- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
631-632

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Condé, fransk furstesläkt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

militära anseende i Europa. Efter att hafva intagit
Thionville och Sierck sändes C. 1644 till Elsass för
att understödja Turenne, vann jämte honom segern
vid Freiburg (3 aug.) samt intog Philippsburg och
Mainz. Följande år tillkämpade han sig öfvergången
öfver Neckar vid Wimpfen, inryckte i Franken och vann
segern vid Nördlingen (13 aug.). 1646 var han åter
i Nederländerna, och efter flera framgångar intog
han det fasta Dunkerque (11 okt.), en af hans mest
lysande bedrifter. C:s maktställning och anseende,
då han genom faderns snart därefter timade död blef
släktens hufvudman och kom i besittning af ansenliga
rikedomar, gjorde honom misstänkt i kardinal Mazarins,
den allrådande ministerns, ögon. På regeringen ställde
han stora anspråk, hvilka icke kunde uppfyllas, men
för att hålla honom borta från hofvet sände Mazarin
honom att leda belägringen af Lérida i Spanien. Illa
understödd hemifrån, misslyckades C. i detta företag
och måste uppgifva det (18 juni 1647), men tvang genom
skickliga manövrer den spanska armén att draga sig på
andra sidan Ebro. 1648 sändes han ånyo till Flandern,
där ärkehertig Leopold af Österrike med framgång fört
de spanska trupperna. C. intog Ypres och vann öfver
Leopold den lysande segern vid Lens (19 aug.), lika
betydande i politiskt som i militäriskt hänseende.

C. blef därpå inblandad i de inre oroligheter i
Frankrike, som äro kända under namnet "fronden",
samt stod i början på hofvets och Mazarins sida,
ehuru hans broder, prinsen af Conti, och hans syster,
den inflytelserika hertiginnan de Lougueville,
tillhörde motpartiet. Sedan hofvets flykt från Paris
till Saint-Germain (6 jan. 1649) gifvit signalen
till inbördeskrigets utbrott, beslöt regeringen att
låta C. belägra Paris, upprorets härd. Han besatte
också åtskilliga viktiga punkter i hufvudstadens
närhet, hvarigenom den hotades med hungersnöd,
och fred slöts i Rueil (12 mars). C. uppställde nu
emellertid på regeringen öfverdrifna fordringar som
lön för sin hjälp, och sedan han genom sitt i hög
grad öfvermodiga och opolitiska uppträdande stött
sig såväl med drottningen och Mazarin som med de
missnöjde stormännen, som i C. hoppats finna en
ledare mot kardinalen, lät denne (18 jan. 1650)
arrestera honom jämte prinsen af Conti och hans
svåger, hertig de Longueville. Parlamentet i
Paris och stormännen fordrade dock snart deras
frigifning, som följde 13 febr. 1651, hvarefter C.,
sedan nya öfverdrifna fordringar från hans sida på
regeringen afslagits, slöt förbund med Spanien och
från sydvästra Frankrike, där han hade ett talrikt
anhang, började ett nytt borgerligt krig. Efter
åtskilliga motgångar öfvergick han Loire, slog
regeringstrupperna vid Bléneau (7 apr. 1652) och
tågade mot Paris. I förstaden Saint-Antoine led han
(2 juli 1652) ett blodigt nederlag mot Turenne, som
stod på hofvets sida, och räddades endast därigenom,
att Paris öppnade sina portar för hans decimerade
trupper. Efter nya fruktlösa underhandlingar med
hofvet begaf sig C. till den spanska armén, som han
följde till Champagne, intog flera franska städer,
hvilka enligt fördraget med Spanien skulle stanna i
hans ego, och blef utnämnd till generalissimus för
alla spanska arméer. Parlamentet i Paris dömde honom
1654 som majestätsförbrytare till döden, men C.,
som vunnit åtskilliga framgångar mot fransmännen
i Nederländerna, förstod att skickligt försvara
detta land mot Turenne. Under växlande lycka kämpade
de forne vapenbröderna mot hvarandra, tills Turenne
14 juni 1658 vann en afgörande seger vid Dünerna,
som föranledde den pyreneiska freden (7 nov. 1659),
hvarigenom C. erhöll konungens förlåtelse samt med
vissa undantag insattes i sina förra rättigheter i
Frankrike. C. iakttog därefter obrottslig trohet mot
Ludvig XIV, som redan 1660 gaf sitt samtycke till
att hans son uppställdes som kandidat till Polens
krona och 1665 t. o. m. accepterade C. själf som polsk
tronkandidat. Dessa planer buro ingen frukt, då Mikael
Wisniwiecki 1669 valdes till Polens konung, och C.,
som under mellantiden lifligt understödt Molière,
fick 1668 befälet öfver de franska trupperna mot
Franche-Comté, som han på tre veckor eröfrade från
spanjorerna. Redan förut guvernör i det angränsande
Bourgogne, blef han äfven guvernör i Franche-Comté
och hade nu återvunnit Ludvig XIV:s fulla förtroende,
så att han 1672 jämte Turenne fick öfverbefälet
öfver stora armén i kriget mot Holland. 12 juni
s. å. tillkämpade han sig den ryktbara öfvergången
öfver Rhen, där han blef sårad. 1673 och 1674 förde
han ånyo befälet i Nederländerna, försvarade sig med
framgång mot de öfverlägsna fienderna och utkämpade
mot Vilhelm af Oranien den blodiga, men oafgjorda
bataljen vid Senef (11 aug. 1674). 1675 ledde han
under konungens nominella öfverbefäl den franska
armén i Nederländerna, intog därunder Dinant,
Huy och Limburg och fick efter Turennes död (27
juli) befälet öfver Rhenarmén, hvarefter han tvang
den kejserlige öfverbefälhafvaren Montecucculi att
uppgifva belägringen af Hagenau och draga sig tillbaka
öfver Rhen.

Detta var C:s sista fälttåg. Bruten af gikt, drog han
sig tillbaka till sitt ståtliga residens Chantilly,
där han framlefde sina sista år i skötet af sin familj
och ett litet antal vänner, ärad af monarken och
hela den förnäma världen. C. var typen för en fransk
ädling på sin tid; tapper till öfverdåd, ridderlig
och njutningslysten, sträfvade han under hela sin bana
lika mycket efter äran att vara den främste på krigets
och kärlekens fält. Hans intellektuella talanger och
grundliga bildning kunde emellertid icke öfverskyla
hans karaktärsfel: högmod och lättsinne eller hans
bristande förstånd för politiken. C. efterlämnade en
son, Henri Jules de Bourbon, prins af C., f. 1643,
d. 1709. Se vidare Louis Joseph de Bourbon, "Essai
sur la vie du grand Condé" (1798; 2:a uppl. 1806),
Fitzpatrick, "The great Condé and the period of
the fronde" (2: a uppl., 2 bd, 1874), och Chéruel,
"Histoire de France pendant la minorité de Louis XIV"
(4 bd, 1879-80) samt "Histoire de France sous le
ministère de Mazarin" (3 bd, 1882-83).

5. Louis Henri de Bourbon, hertig af
Bourbon, den föregåendes sonsons son (han bar
dock aldrig titeln prins af C., men är mest känd
som Monsieur le duc), f. 18 aug. 1692 i
Versailles, d. 27 jan. 1740 i Chantilly, var en svag
man, som styrdes af sin mätress, madame de Prie,
en begåfvad och äregirig dam. Under Ludvig XV:s
minderårighet var han medlem af regentskapsrådet,
tog som sådan aktiv del i Laws finansoperationer och
blef vid hertigens af Orléans död, 1723, utnämnd till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free