- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
321-322

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cimarosa - Cimarron - Cimbel - Cimbrer - Cimbris - Cimbrishamn. Se Simrishamn. - Cimbrisk - Cimbriska halfön - Cimbro. SE Tredici comuni. - Cimex - Cimier - Cimiez - Cimino - Cimmerier - Cimolit - Cimolus - Cimon. Se Kimon. - Cimone - Cina - Cinca - Cinchona

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sammanlagdt skref C. 75 operor, förutom oratorier,
mässor, kantater och smärre sångstycken. Hans byst
(af Canova) restes 1816 i Pantheon i Rom.
A. L.

Cimarron [simarå’n], biflod fr. h. till Arkansas,
upprinner på gränsen mellan Colorado och New Mexico
samt har ett lopp af 1,000 km.

Cimbel. Se Cymbal.

Cimbrer (Kimbrer), ett talrikt och mäktigt germanskt
folk, som under forntiden var bosatt på "cimbriska
halfön" (Chersonesus cimbrica, nuv. Jylland). Mot
slutet af 2:a årh. f. Kr. utvandrade (måhända på
grund af öfversvämningar) större delen af dem med
kvinnor och barn för att i sydligare trakter söka sig
nya bostäder. Efter åtskilliga sammanstötningar med
bojerna och andra stammar visade de sig 113 f. Kr. i
Noricum (nuv. Steiermark och Kärnten). På uppmaning
af romerske konsuln Cn. Papirius Carbo beslöto de
draga sig tillbaka, men blefvo vid Noreja försåtligt
öfverfallna af romarna. Dessa ledo dock ett blodigt
nederlag, som äfven kostade konsuln lifvet. Vägen till
Italien stod nu öppen, men cimbrerna föredrogo att
vända sig mot Gallien, som öfversvämmades. Där slogo
de i grund år 109 f. Kr. den romerske konsuln M.
Junius Silanus, som då förde befälet i den åren
125–121 f. Kr. bildade provinsen Gallia narbonensis. Men
icke heller nu fullföljde cimbrerna sin seger,
till lycka för romarna, som 107 ånyo förlorade en
drabbning mot deras bundsförvanter, tigurinerna. Först
år 105 planerades ett infall i Italien. Vid Rhône
stötte cimbrerna på tre romerska härar. Oenigheten
mellan öfverbefälhafvarna, prokonsuln Q. Servilius
Caepio och konsuln Cn. Manlius Maximus, hindrade
likväl en planmässig samverkan dem emellan. Sålunda
lyckades det cimbrerna att utan svårighet först
slå legaten M. Aurelius Scaurus och därefter, vid
Arausio (Orange), tillfoga Caepio och Manlius ett
fruktansvärdt nederlag. Nu uppstod en panisk skräck
i Rom (terror cimbricus blef sedan ett ordspråk),
där man fruktade att inom kort få se dessa nye
"galler" utanför stadens portar. I sin nöd tillgrep
man utomordentliga åtgärder; bl. a. uppdrog man,
i strid med gällande lag, fyra år å rad (104–101)
konsulatet och öfverbefälet mot cimbrerna åt Jugurtas
besegrare, C. Marius. Emellertid hade cimbrerna
vändt sig till Spanien och därifrån 103 åter till
Gallien. I förening med teutonerna, en annan germansk
folkstam, utplundrade de detta land. Under tiden
hann Marius grundligt öfva sin här och stod 102
vid Rhône färdig att möta teutoner och ambroner,
som genom västra passen skulle intränga i Italien,
medan cimbrer och tiguriner togo vägen öfver Rhen
och Tyrol-alperna. Vid Isères inflöde i Rhône stötte
teutonerna och deras följeslagare på Marius, hvars väl
befästa läger de trots trenne dagars häftiga angrepp
ej förmådde eröfra. Då de fortsatte sitt tåg, följde
Marius efter; vid Aquae Sextiae (Aix i Provence) vunno
romarna i tvenne drabbningar fullständig seger. Bland
fångarna var teutonernas konung, Teutobod. Emellertid
hade cimbrerna inträngt i norra Italien. Konsuln
Q. Lutatius Catulus hade ej vågat besätta alppassen,
utan dragit sig tillbaka öfver Po, och landet låg
sålunda öppet för fienderna (102). Lyckligtvis gåfvo
dessa sig god tid; härunder anlände segraren vid Aquae
Sextiae och förenade sig med Catulus. På Campi Raudii
(Raudiska fälten), vid
Sesias inflöde i Po, kom det (101) till en
fruktansvärd strid, som slutade med cimbrernas
fullständiga nederlag. Höfdingarna Lugius och Boiorix
stupade. Kvinnorna dödade sig själfva och sina späda
barn för att befria sig och dem från träldomens
förnedring. Därmed var denna folkstam förintad. Men
i det gamla hemlandet på Jyllands nordligaste spets
bibehöll sig ännu under 1:a årh. e. Kr. en ringa
kvarlefva af det fordom mäktiga folket. – Cimbrerna
skildras som vilda, dödsföraktande krigare. Med hären
följde kvinnor och barn på vagnar, äfven åldriga,
hvitklädda prästinnor, som offrade krigsfångarna
och af blodets beskaffenhet spådde tillkommande
ting. Namnet har tydts på olika sätt, senast af
Matthias, "Über die wohnsitze u. den namen der
kimbern" (1904), såsom sammanhängande med kimme,
rand, således "folket vid hafsstranden".
H. Sgn.

