- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1135-1136

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dal, l. Dalsland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en stor lerslätt, Dalboslätten, alltifrån
kusttrakterna af Vänern till inemot foten af Kroppefjället,
Säters- och Kappebofjällen i v. Leran utgöres
till största delen af tunnskiktad ishafslera
(glaciallera, hvarfvig lera), afsatt i det haf,
som under istidens senare skede, då isen småningom
afsmälte, betäckte hufvudparten af D. Denna lera,
hvars mäktighet i allmänhet är mindre än 6 m.,
ligger dock sällan blottad i dagen; mestadels är den
betäckt af en oskiktad, ofta sandig, yngre lera, den
s. k. postglacialleran l. åkerleran, hvilken utgör
den egentliga åkerjorden. Mindre lerfält förekomma
vid och s. om Åmål samt omkring Steneby, Råggärd
och Högsäter. Glacialleran är inom D. ingenstädes
utbildad såsom märgel. - Sand, mosand, intager ganska
stora områden, såväl fläckvis på Dalboslätten som än
mera i trakterna n. och s. om Ödskölds moar och inom
hela nordvästra D. Sandens mäktighet växlar mellan 1
och 3 m., men uppgår vid enstaka platser till större
belopp. - Svämlera l. alluviallera, hvars bildning
delvis ännu pågår, är allmän å de släta lågmarkerna
vid åtskilliga vattendrag och förekommer med stor
utbredning i dagen på den torrlagda delen af sjön
Hästefjorden. - Torf af god beskaffenhet förekommer i
flertalet af D:s många medelstora och mindre mossar,
hvaremot de största till hufvudsaklig del utgöras
af en föga multnad mosstorf. På bottnen af mossarna
träffas gyttja.

Märken efter hafsvågornas verksamhet vid stränderna
af det arktiska haf, som under senglacial tid
betäckte en stor del af D., till en höjd af 150-180
m. öfver nuvarande hafsyta, äro de strandvallar
och terrassformiga anhopningar af rundadt och
ursköljdt grus, som flerstädes iakttagits å mera
fritt belägna höjdsluttningar, t. ex. den landhöjd,
som i v. begränsar slättlandet intill Vänern. Andra,
ännu mera slående vittnesbörd om hafvets forna högre
vattenstånd utgöra snäck- l. skalbankarna, dessa
sammanhopningar af till en del hela, men mestadels
söndergrusade skal af arktiska mollusker, som här och
där anträffats på olika höjd. I Tusendalersbacken vid
sjön Råvarpens nordvästra ände finnes en 0,3 m. mäktig
skalgrusaflagring vid 80 m. höjd öfver nuvarande
hafsyta, och en dylik är iakttagen vid Kockeruds
torp i Vårviks socken vid gränsen mot Värmland på en
höjd af 147 m. ö. h. Lämningar efter vertebrater
hafva anträffats inneslutna i glaciallera vid
Hästefjorden, nämligen skelettdelar af grönlandssälen
(Phoca groenlandica) och af den i Ishafvet likaledes
vanliga storsälen l. storkobben (Phoca barbata). -
Af jättegrytor, dessa under istiden i berggrunden
ursvarfvade håligheter, har D. att uppvisa ganska
praktfulla exemplar, nämligen de i Klockarberget
v. om Steneby kyrka befintliga, 7 till antalet,
nära 2 m. i diameter och 1-2 m. djupa. Nedanför,
i bergets sidovägg, ses därjämte fyra kolossala
nischformade urholkningar eller halfva jättegrytor,
mätande nära 10 m. i diameter och omkr. 10 m. i höjd
från bottnen till öfverkanten. E. E.

