Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 891-892 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drouet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungens afrättning, och sändes i sept. 1793
såsom konventets kommissarie till nordarmén. Vid
Maubeuges belägring föll han, i okt. s. å., i
österrikarnas händer och hölls fången på Spielberg
till i nov. 1795, då han utväxlades mot Ludvig XVI:s
dotter. Han blef därefter medlem af "de femhundras
råd". 1796 häktades han för deltagande i Babeufs
sammansvärjning, men lyckades fly. 1799 blef han
underprefekt i Sainte-Menehould, landsförvisades
1816, efter bourbonernas andra restauration, men
återvände i hemlighet till Frankrike och lefde under
namnet Merger.
^{J. Th. W.}

Drouet [droǟ], Louis François Philippe,
fransk-holländsk flöjtvirtuos, f. 1792 i Amsterdam,
d. 1873 i Bern, blef 1808 förste soloflöjtist
hos konung Ludvig af Holland och fick 1811 samma
befattning hos kejsar Napoleon I. I Holland var han
äfven musikalisk sekreterare hos drottning Hortense,
åt hvilken han upptecknade och utarbetade de melodier,
som hon trallade för honom. På detta sätt uppstod
bl. a. den bekanta Partant pour la Syrie. 1816 begaf
sig D. på konstresor genom hela Europa (kom till
Sverige 1821), var kapellmästare i Koburg 1836—54 och
vistades sedermera flera år i Amerika. — D. räknas
till de främste virtuoserna på sitt instrument.
^{A. L.}*

Drouet d’Erlon [droǟ därlå̃’], Jean Baptiste, grefve,
fransk marskalk, f. 1765, d. 1844, blef 1799 brigad-
och 1803 divisionsgeneral, utmärkte sig vid Jena
(1806) och Friedland (1807), slog 1811 engelsmännen
under general Hill och kastade dem tillbaka till
Lissabon. Vid Napoleons återkomst från Elba förklarade
D. sig för denne, förde 1815 en armékår vid Waterloo,
landsförvisades s. å., efter bourbonernas återkomst,
fick 1825 återvända hem, var 1834—35 generalguvernör
i Algeriet och utnämndes 1843 till marskalk. 1807
hade D. upphöjts i grefligt stånd. Hans Vie militaire
utkom 1844, efter hans död.


Drouyn de Lhuys [droä̃’ də loī l. loīs], Édouard,
fransk statsman, f. 19 nov. 1805 i Paris, d. där
1 mars 1881. 1830 blef han attaché i Madrid,
1833—36 var han chargé d’affaires i Haag och 1836—39
legationssekreterare i Madrid. 1840 utnämndes han till
chef för handelsafdelningen i utrikesdepartementet,
men blef 1845 af Guizot aflägsnad från denna post,
till följd af den opposition han som deputerad (sedan
1842) visade mot dennes kabinett. D., som därefter
blef ännu häftigare i sina angrepp på styrelsen, var
i febr. 1848 med om att yrka på Guizots och dennes
ämbetsbröders försättande i anklagelsetillstånd
för deras förbud mot reformbanketterna. Efter
februarirevolutionen valdes han till medlem af
nationalförsamlingen och röstade där med högern. Han
var utrikesminister från 20 dec. 1848 till 2 juni
1849, ambassadör i London juli 1849—dec. 1850 och ånyo
utrikesminister 10—24 jan. 1851. Därefter hjälpte han
presidenten Louis Napoléon med förberedelserna
till statshvälfningen 2 dec. 1851. Efter densammas
genomförande blef D. senator, och 28 juli 1852
kallades han att för tredje gången öfvertaga ledningen
af utrikesärendena. Den benägenhet för en fredlig
lösning af den östeuropeiska frågan, hvilken D. lade
i dagen på Wienkonferensen i april 1855, gjorde
honom mindre behaglig för Napoleon III, hvarför han
3 maj s. å. begärde sitt entledigande. 1856 lämnade
han äfven sin plats i senaten, emedan kejsaren hade
förebrått denna korporation brist på initiativ. Sin
uppfattning af den östeuropeiska frågan försvarade han
1858 i broschyren Histoire diplomatique de la crise
orientale. I okt. 1862 blef han för fjärde gången
utrikesminister. Ehuru han skarpt tillbakavisade en
framställning om, att de franska trupperna skulle
utrymma Rom, närmade han sig dock den italienska
regeringen (genom en handelstraktat af 17 jan. 1863)
och afslöt den ryktbara traktaten af 15 sept. 1864,
enligt hvilken den franska ockupationen af Rom
bands till en viss tid. D. afstyrkte Frankrikes
inblandning i den danska frågan 1863—64, emedan
han ansåg ett krig med Tyskland vara ett för
kejsardömets bestånd farligt steg. Men 6 aug. 1866
lät han genom franska sändebudet i Berlin, Benedetti,
underrätta Bismarck, att kejsar Napoleon fordrade,
att Rhen-Bajern och Rhen-Hessen skulle afträdas
till Frankrike och att de preussiska garnisonerna i
Luxemburg och Mainz skulle aftåga, samt att en vägran
från Preussens sida att bevilja dessa fordringar
skulle kunna framkalla en krigsförklaring. Då
dessa fordringar afslogos och Napoleon III fann
sig oförberedd till krig, måste D., såsom ensam
ansvarig för de förhastade stridshotelserna, begära
sitt afsked 1 sept. 1866. D. var en af de utmärktare
representanterna för Napoleons frihandelspolitik. Utom
den ofvannämnda handelstraktaten med Italien
afslöt han bl. a. den för Sverige betydelsefulla
frihandelstraktaten af 14 febr. 1865. I många år var
han president för "Société des agriculteurs", en
plats, som han först 1878 afsade sig. Jfr Harcourt,
"Diplomatie et diplomates. Les quatre ministères de
D." (1882).
^{E. W.}

Droylsden [drå͡i’lṡdən], stad i engelska
grefsk. Lancaster, omkr. 5 km. ö. om Manchester, vid
Rochdalekanalen. 11,087 inv. (1901). Bomullsindustri.


Droysen [drå’jṡ-]. 1. Johann Gustav D., en af
Tysklands förnämste historieskrifvare, f. 6 juli
1808 i Treptow (Pommern), d. 19 juni 1884 i Berlin,
son af en garnisonspräst, hvilken tog liflig del i
den preussiska nationella rörelsen 1808—14.
Efter faderns tidiga död skaffade hans vänner D. tillfälle
att studera. Vid Berlins universitet studerade han
filologi under inflytande af Niebuhrs historiska
riktning samt filosofi under Hegel, verkade
därpå några år som gymnasiallärare och tillika
e. o. professor vid universitetet i Berlin samt
väckte uppmärksamhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>