Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1279-1280 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eberbach ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

f. 13 sept. 1830 på Zdislavic i Mähren, gift
1848 med kaptenen Moritz von E. (d. 1898 som
fältmarskalklöjtnant). Hennes debut inträffade 1860,
då hon utgaf Maria Stuart in Schottland, ett skådespel
i Schillers anda, hvarpå följde dramat Marie Roland
(1867) m. fl. skådespel, bl. a. tillfällighetsstycket
Doktor Ritter (1869), en vacker hyllning till
Schillers minne. På scenen vann hon likväl ingen
större framgång och vände sig småningom till
berättelsen och romanen, hvilka alltsedan utgjort
den vida öfvervägande delen af hennes alstring. Denna
har under 1880- och 1890-talen både blifvit långt
rikare och vunnit ojämförligt mera erkännande än
förut. Särskildt fick hon på sin sjuttioårsdag
mottaga en allmän hyllning, bl. a. kreerades hon
då till hedersdoktor vid Wiens universitet.
Fru E. har jämte Paul Heyse m. fl. inom den tyska
litteraturen representerat en äldre riktning än den
naturalistiska, som i allmänhet behärskat 1800-talets
senare decennier. Hon är, säger R. M. Meyer, framför
allt uppfostrarinna, ehuru hennes tendens är vida mer
poetisk än flertalet uppfostringsförfattares, i det
att hon agiterar för den fulla utvecklingen af anlag
och ansatser till harmonisk mänsklighet. Hennes
figurer äro fast och klart tecknade, ofta i
en älskvärd humoristisk ton, oftare med lyrisk
glans. Litterär satir och skildringar från land och
stad i hennes hemort äro två af de motivkretsar,
där hon hämtat sina viktigaste ämnen. Hennes stil är
åskådlig och rik. Af hennes arbeten må nämnas sagan
Die prinzessin von Banalien (1872; nytryck 1904),
Erzählungen (1875; 5:e uppl. 1905), Božena (1876; 7:e
uppl. 1906), Neue erzählungen (1881; 4:e uppl. 1904),
Dorf- und schlossgeschichten (1883; 7:e uppl. 1906;
ny följd 1886, 4:e uppl. 1905), Zwei komtessen
(1885; 7:e uppl. 1904), Das gemeindekind (1887; 9:e
uppl. 1904), af många ansedt för hennes förnämsta
verk, Miterlebtes (1889; 3:e uppl. 1897), Unsühnbar
(1890; 7:e uppl. 1905), Glaubenslos? (1893; 3:e
uppl. 1903), Rittmeister Brand. Bertram Vogelweid
(1896; 3:e uppl. 1905), Alte schule (1897), Aus
spätherbsttagen (1901; 2:a uppl. 1902) och Die
unbesiegbare macht (1905; 2:a uppl. 1906). Dessutom
har hon offentliggjort ett band mycket berömda
Aphorismen (1880; 5:e uppl. 1901) samt Parabeln,
märchen und gedichte (1892). Af hennes Gesammelte
schriften utgåfvos 1893—94 6 bd (ny uppl. 1905)
och 1901—05 3 bd. Till svenska ha tolkats "Två
grefvinnor. Baronerna von Gemperlein. Krambambuli",
1896, och "Lotti", 1901. Jfr vidare Bettelheim,
"Marie von E., biographische blätter" (1900), och
Necker, "Marie von E. nach ihren werken geschildert"
(s. å.).
R—n B.

Ebners sats, en för elektriska tändrör använd
knallsats, bestående af lika delar finpulveriserad
svafvelantimon och kaliumklorat. Den utmärker sig
för sin stora känslighet för friktion och slag och
för den häftighet, hvarmed den detonerar.
E. S—m.

Ebo (Ebbo), fr. Ebbon, Danmarks förste
hednaomvändare, var son till en frigifven och
dibroder till kejsar Ludvig den fromme. 816 blef han
ärkebiskop af Reims. På den tiden sönderslets Danmark
af tronstrider. Harald (Heriold), 814 förjagad af
Godfreds söner, sökte hjälp hos kejsar Ludvig och
lyckades 819 blifva återinsatt i konungadömet öfver
en del af Danmark. Denna omständighet begagnade
kejsaren för att söka skaffa kristendomen insteg
bland danskarna. På mötet i Attigny i aug. 822 fick
E. uppdrag att utföra denna mission. Sommaren 823
predikade han evangelium i Danmark, där han lär hafva
omvändt många. Men snart utbröto nya tvister mellan
Harald och Godfreds söner. Den förre såg sig därför
åter nödgad att fly och söka kejsarens hjälp. Tvenne
grefvar sändes af kejsaren till Danmark för att
undersöka förhållandet och bevaka Haralds rätt. Med
dessa sändebud återvände E. till Frankrike 823, och
det tyckes, som om han sedermera icke vidare besökt
Danmark. Han visade likväl alltjämt stor ifver för det
nordiska omvändelseverket. På det politiska området
spelade han däremot icke någon synnerligen hedrande
roll. När kejsar Ludvig den frommes tre äldste
söner 833 ånyo höjde upprorsfanan mot sin fader,
var E. en af hufvudmännen för deras parti, och sedan
kejsaren blifvit tvungen att öfverlämna sig i sin
äldste sons, Lothars, våld, var det hufvudsakligen
E. jämte ärkebiskop Agobard af Lyon, som på kyrko-
och riksförsamlingen i Compiègne (okt. 833) påyrkade,
att han skulle afsättas och undergå en förnedrande
kyrkobot. Då Ludvig åter kommit till makten, 835,
måste E. förklara sig sitt ärkebiskopsämbete ovärdig,
hvarefter han afsattes och fördes först till klostret
i Fulda, sedan i Fleury. Vid de strider, som efter
Ludvig den frommes död (840) utbröto mellan dennes
söner, tog E. parti för Lothar och blef på dennes
föranstaltande åter insatt i sitt ärkestift af mötet i
Ingelheim (840), men då vid den bekanta riksdelningen
i Verdun (843) största delen af detta stift föll
på Karl den skalliges lott, afsattes E. ånyo
(845). Enligt en uppgift, som likväl ej är fullt
tillförlitlig, dog han 847 som biskop i Hildesheim. Se
Simson, "Jahrbücher des fränkischen reichs unter
Ludwig dem frommen" (1874), och Dümmler, "Geschichte
des ostfränkischen reichs" (2 uppl., 1887).
S. F. H.*

Eboli (Evoli), stad i italienska prov. Salerno
(Kampanien). 8,551 inv. (1901; som kommun 12,407
inv.). Gammalt slott; landtbruksskola.

Eboli. 1. Ruy Gomez de Silva, grefve af Melito,
furste af E., d. 1573, var spanske konungen Filip
II:s gunstling. Han uppfostrades tillsammans
med nämnde konung och vann därigenom, men ännu
mer genom sin hustrus välde öfver konungen stort
inflytande på denne. E. var en smidig man med fina
umgängesgåfvor. Hans rival om konungens ynnest var
hertigen af Alba, och därför rådde bitter fiendskap
mellan dessa båda. Särskildt i fråga om Nederländerna
förordade E. en måttfullare och mera försonlig politik
än Albas. E:s maktperiod inföll under åren 1559—72.

2. Anna de Mendoza y la Cerda, hertiginna af Francavilla
och furstinna af Melito, den föregåendes maka,
f. 1540, d. 1592, gjordes af Filip II — med hvilken
framgång är omstridt — till föremål för varm hyllning
och spelade en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>