Print (PDF) - On this page / på denna sida - Dsjiggetai ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dsjiggetai. Se Dschiggetai. Dsjingis-kan, mongolisk eröfrare. Se Djingis-kan. Dsjuf, El-. Se Djof. Dsjungariet. Se Dsungariet. Dsjunk. Se Junk. D-sträng, mus., andra strängen (nedifrån räknadt) på violinen samt den tredje på altfiolen, violon-cellen och kontrabasen. A. L.* Dsu-l-hiddja. Se Hedjra. Dsu-l-kada. Se Hedjra. Dsungariet (Dsjungariet) l. Songariet, det historisk-etnografiska namnet på de länder i Central-Asien, hvilka behärskades af den mongoliska stammen dsungar (af dsun l. son, vänster, och gar, hand; stammen utgjorde nämligen vänstra flygeln af den mongoliska hären). D., som utgör nordvästra delen af Mongoliet, är enligt Suess att uppfatta som en stor dalsänka, genomdragen af bergtrösklar och ned mot hvilken de kringliggande bergen falla med branta sluttningar. De olika partierna af sänkan kallas cholai. Norra D. sänker sig från Altai ned till Svarta Irtysch, som flyter fram mellan Altai och Tarbagatai genom ett bredt pass (Dsungariska porten) till sjön Saissan-nor (413 m.). En annan stäppsjö, Ulungur l. Uljungur (466 m.), upptar visserligen Urungu från Altai, men saknar i regel aflopp. Denna stora stäpp-port har i alla tider varit den viktigaste utfartsvägen mot väster för Mongoliets folk. På ryska gränsen reser sig Musstau i Saurkedjan till 3,638 m. och en topp i Tarbagatai till 2,906 m. Mellersta D., särdeles mellan 46° och 45° n. br., upptages af öknar, som fortsätta åt ö. med aftagande bredd, enär Tarbagatai och Tian-schan närma sig hvarandra. Denna del är lägre än den norra. Södra D. är ett högt bergland, fylldt af grenar af Tian-schan-systemet, såsom Dsungariska Ala-tau, längst i v., Irencha-tau, Bogdo-ola, o. a. - Efter det mongoliska väldets upplösning uppstodo i D. flera småstater, hvilka 1756-58 intogos af Kina. D. räknades då ända till Ili-dalen. Genom ett dunganuppror 1864-66 bröts Kinas makt vid Ili. 1871 besatte Ryssland Kuldscha, men återlämnade det i fördraget med Kina 14 febr. 1881 och behöll blott 11,288 kvkm., omfattande den västra delen. Af det kinesiska (östra) D. räknas norra delen (Tarbagatai) till Mongoliet och den södra (Kuldscha) till Öst-Turkestan. Jfr Dunganer. J. F. N. Dsungariska Ala-tau. Se Ala-tau. dt., officiell svensk förkortning för deciton. d:to (oftare d:o), förkortning för dito (detto). Duab. Se Doab. Dual, språkv. Se Dualis. Dualis, lat. (af duo, två), språkv., den form af ett ord, som tjänar att uttrycka begreppet "tvåhet". Den förekommer i större utsträckning endast i de formrikaste språken, såsom sanskrit, forngrekiska, m. fl. I urnordiskan är en dual verbform anträffad en enda gång. Duala pronominalformer finnas i de fornnordiska språken. De duala pronomina heta i fornsvenskan vit (vi två), okar (bådas vår), oker (oss två) samt it (I två). Vidare finns där ett possessivpronomen okkar (tillhörig oss båda). Redan före reformationen voro dualformerna ur bruk. Se A. O. Freudenthal, "Spår af dualis i ett par af Finlands svenska dialekter" (1880), och E. Brate, "Dualis in dem... westmannagesetze" (i "Bezz. beiträge", 1888). Fr. L-r.* Dualism (af lat. duo, två), en världsåsikt, som till förklaring af världen använder tvenne principer, hvilka ej kunna förklaras ur hvarandra eller ur en tredje, utan måste betraktas såsom ursprungliga. Dualismen kan ej tillfredsställa förståndets kraf på en enhet, som ligger till grund för alla motsatser. Sin allmänna anledning eger denna åsikt i den omständigheten, att vår ändliga värld är en enhet af motsatser. - I en mera mytisk form och framgången ur praktiska (religiösa) intressen har dualismen uppträdt inom flera religioner, särskildt åtskilliga orientaliska, enligt hvilka världen är en tummelplats för strider mellan tvenne lika ursprungliga väsenden, ett godt och ett ondt. Denna lära, som å ena sidan är ett uttryck för människans medvetande om en konstant skillnad mellan godt och ondt, är å andra sidan egnad att nedsätta det godas dignitet genom att gifva det onda en lika så ursprunglig och principiell betydelse som det goda, hvarvid läran om det godas slutliga seger ej blir annat än ett dogmatiskt antagande. Exempel på en sådan dualism äro manikeismen och Zoroasters lära om Ormusd och Ahriman, ljusets och mörkrets furstar. Sekundär kan en sådan dualism sägas vara, om den onda makten föreställes hafva ursprungligen varit god och sedan affallit. - Utgången från teoretiska förutsättningar och i en mera vetenskaplig form, har dualismen framträdt inom de filosofiska system, hvilka, medvetet eller omedvetet, stannat vid en olöslig motsats mellan tvenne principer, som, själfva oförklarliga, ansetts nödvändiga för världsförklaringen. En sådan dualism kallas primär, om den tillerkänner båda principerna en absolut betydelse, och sekundär, om den ena påstås skola fattas såsom relativ, ehuru den i själfva verket får betydelsen af en själfständig princip. Den joniska filosofien kunde ej komma öfver motsatsen emellan kraft och materia, hvilket ej heller lyckats för några materialister i senare tid. Hos Platon och Aristoteles visade sig en dualism mellan idén, eller begreppet, och den sinnliga verkligheten, eller materien, hvilken dualism omöjligt kunde häfvas på deras ståndpunkt, enär ingen tredje princip var funnen, ur hvilken båda dessa skulle förklaras. Sedan Cartesius vetenskapligt vindicerat själens, eller medvetandets, betydelse såsom en själfständig substans, med tänkandet till attribut, men därjämte antagit tillvaron af en kroppslig substans, med utsträckningen till attribut, blef dualismen mellan själ och kropp den inom filosofien härskande åsikten. Alla försök att lösa densamma blefvo fruktlösa, så länge båda principerna skulle ega en lika ursprunglig betydelse. Leibniz, som frigjort sig från denna förutsättning, bibehöll dock för mycket af den cartesianska periodens allmänna inskränkningar för att kunna fullständigt häfva dualismen mellan själ och kropp (jfr Leibniz). Ett principiellt steg mot detta mål togs däremot af Kant, som ådagalade, att utsträckningen är en förnimmelseform hos människan, men för honom kvarstod motsatsen mellan intelligensen och tinget i sig ("das ding an sich"). Inom den efter-kantiska filosofien har dualismen framträdt hufvudsakligen i fråga om förhållandet mellan ande och natur. Stundom säger man, att dualismen är för handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
