Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domicella ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den har i de första ordensstadgarna af 1228. I
spetsen för hvarje kloster stod en för lifstid vald
prior. Orden var delad i provinser, 1220 redan 8,
1228 åter 12, under för fyra år valda provinsialer;
i spetsen för hela orden stod en för lifstiden
(sedan 1862 för 12 år) vald general (magister
generalis). Ordens medlemmar voro ej bundna
till de särskilda klostren, utan aflade sina
munklöften omedelbart till ordensgeneralen. I
början hvarje, senare hvart tredje år skulle
— enligt den ursprungliga, i praxis uppgifna
bestämmelsen omväxlande i Bologna och Paris — hållas
generalkapitel, bestående af provinsialerna samt för
hvar provins valda ombud. I hvarje provins skulle
hvartannat år provinsialkapitel hållas. Dominikanorden
var den första munkorden, som med hänsyn till
sitt verksamhetsfält pålade sina medlemmar lärda
studier såsom en skyldighet. Enligt 1248 års
generalkapitelsbeslut skulle i hvarje provins finnas
ett universitet (studium generale), organiseradt
efter Parisuniversitetets mönster. Studietiden sattes
till 8 år. Af Honorius III:s stadfästelsebulla
framgår, att egendomslöshetsförpliktelsen ej
såsom hos franciskanerna var ordens grundval,
utan ett under intryck af de senares framgångar
upptaget medel att befordra dess själavårdande
verksamhet. Bestämmelsen antogs på generalkapitlet
1220. 1425 tillät emellertid Martin V de enskilda
klostren att besitta gods och räntor; 1475 och
1477 utsträcktes detta till orden i dess helhet. De
första ordensstadgarna (från 1228) omarbetades och
kodifierades ånyo 1238 af den tredje ordensgeneralen,
Raymund af Peñaforte, samt modifierades ytterligare
under hans efterträdare Johan från Wildeshausen och
Humbert. För slutgiltigt antagande af en ny stadga
fordrades tre generalkapitels beslut.
Alltifrån början gynnades orden af påfvestolen; genom
bullor af 26 april 1218 och 4 febr. 1221 anbefalldes
åt prästerskapet dominikanernas verksamhet såsom
predikanter och biktfäder, och 21 april 1227 erhöllo
de rätt att predika och bikta öfverallt utan tillstånd
af sockenprästerna, ett privilegium, som ledde till
långvariga och svårlösta konflikter med det sekulära
prästerskapet. Den påfliga inkvisitionen anförtroddes
alltifrån sitt inrättande 1232 hufvudsakligen åt
dominikanerna.
Redan under stiftarens lifstid utbredde sig
orden hastigt; vid generalkapitlet 1221 voro
60 kloster företrädda. Särskildt under 1200-
och 1300-talen nådde orden en oerhörd utveckling,
under strider likväl med det sekulära prästerskapet,
de gamla ordnarna och universiteten, senare äfven
med minoriterna. Men från den stora schismens
begynnelse märkas tecken till nedgång och
splittring i dess led. Af de reformkongregationer,
som under årens lopp uppstodo inom densamma
för att råda bot på missförhållandena, är den
viktigaste den af Antoine Le Quieu 1636 grundade
Heliga sakramentets kongregation, som upplifvade
ordensregeln i all dess stränghet med inneslutande
äfven af armodsförpliktelsen. Reformationen,
klosterupphäfningarna i Österrike, den franska
revolutionen samt sekulariseringarna i Tyskland
i början af 1800-talet medförde för orden stora
förluster. Pius IX:s dogmatisering af jungfru Marias
obefläckade aflelse genom bullan Ineffabilis Deus
8 dec. 1854 gaf en svår stöt åt dominikanordens
anseende för renlärighet, i det denna dogm af
gammalt utgjort ett tvistefrö mellan dominikaner och
franciskaner, förkastats af de förre, försvarats
af de senare. 1899 funnos 28 provinser med 320
dominikankloster och 203 missionshus, med 4,350
medlemmar (lekmannabröder inräknade).
Sin främsta betydelse ha dominikanerna haft genom
sin predikoverksamhet och sina vetenskapliga
arbeten. Träffande har man kallat dem medeltidens
frälsningsarmé. Deras predikan var beräknad för
massorna, liflig och konkret, ofta drastisk,
deras verkningskretsar städerna. De fleste af
medeltidens största predikanter voro dominikaner,
så Vincentius Ferrér, Savonarola, mäster Eckhart,
Tauler, Suso, Nicolaus från Basel. Deras stora
vetenskapliga intressen framgå af hvad ofvan
sagts om deras studieorganisation. De medeltida
universitetens lärostolar voro till en god del
besatta med dominikaner. Till deras krets höra flera
af medeltidens mest lysande namn på vetenskapens
område: en Tomas från Aquino, en Albertus Magnus,
en Vincentius Bellovacensis; i våra dagar räknas ett
namn sådant som Heinrich Denifle till vetenskapens
främsta. Äfven på den kyrkliga konstens område har
orden lysande namn att uppvisa; dit hörde Fra Giovanno
Angelico da Fiesole. Orden har dessutom bedrifvit en
omfattande missionsverksamhet. Redan under Dominicus’
lifstid grundades en kvinnlig gren af orden, som nu
räknar 90 kloster, med omkr. 1,500 invånare.
En tredje gren utgjorde de antagligen efter
franciskanmönster organiserade s. k. tertiarierna,
som utan att aflägga klosterlöften voro förbundna att
medverka till kättares omvändelse. Till denna gren
af orden hörde bl. a. den berömda Katarina af Siena.
Inom de skandinaviska länderna vann dominikanorden en
ej ringa utbredning, och Norden bildade redan tidigt
en särskild ordensprovins, Dacia. Man känner namnen
på åtskilliga af provinsen Dacias provinsialpriorer,
hvilka vanligen voro svenskar eller danskar; i senare
fallet residerade de vanligen i Roskilde. Flera
provinskapitel äro ock kända, det första i Ribe
1246, det sista i Næstved 1520; i Sverige höllos
kapitel i Skara 1255 samt något af åren 1275—80, i
Visby 1281 (eller 1282), i Sigtuna 1286, i Västerås
1291 samt i Skeninge 1305. I sistnämnda stad fanns
ock provinsens undervisningsanstalt. Sveriges äldsta
dominikankloster, det i Sigtuna, leder sitt ursprung
tillbaka ända till 1220-talet. I öfrigt funnos i det
medeltida Sverige dominikankloster i Visby, Lödöse,
Skara, Strängnäs, Stockholm, Västerås, Åbo och Viborg, samtliga munkkloster; i Kalmar och Skeninge funnos dominikankloster både för munkar och nunnor. Särskildt berömda äro dominikanklostren
i Sigtuna och Stockholm. Efter sistnämnda kloster
bär ännu Svartmangatan sitt namn. Åt detta kloster
anförtrodde den flyende Karl Knutsson sina skatter,
som konung Kristian tillegnade sig; där valdes
ock 1501 Sten Sture d. ä. för andra gången till
riksföreståndare. I Norge nämnas dominikankloster i
Oslo, Bergen, Trondhjem och Hamar. Äfven i Danmark
vann orden en vidsträckt utbredning; så nämnas
svartbrödrakloster i Slesvig, Tönder, Haderslev, Ribe,
Viborg, Aarhus, Vejle, Odense, Næstved, Vordingborg,
Roskilde, Skjelskör, Holbæk, Helsingör, Lund, Åhus,
Hälsingborg och Halmstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
