfattning och mer lade vikt på
den yttre handlingen, än som stod i öfverensstämmelse
med den ursprungliga stoiska andan.
Anmärkningsrärdt är i öfrigt, att C. framhöll tillvaron
af ett moraliskt sinne eller medvetande hos människan,
hvilket han skildrade på ett sätt, som påminner om
det kristna samvetet. I mer eller mindre afgjord
motsats till den äldre stoicismens lära, att den
vise är i alla afseenden sig själf nog, framhöll
C. nödvändigheten af en religion icke allenast
för den yttre ordningens skull, utan jämväl såsom
förutsättning för en sedlig öfvertygelse. Den populära
religionen hos hans landsmän tillerkände han dock
endast betydelse för det lägre folket. För den vise
finnes blott tro på en Gud, en allvis försyns ledning
och själens odödlighet. Äfven samhällsläran gjorde
C. till föremål för filosofisk spekulation, och han
kan i viss mån sägas hafva genom sina antydningar
förberedt den af moderna tänkare utförda läran
om det konstitutionella statsskicket. Bland hans
filosofiska arbeten må nämnas skrifterna De finibus
bonorum et malorum (Om det högsta goda och onda),
De republica (Om staten), De legibus (Om lagarna),
Disputationes tusculanæ ("Samtalen på Tusculanum",
I, öfv. af J. O. Lindfors, 1865, samt "Samtalen på
Tusculum", 1881, öfv. af S. G. Dahl), en populär
framställning af vissa för den bildade allmänheten
intresseväckande ämnen, såsom döden, smärtan, lifvets
lycksalighet m. fl., De officiis ("Om pligterna",
öfv. af J. O. Lindfors, 2:a uppl. 1858), De senectute
(öfv. af Salander 1817; "Om ålderdomen", 1874; 2:a
uppl. 1892; "En åldrings tankar om ålderdomen", 1902,
öfv. af P. G. Lyth), i själfva verket en skildring af
den gamle äkte romaren Cato, De amicitia ("Lælius
eller om vänskapen", 1892, öfv. af O. L. J. A.; "En
väns tankar om vänskapen", 1904, öfv. af P. G. Lyth)
och De natura deorum (Om gudarnas väsende). I flera
af dessa skrifter, liksom i de retoriska, låter han
framstående romare uppträda och, i vänligt ordbyte
med hvarandra, redogöra för och försvara olika åsikter
och grundsatser.
Särdeles flitig var C. såsom brefskrifvare. Vi ega
efter honom en samling af 874 bref, bland hvilka
närmare 100 äro skrifna till honom af åtskilliga
vänner. Denna samling har mycket stort värde,
såväl för den lätta och angenäma stilen som för
det rika och viktiga innehållet. Brefven beröra
nämligen en mängd förhållanden i det offentliga och
enskilda lifvet och utgöra en förträfflig kulturbild
från den romerska fristatens sista dagar. Det är,
som om händelserna försiggingo under läsarens egna
ögon; man tycker sig lefva midtibland de växlande
uppfattningarna och stämningarna på brefskrifvarens
egen tid. Äfven tilldragelser af enskild art skildras
i dessa bref, och man får en inblick i C:s egna
husliga och ekonomiska förhållanden. För öfrigt
uppenbara brefven, af hvilka de flesta äro skrifna
under intrycket af tillfälliga känslostämningar,
både det tilldragande i författarens väsende och
en mängd svagheter i hans karaktär. Brefsamlingen
omfattar fyra hufvuddelar: 1) 16 böcker, bref -
till stor del af politiskt innehåll - till och från
flera vänner; 2) 16 böcker bref till Atticus (dessa,
som äro hållna i en lätt samtalston, bilda nästan
en dagbok öfver C:s lif och äro af synnerlig vikt
för tidens historia samt blotta, mer än de förra,
C:s inre); 3) 3 böcker bref till hans broder Quintus;
4) 2 böcker bref till M. Brutus (Cæsars mördare),
om hvilkas äkthet tvifvel rådt, men nu synes häfdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
