Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödssynder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya väg tog D. genom sitt mot skolastiken riktade
föredrag Die vergangenheit und gegenwart der
katholischen theologie (1863) och arbetet
Die papstfabeln des mittelalters (s. å.; ny
uppl. 1890), som bl. a. definitivt aflifvar legenden
om den konstantinska donationen. De i föredraget
uttalade åsikterna fördömdes i syllabus 1864. Vid
samma tid påbörjades ock aktsamlingen Beiträge zur
politischen, kirchlichen und culturgeschichte der
sechs letzten jahrhunderte (3 bd, 1862—82). 1866
tillträdde D. rektoratet vid Münchenuniversitetet
med ett tal, Die universitäten sonst und jetzt
(1867; 2:a uppl. 1871), riktadt mot den påfliga
politik, som tagit sig uttryck i encyklikan och
syllabus af 1864. När man från jesuitiskt håll
lät förstå, att ofelbarhetsdogmen skulle blifva
det till 1870 beramade konsiliets hufvuduppgift,
utgaf D. i förening med sina kolleger Friedrich
och Huber den berömda stridsskriften Der papst
und das konzil (1869) under pseudonymen Janus
(urspr. en bearbetning af artiklarna i "Augsburger
allgemeine zeitung"; ny, bearb. uppl. under
titeln Das papstthum, 1892). D. författade äfven
en skrift mot ofelbarhetsdogmen, som spreds bland
konsiliets medlemmar. Ehuru själf ej närvarande vid
konsiliet, försågs D. med upplysningar, hvarur i
"Augsb. allg. zeitung" framgingo de bekanta Briefe
vom konzil. Sedan dogmen 18 juli 1870 fastställts,
tillhörde D. den krets af 43 vetenskapsmän, som
protesterade däremot och därigenom gåfvo upphof till
den gammalkatolska rörelsen. Af ärkebiskop Scherr
uppmanad att underkasta sig, vägrade han i ett
berömdt bref, som ledde till hans exkommunikation
1871. D. inställde nu sina föreläsningar och upphörde
med sin prästerliga verksamhet. Gentemot den nu
uppkommande gammalkatolska rörelsen intog D. en i viss
mån reserverad hållning. Han undertecknade visserligen
petitionen om upplåtande af en kyrka för gammalkatolsk
gudstjänst, deltog i uppgörandet af programmet för
gammalkatolikernas första kongress 1871, biträdde
med anvisningar och råd under de följande åren vid
rörelsens ledning, men anslöt sig aldrig formellt
till den nya kyrkan. Däremot egnade han ett lifligt
intresse åt förslagen om en union mellan de olika
kristna kyrkorna, höll 1872 sju berömda föredrag
rörande denna fråga och var den ledande på de
unionskongresser, som 1874—75 höllos i Bonn. Sin
vetenskapliga verksamhet fortsatte han. Såsom
president i bajerska vetenskapsakademien (1873,
efter Liebig) höll D. en serie berömda Akademische
vorträge (3 bd, 1888—91; bd I, 2:a uppl. 1890),
utgaf i förening med Reusch Bellarmins själfbiografi
(1887) och Geschichte der moralstreitigkeiten in der
römisch-katholischen kirche seit dem 16. jahrhundert
(2 bd, 1889, 1890) samt Beiträge zur sektengeschichte
des mittelalters (2 bd, 1890).
Litt.: Emil Michael, "I. v. D." (3:e uppl. 1893),
J. Friedrich, "I. v. D. Sein leben, auf grund seines
schriftlichen nachlasses"(3 bd, 1899—1901).
T. H—r.
Dömestorp, säteri uti Hasslöfs socken, Höks
härad, Hallands län, vid foten af Hallandsås.