Cimbris, socken i Kristianstads län. Se Simris.

Cimbrishamn. Se Simrishamn.

Cimbrisk, ett mot substantivet cimbrer svarande
adjektiv, hvilket fordom användts i samma betydelse
som gotisk och germansk. Jfr Cimbrer.

Cimbriska halfön. Se Chersonesus (cimbrica).

Cimbro [tji’mbrå]. Se Tredici comuni.

Cimex, zool., ett latinskt namn på vägglus. Se
Acanthia lectularia.

Cimier [simie], fr., her. Se Hjälmprydnad.

Cimiez [simiä’s], it. Cimella, turistort, 4 km. n. om
Nizza. Se Nizza.

Cimino [tjiminå], Monte (lat. Mons Ciminius), ett
skogbevuxet trakytberg i mellersta Italien, mellan
Rom och Viterbo. 1,056 m. högt. Man har därifrån
en härlig utsikt öfver campagnan. S. v. därifrån
ligger Lago di Vico (lat. Lacus ciminius), en 14,6
kvkm. stor kratersjö.

Cimmerier (lat. cimmerii, grek. kimme’rioi),
nomadfolk på Svarta hafvets norra kust. Redan
tidigt kommo de i beröring med grekerna i Mindre
Asien. De omnämnas i Homeros’ Odyssé (XI: 14) såsom
boende i väster vid Okeanos i mörker och töcken,
dit aldrig en solstråle når ("cimmeriskt mörker"),
nära ingången till Hades. Senare förlade sagan
dem till trakten af Averner-sjön och Cumae. Från
sitt hemvist inföllo de (enl. Herodotos fördrifna
af skyterna) i Mindre Asien, där de intogo
bl. a. Sardes och förstörde Magnesia. Slutligen
dukade de under för lydierna. Efter
cimmerierna har Krim sitt namn (Chersonesus
cimmerica
, d. v. s. den cimmeriska halfön).
(H. Sgn.)

Cimolit, miner., vattenhaltigt, fjälligt och amorft
silikat, pseudomorfos efter augit, t. ex. vid Bilin
och Kaiserstuhl. Se Kimolo.

Cimolus, fordom namn på en af Cykladerna. Se
Kimolo.

Cimon. Se Kimon.

Cimone [tjimåne], Monte, en bergstopp i Apenninerna,
provinsen Modena, 2,163 m. ö. h.

Cina, farm. Se Maskfrö.

Cinca, flod i norra Spanien, upprinner på Mont Perdu i
mellersta Pyreneerna, genomflyter den vilda bergdalen
Bielsa och faller efter 180 km. lopp ut i Segre,
kort före dennas förening med Ebro.

Cinchona L., Kinaträd, bot. farm., växtsläkte af
fam. Rubiaceae. Namnet C. gafs af Linné till minne
af spanske vice-konungens i Peru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:27:17 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free