- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1283-1284

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ebonit ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Eburneumförfarandet (af lat. eburneus, af elfenben),
en fotografisk kopieringsmetod, genom hvilken man
på ett underlag, bestående af gelatin och zink- eller
bariumhvitt, erhåller särdeles mjuka och fina bilder,
liknande sådana på elfenben.
J. Htzg.

Eburodunum, stad. Se Yverdon. — Lacus eburodunensis,
Neuchâtelsjön.

Eburoner. På Julius Cæsars tid bodde kring Maas,
på norra sluttningen af Ardennerna, fem små folk:
kondruser, eburoner, cæræser, pæmaner och segnier,
hvilka med ett gemensamt namn kallades germani. Dessa
folk voro sannolikt från andra sidan Rhen invandrade
germaner; men den omständigheten, att deras namn äro
keltiska, tyckes antyda, att de antagit keltiskt språk
och sammansmält med den belgiska befolkningen. Det
förnämsta af dessa fem folk voro eburonerna. På
deras område låg staden Aduatuca (nuv. Tongres, vid
floden Geer, s. v. om Maastricht), hvilken dock äfven
betecknas som ett eget samhälle vid eburonernas
gräns. Enligt en sägen ledde denna stads invånare
sitt ursprung från den besättning, hvilken cimbrerna
sägas hafva kvarlämnat där vid sitt infall i Gallien
mot slutet af 2:a årh. f. Kr. — Senare undanträngdes
såväl de särskilda folknamnen som den gemensamma
benämningen germaner af namnet tungri. Ända in
i medeltiden fortlefde dock kondrusernas namn
i namnet på landskapet Condroz (se d. o.), och
möjligen är det cæræsernas namn, som återfinnes i
uttrycket pagus carascus (det carasciska området).
S. F. H.*

Eburovices, stad. Se Évreux.

e. c., förkortning för lat. exempli causa, till
exempel (jfr e. g.), och för nlat. ex commissione,
enligt uppdrag.

Eça de Queiros [e’sa de keiråʃ], José Maria,
portugisisk romanförfattare, f. 25 nov. 1845 i Povóa
de Varzim, d. 16 aug. 1900 i Paris, studerade juridik
i Coimbra, företog sedan vidsträckta resor och vardt
så konsul i Habana, Bristol och Paris. E. införde
den moderna naturalistiska romanen i sitt lands
vitterhet. Bland hans arbeten märkas O crime do padre
Amaro
(1874; omarb. 1880), O primo Basilio (1877),
A reliquia (1886), Os Maias (1889), Correspondencia
de Fradique Mendes
(1891) och A illustre casa Ramires
(1900). E. utgaf "Revista de Portugal" (1889—92).

Écaille [eka’j], fr. (befryndadt med sv. skal,
ty. schale), fjäll; målning i form af fjäll (på
porslin, tapeter m. m.).

Écarté, fr. (af écarter, aflägsna, kasta korten), ett
omtyckt, enkelt kortspel, som spelas på tu man hand,
med trettiotvå kort (s. k. pikélek, hvarur hackorna
2—6 borttagits). Ässet kommer i valör efter kung, dam
och knekt. Hvardera spelaren får 5 kort, hvarefter
det nästa slås upp som trumf. Köp av nya kort ur
talongen kan ske med gifvarens samtycke. Partiet
uppgår till 5 poäng. 3—4 stick medföra 1 poängs vinst,
trumfkungen likaledes, 5 stick ge 2 poängs vinst,
o. s. v.. Har gifvaren nekat köp ur talongen och
förhand gör 3 stick, räknas dessa som 2 poäng (i
st. f. 1). Jfr Ekartera.

Écartement des forts [ekartmã’ dä får], fr., fortif.,
fortens i en fortgördel afstånd från hvarandra.
L. W:son M.

Ecballium (oriktigt Ecbalium), bot. farm. Se
Elaterium.

Eccard, Johannes, tysk tonsättare, f. 1553 i
Mühlhausen, Thüringen, d. 1611 som hofkapellmästare
i Berlin, elev af Orlando Lasso, komponerade flera
körsamlingar, bland hvilka de 5-stämmiga Geistliche
lieder
(1597) och de 5—8-stämmiga Preussische
festlieder durchs ganze jahr
(1598) äro de mest
betydande. Bägge samlingarna utgåfvos ånyo af Stobæus
(1634—44), Teschner (1858—60) och Riedel (1874). Allt
i dessa kompositioner är klart, skickligt och
värdigt. Harmonien är af tadelfri renhet samt, med all
enhet i grundtonen, rik och flytande; nästan hvarje
gammaldags hårdhet är försvunnen. E., hvars körer
utgöra en egen blandning af visa och motett, inledde
den protestantiska konstkoralens stora tidehvarf, som
nådde sin höjdpunkt i Seb. Bach. Den, som först ånyo
ledde uppmärksamheten på E., var K. v. Winterfeld (i
"Der evangelische kirchengesang", I, 1843), hvilken
dock öfverskattar honom.
A. L. (E. F—t.)

Eccard. Se Eckhart, J. G. von.

Ecce homo [ä’kse], lat., "Se människan!" Pilatus’
utrop (Joh. evang. 19: 5), när han för
folket visade den gisslade Kristus. På de sköna
konsternas område betecknar detta uttryck en
framställning af återlösaren vid ifrågavarande
tillfälle, vanligtvis af honom ensam, törnekrönt,
bloddrypande och purpurklädd (i halffigur
eller bröstbild) eller tillsammans med två
krigsknektar. Sådana bilder voro i synnerhet omtyckta
under den senare medeltiden och under renässansen.
illustration placeholder
Ecce homo. (Efter ett kopparstick af A. Dürer.)


Eccellenza [ettjele’ntsa], it., excellens (se d. o.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:02 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0692.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free