3 3/4 mtl, med 16 mtl underlydande. Areal 800 tnld
åker. Taxeringsvärde 242.600 kr. Gården omtalas redan
på 1400-talet. 1796—99 egdes den af generalamiralen
grefve K. A. Ehrensvärd. Nuvarande egare är
A. P. v. Möller.
Dömitz, (förr befäst) stad i Mecklenburg-Schwerin,
vid Neue Eldes utlopp i Elbe. 2,943 inv. (1900). D.,
som befästes 1563, blef under trettioåriga kriget
flera gånger intaget af de olika krigförande. Under
J. Banérs återtåg från Magdeburg 1635 beslöt
kurfursten af Sachsen att genskjuta honom i
Mecklenburg och sände fördenskull en truppstyrka,
under Baudissin, att taga det af en obetydlig svensk
afdelning försvarade D. Banér, som fått kunskap därom,
sände Ruthven med 4—5 tusen man kavalleri och 1,000
musketerare till nämnda stad, och 22 okt. stod
där en drabbning, hvarvid svenskarna upprefvo
fiendens 6—7 tusen man starka, endast af infanteri
bestående styrka och togo 2,500 fångar. 15 maj 1809
besattes D. af Schill, men måste snart uppgifvas
till fransmännen. — Fästningsverken äro slopade, men
citadellet är kvar, ehuru utan värde som försvarsverk.
C. O. N. (L. W:son M.)
Dömle, egendom med kvarn och såg i Nedre Ulleruds
socken, Kils härad, Värmlands län, vid den å, genom
hvilken sjön Visten utfaller i Klarälfven. Det
vid egendomen förr befintliga järnbruket är numera
nedlagdt.
Dönhoff (Doenhoff), tysk adlig ätt, som
tagit sitt namn efter byn D. i grefskapet Mark
i Westfalen, omtalas redan 1303 och fick 1632
riksgreflig värdighet. En mängd af dess medlemmar har
tillhört preussiska armén, där ett infanteriregemente
är uppkalladt efter ätten. — 1. Sophie Juliane
Friederike, grefvinna von D., f. 1768, d. 1834,
dotter till majoren Ernst von D., vigdes 11 april 1790
morganatiskt med preussiske konungen Fredrik Vilhelm
II, medan dennes gemål, hos hvilken D. varit hofdam,
ännu lefde. För sina intrigers skull blef hon 1793
förvisad från hofvet. Med konungen hade hon två barn:
den som preussisk statsman bekante grefve Wilhelm
von Brandenburg (se d. o.) och grefvinnan
Julie von Brandenburg, f. 1793, d. 1848 såsom änka
efter hertig Ferdinand af Anhalt-Köthen. — 2. August
Hermann, grefve von D., den föregåendes brorson,
preussisk diplomat, f. 1797, d. 1874, deltog som
frivillig i 1815 års fälttåg mot fransmännen och
beträdde 1821 den diplomatiska banan. Efter att hafva
tjänstgjort vid beskickningarna i Paris, Madrid och
London, hvarunder han avancerade till legationsråd,
utnämndes han 1833 till sändebud i München och
1842 till preussiskt ombud vid tyska förbundsdagen,
där hans verksamhet, särskildt under revolutionsåret
1848, för Preussens ledande ställning i Tyskland var
af ej ringa betydelse. 1848 var D. en kort tid (21
sept.—1 nov.) preussisk utrikesminister, 1849 och 1850
hade han plats i preussiska representationens första
kammare, där han slöt sig till högern, och sedermera
blef han ärftlig medlem af preussiska herrehuset. 1861
blef D. vid tronskiftet öfverkammarherre hos Vilhelm
I, hvars förtrogne vän han länge varit, och utöfvade
som sådan stort inflytande vid preussiska hofvet.
Dönniges. 1. Franz Alexander Friedrich Wilhelm von D.,
tysk historieskrifvare och diplomat, f. 1814 i Kolbatz
nära Stettin, d. 1872 i Rom, var Rankes lärjunge,
blef 1841 e. o. professor vid Berlins universitet,
var 1842—45 den bajerske kronprinsen Maximilians
handledare vid hans statsrättsliga studier och blef
efter dennes tronbestigning (1848) bajersk undersåte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