D. bar i äldre tider (från midten af 1500-talet)
titeln grefskap, men har nu såsom rikets alla landskap
värdigheten af hertigdöme. Sannolikt till antydan
om dess boskapsskötsels forna betydenhet har det
till vapen en röd oxe i hvitt iält; öfver skölden en
hertigkrona. Anmärkningsvärdt är det
fornåldriga och än i dag rådande beteckningssättet "bo
D." (liksom man säger Öland) - kanske en erinran
om invånarnas isolerade läge. - Antagligen fick
västra D. sin befolkning från Bohus län. Fornminnen
(bl. a. hällkistor till större antal än i någon
annan provins), folklynne och språkegendomligheter
tala därför, liksom ock för Slätt-D:s kolonisering
från Västergötland. Också kallades invånarna,
dalborna, af Magnus Ladulås "västgötar
västan Vänern", och D. räknades i äldsta tider
till Västgöta lagsaga ("Dal i Västergötland" heter
det i Kristofers landslag, 1442), inom hvilken det
bildade tre härad. Dess bergsbygd var då känd under
det särskilda namnet Markerna (d. v. s. "utmarkerna",
"gränslandet"), ett namn, som ännu är bevaradt i några
dalska sockennamn äfvensom i det fordom till D. men nu
till Värmlands län räknade Nordmarks härad. I kyrkligt
afseende hörde D. urspr, till Skara stift, men lades
1658 till Karlstads superintendentia. D. utgjorde
en del af det hertigdöme, som 1560 tillföll prins
Magnus (d. 1595), "grefve af D. och Vadsbo",
men redan 1569 upphörde hans donation att hafva
egen förvaltning. 1606 lämnades D. jämte västra
Östergötland såsom hertigdöme åt prins Johan
(Johan III:s son), men utbyttes 1610 (jämte Läckö)
mot Stegeborgs län. Sedan 1634 har det ingått i
Älfsborgs län.

Såsom alla gränslandskap eger ock D. en mera skiftande
historia, än som vanligen kommer på enskilda landskaps
lott. Tidigt var det föremål för gränstvister. En kort
tid var det norskt, efter att omkr. år 1100 hafva
blifvit taget i besittning af Magnus Barfot. Genom
gränsregleringen under konung Valdemar erkändes
till fullo dess egenskap af svensk provins, men
det var dock fortfarande genom sitt läge utsatt
för fientliga ströftåg och härjningar under de täta
nordiska krigen. Särskildt olycksbringande för D. var
nordiska sjuårskriget (1563-70), under hvilket (1568)
icke mindre än 281 hemman plundrades och brändes
af fienden. En liknande förödelse öfvergick landet
under 1611-12 års fejd. Med vanlig seghet började
bönderna åter sitt återställningsarbete, men redan
inom en mansålder hade den s. k. "Hannibalsfejden"
(1644-45) lämnat 109 hemman alldeles öde och ett ännu
större antal hårdt medtaget. Karl X:s danska krig
vållade föga afbräck i landets fredliga utveckling,
men dess mer det därnäst följande, 1675-79. Det var
från den i D. nyanlagda befästningen Västra Ed, som
Karl XII anträdde sitt tåg mot Fredrikshald. 1788
års krig medförde ett nytt fientligt härjningståg,
dock åtföljdt af mindre tunga pröfningar än de,
hvilka utmärkte 1808-09 års krig med ty åtföljande
missväxt och farsoter.

Den dalska folkstammen företer föga yttre
skiljaktighet från den allmänna svenska typen. Det
torde dock böra anmärkas, att invånarna i
Högsätersbygden af Valbo i allmänhet hafva
en rundare ansiktsbildning samt bruna ögon och
svart hår. I norra D. eller, som det ock kallas,
Värmlands-D. är folklynnet lifligt och sangviniskt,
mer likt Värmlandslynnet. Folklynnet är för öfrigt
stillsamt, mildt och vänligt, i högre grad än hvad
eljest brukar vara fallet bland befolkningen i forna
gränsland. Dalbon är stark och härdad, men anses vara
något trögare än grannarna i n. och s. En och annan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:09:25 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0608.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free