Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dohme ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgänglig genom de flandriske och tyske
breftryckarnas trätafveltryck. Jfr Boktryckarkonst,
sp. 965.
Doktrinarism (jfr Doktrin och Doktrinär), ett på
förutfattad mening och teori stödt, pedantiskt,
egensinnigt och opraktiskt förfarande, som ej fäster
tillbörligt afseende vid gifna förhållanden.
Doktrinell (af doktrin, se d. o.). Se Lagtolkning.
Doktrinär (af lat. doctrina, lära), egentligen en
person, som stöder sina åsikter på vetenskapliga
principer; en person, som i tillämpningen af sina
åsikter gör sig skyldig till opraktisk ensidighet
och ej tager hänsyn till gifna förhållanden. Som
politisk term uppkom ordet doktrinär i Frankrike
1816, då ultrarojalisterna började använda det om den
fraktion af vänstern, som — utan hänsyn till vare
sig republikanskt eller monarkiskt styrelsesätt —
rättade sitt handlingssätt efter den grundsatsen
(doktrinen), att en regerings berättigande helt och
hållet beror på det sätt, hvarpå makten utöfvas. I
fråga om den Bourbonska styrelsens reaktionära politik
hade doktrinärerna till valspråk: "Chartan (namnet på
den tidens författning), hela chartan och ingenting
annat än chartan". Doktrinärerna, som hade till
ledare Royer-Collard, hertig de Broglie och Guizot,
spelade hufvudrollen i Decazes’ ministär (1819). Efter
julirevolutionen 1830 kommo de med Guizot in i Ludvig
Filips första ministär. 1837 måste doktrinärerna
utgå ur regeringen; men 1840, då Guizot blef förste
minister för andra gången, fingo de åter hand om
statsrodret, hvilket de innehade till febr. 1848,
då de försvunno från den politiska skådebanan.
Dokument (lat. documentum, lärdom, som kan hämtas ur
något, bevis, af docere, lära), synligt bevismedel
i allmänhet; påtagligt vittnesbörd; skriftligt
bevismedel, urkund, aktstycke, (rätts-)handling. —
Dokumentarisk, som stöder sig på eller är innehållen i
dokument. — Dokumentation, bevisföring med tillhjälp
af dokument. — Dokumentera, med aktstycken eller
andra påtagliga vittnesbörd bestyrka (sina anspråk).
Dol l. D.-de-Bretagne [dål də brəta’nj], stad i
franska depart. Ille-et-Vilaine (Bretagne). 3,870
inv. (1901). Fordom biskopssäte. Vacker gotisk
domkyrka, till största delen från 13:e årh. Där
besegrade Vendée-armén 21 nov. 1793 republikanerna
under Westermann och Marceau.
Dola, vik och stad i italienska kolonien Eritrea. Se
Zula.
Dolabella, Publius Cornelius, Ciceros måg, var
en utsväfvande man med opålitlig karaktär. I det
medborgerliga kriget (från 49 f. Kr.) fann han
fördelaktigast att blifva anhängare af Cæsar. Efter
dennes död höll han först med de sammansvurne,
men slog sedan om, och då han af Antonius erhöll
ståthållarskapet i Syrien, lät han mörda en af sina
forne medbröder, Trebonius. Sedermera anfölls han
af Cassius och blef besegrad, hvarefter han lät döda
sig af en soldat (43 f. Kr.). Hans maka, Tullia, hade
dött före honom, efter ett föga lyckligt äktenskap.
R. Tdh.
Dolce [då’ltje], it. (af lat. dulcis, ljuf), mus.,
mildt, ljuft. Jfr Con dolcezza. — Dolcissimo,
mus., så mildt och vekt som möjligt.
Dolce [då’ltje], Lodovico (Luigi), italiensk
författare, f. omkr. 1508, d. 1566 eller 1568,
utgaf ett verk öfver det italienska folkspråket
(1562) och ett dylikt öfver måleriet (1557) äfvensom
upplagor af Petrarca, Boccaccio och Dante Alighieri,
tragedier (Marianna), komedier m. m. Det bästa af
hans arbeten, den episka dikten Le prime imprese di
Orlando innamorato, utkom först 1572. Se biografi
af R. W. Kretschmar (1886).
Dolce far niente [då’ltje], it., ljuf sysslolöshet.
Dolce stil nuovo [då’ltje], Il. Se Il dolce stil nuovo.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
