Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 763-764 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dosvattenpass ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af konfiskerad eröfrad egendom och ärftliga efter
primogenitur. Med kejsardömets fall upphörde dessa
och blefvo till en del ersatta genom pensioner åt
innehafvarna. Särskildt med hänsyn till anslagets
benefika natur gafs benämningen dotation äfven åt
anslagen till den kejserliga familjens medlemmar. I
öfverensstämmelse med nu anförda uppfattning af
begreppet dotation var "la dotation de la couronne"
(kronodotation) i Frankrike benämningen på den fasta
och lösa egendom, som var ställd till suveränens
disposition, om hvilken egendoms rättsliga natur
må anmärkas, att den är "impréscriptible" och
"inaliénable". — Dotationer benämnas äfvenledes
de, vare sig af fasta egendomar eller af penningar
bestående, anslag, som blifvit gifna till det tyska
kejsardömets statsmän och krigare. — I Preussens
utgiftsstat förekomma vissa ständiga utgifter
uppförda under namn af dotationer: ett tillskott till
civillistan, anslag till statsskuldens förräntande
och amortering, m. m. — I allmänhet torde sålunda med
dotation förstås ett till personer eller stiftelser
gifvet anslag af benefik natur.
Th. R.

Dotera (lat. dotare), gifva en dotation (se d. o.).

Dotkopp, sjöv., ett rundt, aflångt, halfcirkel- eller
hjärtformigt trästycke, som i midten har ett hål och
i ytterkanten en urholkad ränna, i hvilken det tåg
lägges, hvartill dotkoppen skall fästas. De större
dotkopparna begagnas såsom jungfrur vid ansättning
af stag o. d., de mindre såsom "enkla block". Jfr
Block och Jungfru.
R. N.*

Dottore, D. di Bologna [dåttå̄re di bålå’nja], it.,
"doktorn från Bologna", en komisk karaktärsmask i
den italienska commedia dell’ arte (se d. o.). Den
framställer en lärd pedant med svart näsa, röda kinder
och glasögon och som talar den bolognesiska dialekten.

Dotzauer, Justus Johann Friedrich, tysk
violoncellist, f. 1783, d. 1860, var 1811—52
förste violoncellspelare vid hofkapellet i
Dresden. Som virtuos på sitt instrument stod
han i främsta ledet. Som kompositör utmärkte
han sig i synnerhet genom en mängd värdefulla
stycken (bl. a. en skola) för violoncell. Om hans
lärarduglighet vittnade flera framstående elever.
A. L.

G. Dou. Efter ett själfporträtt (i Dresden).

Dou [dau], Gerrit (Gerard), holländsk genremålare,
f. 1613 i Leiden, d. där 1675, var lärjunge af
sin far, glasmålaren Douwe Jansz., Bart. Dolendo,
glasmålaren Pieter Couwenhorn och 1628—31 af
Rembrandt, hvars typer och modeller återfinnas
i D:s tidigare arbeten och hvars då ännu mycket
soignerade målningssätt och behandling af ljusdunklet
D. upptog och sedan konsekvent utbildade, utan att
taga intryck af mästarens efter öfverflyttningen
till Amsterdam alltmer utvecklade och bredare
målningssätt. D. fortfor, oberörd af detta, hela
lifvet igenom att med spetsig pensel och det mest
miniatyrartade målningssätt, men på samma gång i en
underbart vacker guldton och rembrandtsk färgglöd, i
såväl porträtt som genrestycken troget, men nyktert,
med ett aldrig svikande tålamod, återge verkligheten,
med samma intresse afbildande de obetydligaste
accessoarer som människan. Såväl i sina många
själfporträtt som i andra figurframställningar
placerade han gärna modellen i en nedtill af
(från Fr. Duquesnois lånade) reliefer smyckad
fönsteröppning, som framställde den afbildade
personen i fullt dagsljus, medan bakgrunden,
interiören, insveptes i ljusdunkel. I några af sina
taflor, såsom den tyvärr genom misslyckad restaurering
mycket förstörda Den vattusiktiga (i Louvre), Läkaren
med uringlaset (i Wien), Tandläkaren (i München),
Aftonskolan (i Amsterdam) och Dou spelande fiol
(i Dresden), har han, trots det ängsligt
minutiösa utförandet, åstadkommit i sitt slag
oupphunna mästerverk, under det att han i andra,
utan tvifvel under lupp utpenslade finmålningar,
såsom Magdalena (i Nationalmuseum), verkar nykter,
kall och banal. Han var emellertid ända till sin
död den högt ansedde chefen för de holländske
kabinettsmålarnas ("finmålarnas") icke blott i
Holland, utan äfven vid de tyska furstehofven högt
skattade konstnärskrets och lärare åt G. Schalcken,
G. Metzu, F. van Mieris d. ä., P. van Slingeland,
J. van Staveren, Q. Brekelenkam, D. van Tol, A. de
Vois, B. Maton, m. fl. och utvecklade, trots sitt
tidsödande finmåleri, en förvånande produktivitet,
som gör, att han är representerad i de flesta museer
och i somliga med en hel rad af arbeten. I Sverige
finnas utom nyssnämnda tafla blott ett litet vackert
miniatyrporträtt af en ung dam (i Nationalmuseum) och
Gosse, blåsande såpbubblor (i Sparreska samlingen på
Kronovall). Drottning Kristina egde emellertid på sin
tid i Stockholm den troligen utsöktaste D.-samling,
som någonsin funnits, nämligen flera af hans bästa, nu
i England och på kontinenten spridda stycken. Hon hade
fått eller köpt dem af D:s mecenat, svenske residenten
Spiering-Silvercroon i Haag, men återsände dem
till dennes dödsbo före sin afresa till utlandet. —
D. betraktades ännu för ett par, tre tiotal år sedan
som en af spetsarna af det holländska genremåleriet,
men bekantskapen med sedan återupptäckta konstnärer
af högsta rang, såsom en Johannes Vermeer (van Delft),
eller då ännu icke nog kända och uppskattade mästare,
såsom en G. Terborch, har åtskilligt reducerat hans
rykte. Se W. Martin, "Het leven en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>