Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1147-1148 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Düben ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1902 samt har gifvit gästroller i Hälsingfors
(1903) och Köpenhamn (1903 och 1904).
O. A. Ö.

Dyce [da͡i’s]. 1. Alexander D., engelsk
litteraturhistoriker, f. i Edinburgh 1798, d. 1869,
utgaf förträffligt Peele, Webster, Greene, Shirley,
Middleton, Beaumont och Fletcher, Marlowe (1850, ny
uppl. 1861), Shakspere (1853—57, ny uppl. 1864—67)
m. fl. engelska författare.

2. William D., den föregåendes kusin, engelsk
målare, f. 1806, d. 1864, gjorde sina studier i
London och Rom, där han 1826 sammanträffade med
F. Overbeck och rönte stark påverkan af dennes
fromma konst. Han öfverförde den till England och
blef ett föreningsband mellan de tyske nazarenerna
och den engelska prerafaelitiska riktningen. Bland
hans enkla och djupt kända, i älskvärdt idyllisk
anda hållna samt i en klar och stark kolorit utförda
bilder märkas Jungfrumodern (1845), Jakob och Rakel
(konsthallen i Hamburg), Johannes för Maria från
grafven till hennes hem och andra bibliska scener. I
parlamentshuset utförde han fresker med motiv
ur Artursagan, och i Allhelgonakyrkan (London)
målade han likaledes fresker. D. stod utom det
prerafaelitiska brödraskapet, som stiftades 1848,
men han uppmuntrade dess unga medlemmar och lär ha
varit den, som först gjorde Ruskin uppmärksam på
dem. Han var äfven musikkännare och skriftställare.
G—g N.


Dücher, Karl Gustaf, grefve, riksråd, fältmarskalk,
f. i Livland 1663, d. 3 juli 1732 i Stockholm,
tillhörde en westfalisk släkt, som 1404 inflyttade
till Livland. Han inträdde i fransk krigstjänst 1688,
avancerade häri till major, återkom till Sverige
1700 vid det stora nordiska krigets utbrott och var
Karl XII:s generaladjutant i slaget vid Narva. Han
följde sedan denne konung under de polska, sachsiska
och ryska fälttågen, i hvilkas flesta betydande
drabbningar han deltog, blef öfverste 1703 och
tillfångatogs liksom större delen af svenska hären
vid Perevolotjna 1709. D. utväxlades redan s. å.,
kom i lagom tid hem till Sverige för att deltaga
i Magnus Stenbocks kamp mot danskarna och anförde
högra flygelns reserv i slaget vid Hälsingborg
1710. S. å. blef han generalmajor och 1711
generallöjtnant och friherre. D. följde Stenbock
på fälttåget i norra Tyskland, sårades i slaget vid
Gadebusch 1712 och utnämndes 1713 till general och
kommendant i Stralsund, dit han från Lybeck lyckades
smyga sig in genom de fientliga förposterna. Där
emottog han Karl XII vid dennes återkomst från
Turkiet 1714. I dec. 1715 måste D. efter konungens
afresa uppgifva fästningen och trädde själf i
fångenskap. Han fick dock tillstånd att under den
närmast följande tiden vistas i Hamburg för hälsans
vårdande. 1718 återkom D. till Sverige, deltog i Karl
XII:s sista fälttåg och var närvarande i lägret
vid Fredrikshald, då konungen
stupade. Det berättas, att D. genast efter
underrättelsen om konungens död uppmanat den unge
holsteinske hertigen Karl Fredrik att infinna sig
hos de samlade generalerna och afsvärja enväldet,
i hvilket fall D. skulle söka förmå krigshären
att erkänna honom såsom konung. Berättelsen är ej
tillräckligt bestyrkt. Säkert är blott, att D. i
det följande var en af dem, som ifrigast förfäktade
ständernas rätt att afgöra tronföljdsfrågan. När
underrättelsen om Ulrika Eleonoras tronbestigning
nådde krigshären i Strömstad, var D. en af de
generaler, som inför arfprins Fredrik förklarade,
att hyllningsed icke skulle af armén afläggas,
förrän ständerna förrättat konungaval, men att den
icke åstundade någon annan än Ulrika Eleonora. Vid
den följande riksdagen 1719 ledde D. krigsbefälets
motstånd mot drottningens plan att upphöja sin gemål
till konung, och denna plan fick väsentligen
på grund af detta motstånd förfalla.
Den nya regeringen gjorde emellertid allt för att vinna den
inflytelserike mannen. Redan i dec. 1718 utnämndes
D. till riksråd och på sommaren 1719 till grefve och
fältmarskalk. Han var näst arfprinsen-generalissimus
den högste ledaren af försvaret mot Ryssland och
förfäktade i rådet ifrigt freden med Hannover och
förbundet med England. De hopade utmärkelserna och väl
äfven krigskamratskapet och gemensamheten i åsikter
angående fredspolitiken förde småningom D. närmare
arfprins Fredrik, och vid 1720 års riksdag var
han jämte Arvid Horn den kraftigaste befrämjaren af
tronförändringen. Efter freden i Nystad (1721) närmade
D. sig det holsteinska partiet på grund af fruktan
för konungens förmodade envåldsplaner och väl äfven
för att undgå efterräkningen med 1719 års misslyckade
utrikespolitik. Vid riksdagen 1723 var D. redan en af
holsteinska partiets förnämste män och ansågs under
den följande tiden tillhöra den holsteinske hertigens
säkraste anhängare i rådet. Hans tjänster belönades af
den ryska regeringen med en penninggåfva och ett stort
gods i Livland. Efter holsteinska partiets fall vid
riksdagen 1726—27 försonade sig D. med Arvid Horn.
— D. skildras såsom en "redlig, hastig och orädd
herre", erfaren och duglig. Han var ifrig vän af
den nya friheten och af adelns företrädesrätt. Sina
aristokratiska tänkesätt bevisade han, då han
1723 gick i spetsen för krigsbefälets protest mot
de ofrälse ståndens kraf att få dela rätten till
ämbeten med adeln. Inom hären var D. alltid mycket
populär och mycket inflytelserik. Såsom president
i Krigskollegiet från 1720 till sin död stod han i
viss mån i spetsen för krigsförvaltningen och ledde
arbetet för försvarsväsendets rekonstruktion och
upphjälpande. 1731 års ständer tackade honom genom en
deputation för hans verksamhet härvid och höjde hans
lön till likhet med kanslipresidentens. — D:s ätt,
som skref sig Dücker, utgick på manssidan 1892.
L. S.

Dych-tau (Dychtau), en af Kaukasus’
högsta toppar, 5,193 m., s. ö. om Elbrus, i
guvern. Vladikavkas.

Dyck [dejk] l. Dijck, Jakob van, diplomat, Göteborgs
förste styresman, f. 1567 i Haarlem, Holland, inom
en adlig släkt, d. 10 dec. 1631 i Göteborg, blef
juris doktor och var en tid praktiserande advokat
i Haag. 1607 begaf han sig till Sverige för att å
amsterdamska köpmäns vägnar afsluta vissa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>