- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
81-82

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eka - Eka - Ekartera - Ekaterinburg - Ekaterinensjtadt - Ekaterinodar - Ekaterinograd - Ekaterinopol - Ekaterinoslav - Ekaätten - Ekbacken - Ekbark - Ekbatana - Ekbladgallstekeln - Ekbocken - Ekbohrn, Karl Magnus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

synes af figurens högra del, och ingen
akterstäf. Genom sin spegelform erhåller
båten fylligare låringar och mindre fint
akterskarp än ekan. Båda äro byggda på klink.
J. G. B.*

Eka, egendom om 2 mtl i Lillkyrka socken, Uppsala
län, nära en vik af Mälaren. Taxeringsvärde 100,000
kr. (1905). Under 1400-talets förra hälft egdes
E. af väpnaren Gregers Magnusson (se Ekaätten),
som dog barnlös. Hans änka, Jutta Valdemarsdotter,
skänkte 1451 godset till Uppsala domkyrka, men ett
par år därefter tillbytte sig Gregers Magnussons
broder Karl detsamma. Dennes son Måns Karlsson
var fader till Cecilia, Gustaf I:s moder. Genom
gifte kom E. 1575 till ätten Oxenstierna, hvilken
sedan oafbrutet innehade godset till 1839.

Ekartera
(fr. écarter, af carte, kort), spelt., kasta (kort)
för att taga ("köpa") andra ur talongen. Se Ecarté.

Ekaterinburg. Se Jekaterinburg.

Ekaterinensjtadt. Se Jekaterinensjtadt.

Ekaterinodar. Se Jekaterinodar.

Ekaterinograd. Se Jekaterinograd.

Ekaterinopol. Se Jekaterinopol.

Ekaterinoslav. Se Jekaterinoslav.

illustration placeholder
Ekaättens vapen.


Ekaätten kallas, efter det
uppländska godset Eka, en svensk stormansätt,
som var mycket betydande under medeltidens
två sista århundraden. Dess sköldemärke var
en snedbjälke (se fig.). De mest bekanta af ättens
medlemmar äro konung Magnus Erikssons höfvitsman på
Varberg riddaren Trotte Petersson, som troligen
stupade i slaget på Gataskogen 1365, hans sonson
riksrådet Gregers Magnusson, hvilken såsom
höfvitsman för den svenska flottan i slaget i Öresund
1427 blef tillfångatagen af lybeckarna och flera
år fick kvarstanna i fångenskapen (han förvärfvade
genom sitt gifte godset Eka); vidare rådsherrarna
Karl Magnusson och Trotte Karlsson, fader och son,
båda ifriga anhängare af Kalmarunionen, för hvilken
den käcke Trotte föll, under strid mot sina landsmän,
i Brunkebergs slag (1471), slutligen Trottes broder,
rådsherren Måns Karlsson, hvilken tillhörde Sturarnas
parti, och dennes dotter Cecilia Månsdotter,
som genom sitt gifte med Erik Johansson Vasa
blef moder till konung Gustaf I.

Ingen gemenskap finnes mellan denna ätt och den s. k.
äldre Ekaätten, af hvilken flera medlemmar nämnas
bland rikets råd under slutet af 1200-och början
af 1300-talet. (K. H. K.)

Ekbacken, Västergötlands största höjd och jämte
Tomtebacken å småländska höglandet den största i
södra Sverige, belägen i Hössna socken 8,5 km. ö. om
Ulricehamn, 358 m.

Ekbark. 1. Bot. Ekbarken, som förr nyttjades såsom
ett kraftigt sammandragande (adstringerande) medel,
men nu uteslutits ur svenska farmakopén, är rik
på garfsyra och utgör därför sedan lång tid ett
af de viktigaste garfningsmaterialen. I mellersta
och norra Europa insamlas barken af Quercus Robur,
Q. pubescens och Q. cerris, som mångenstädes endast
för barkens skull odlas i s. k. eichenschälwälder. I
södra Europa tillvaratages barken af Q. coccifera,
hvaraf särskildt rotbarken (garouille) är högt
värderad, Q. Suber, Q. Ilex och Q. Tozzæ. Q. Ilex
odlas i södra Frankrike på samma sätt som de ofvannämnda
mellaneuropeiska arterna i
eichenschälwälder. Q. Mirbeckii bildar stora skogar i
Algeriet och lämnar en på garfämne mycket rik bark. I
Nord-Amerika erhålles en värdefull garfvarbark
af Q. Prinus (chesnut-oak) och andra arter.
G. L-m.

2. Skogsh. Ekbark har, i synnerhet förr, på grund
af sin halt af garfämne (omkr. 10 proc.) varit ett
mycket användt garfmedel. För garfning afskalas barken
å fällda eller stående träd med tjänligt redskap
under löfsprickningstiden, utbredes till torkning
under skydd för nederbörd, hopbuntas därefter och
säljes i allmänhet efter vikt. Den glatta barken
("glansbarken") hos yngre träd eger företräde framför
de äldres mera grofva bark, å hvilken den yttersta,
hårda delen måste afputsas. Den bästa barken utbildas
i varmt klimat och soligt läge. I mellersta Europa -
såsom i trakterna af Rhen, i Österrike-Ungern
m. m. - uppdrifvas ekbestånden, som uppkommit
genom stubbskott, medelst s. k. lågskogsskötsel,
hufvudsakligen för vinnande af bark. Omloppstiden
härför är 16 à 20, högst 30 år. Enligt tyska
uppgifter väger 1 kft lufttorr ekbark: glansbark
af 20-åriga träd 10 kg., af äldre ekskog 6,4 kg.;
enligt erfarenhet från statens ekplantering å Visingsö
väger torr bark af 30-40-årig skog 6,8 à 7,2 kg. per
kft. Under de senare decennierna har å kontinenten
priset å ekbark ganska väsentligt fallit på grund
af införda utländska garfmedel (quebracho m. fl.),
hvaraf en inskränkning af ekbarkskogarnas utbredning
blifvit en följd. Läder, som garfvats uteslutande
med ekbark anses kvalitativt öfverlägset på annat
sätt garfvadt läder. Garfning med ekbark går dock
långsamt och gifver ganska ringa kvantitativt utbyte.
F. L. G. H-r.

Ekbatana (grekisk form för Hagbatana, af det
forneranska Hangmatana, "församlingsort", hvaraf
bildats det nypers. Hamadan), hufvudstad i det
forna mediska riket och efter detta rikes fall de
persiske konungarnas sommarresidens. Staden var byggd
af Deïokes. Den omgafs af sju murar, inifrån och
utåt tilltagande i höjd. Inom den innersta muren
lågo det praktfulla soltemplet och det kungliga
palatset. Senare kom staden under parterna. Efter
det partiska rikets undergång förföll den alltmer,
så att numera inga spår af densamma äro synliga. De
af arkeologen Rawlinson framkastade tviflen om
E:s identitet med Hamadan hafva blifvit vederlagda
därigenom, att namnens identitet blifvit fullkomligt
styrkt, och genom de hos Plinius och Isidorus af
Charax samt i Tobie bok förekommande uppgifterna
om läget vid foten af berget Elvend. Däremot är
det sannolikt, att i långt senare tider ett annat
E. funnits, vid foten af berget Takht-i-Sulaiman
("Salomos tron"), i sydöstra Aserbeidjan, dit
Rawlinson ville förlägga det ursprungliga E.

Ekbladgallstekeln, zool. Se Gallsteklar.

Ekbocken, zool. Se Cerambycidæ.

Ekbohrn, Karl Magnus (ursprungligen Ekbom),
skriftställare, f. 8 jan. 1807 i Stockholm, d. 8 mars
1881, blef som nittonårig betjäntpojke observerad af
P. Wieselgren för sina vittra anlag, uppmuntrades
af flera landets lärda och vittra män, hvilka läto
honom studera i Växjö; redan 1828 blef han student
i Lund och 1835 filos. doktor. Oaktadt meningen
varit, att han skulle bli präst, kastade han sig in i
publiciteten, redigerade 1833-35 "Helsingborgsposten"
och var 1836-50 politisk medarbetare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free