Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 159-160 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elbing - Elbing-oberländischer kanal - Elblong - Elboeuf - Elbogen (Ellbogen l. Elnbogen) - El Bridscha - Elbrus - Elbsandsteingebirge - Elburus - El-Charge - Elche - Elchingen (Ober-E.) - Elcho - Eld

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Elbing, som genom en kanal står i förbindelse med
Weichselarmen Nogat. 55,657 inv. (1905). Skeppsvarf
(Schichaus, där särskildt kanonbåtar byggas),
Schichaus järngjuteri och lokomotivverkstad,
stålgjuteri, maskinverkstäder, mässingsvalsverk,
pappers-, tobaks- och cigarrfabriker samt
tillverkning af sprit, tvål, ljus, läder, segelduk och
lervaror. Liflig handel. Gymnasium. Stadsbibliotek
och stadsarkiv. - E. anlades i 13:e årh. och vann
såsom hansestad stor betydenhet. 1454 kom det
under Polen. 6 juli 1626 gaf sig det inneslutna
E. åt Gustaf Adolf, utan att ett skott lossats,
hvarefter konungen lät genom ingenjör H. Thome förse
staden, som var omgifven af en tornprydd ringmur
samt vall och graf enligt italienska systemet, med
nya vidlyftiga befästningar enligt nederländska
skolan. Vid stilleståndet i Altmark 1629 behöllo
svenskarna E., men 1635 återlämnades det till
Polen. 10 dec. 1655 gaf staden sig efter 4 dagars
underhandling åt Karl X Gustaf, som genom ingenjör
J. Tranman lät förstärka fästningsverken. E. utrymdes
af svenskarna 1660. 1698-1700 hölls det besatt af
Brandenburg, till hvilket konung Johan Kasimir 1657
förpantat det, och då skulden ej fullt betalades,
tog kurfursten af Brandenburg staden ånyo i
besittning 1703. S. å. intogs E. af Karl XII,
som afpressade det 260,000 thr i brandskatt,
och 1710 eröfrades det för en kort tid af
ryssarna. Vid Polens första delning 1772 kom E. till
Preussen. Om "elucidationerna i E." se Elucidation.
L. W:son M.

Elbing-oberländischer kanal [-åber-], förmedlar
samfärdseln mellan de stora östpreussiska sjöarna
Geserich och Drewenz m. fl. samt Drausensjön och
floden Elbing. Den anlades 1844-61 och har en längd
af 176 km., sjöarna inberäknade. (J. F. N.)

Elblong. Se Elbe.

Elboeuf [-bö’f]. Se Elbeuf.

Elbogen (Ellbogen l. Elnbogen), stad i
bömiska distriktet Falkenau, vid floden
Eger. 4,438 inv. (1900). Berömd porslinsfabrik.
(J. F. N.)

El Bridscha, hamnstad i Marokko. Se Mazagan.


Elbrus. l. (Elburus, de gamles Strobylos), det
högsta berget i Kaukasus, utgör en trakytkägla med
två toppar, af hvilka den ena är 5,629 m., den andra
5,593 m. (de synas i bakgrunden af fig.). Båda äro
utslocknade vulkankratrar och förenas genom en 5,268
m. hög rygg. Snögränsen ligger på 3,260 m. höjd. -
2. Bergskedja. Se Albors. (J. F. N.)

Elbsandsteingebirge. Se Sachsiska Schweiz.

Elburus. Se Elbrus 1.

El-Charge. Se Charge, El.

Elche [e’ltje], stad i spanska prov. Alicante
(Valencia), vid floden Vinalapo. 27,308 inv. (1900).
E. omgifves af en dadelpalmskog af mer än 100,000
träd. Palmbladen säljas i stor mängd till
palmsöndagens processioner och exporteras
till andra delar af Spanien och äfven till Italien
och Frankrike.
F. ö. drifves handel med dadlar. (J. F. N.)

Elchingen (Ober-E.), by i bajerska reg.-omr.
Schwaben, n. ö. om Ulm. 14 okt. 1805 besegrade franska
kåren Ney där en österrikisk härafdelning, som sökte
norrut bryta sig ut ur det af fransmännen inneslutna
Ulm. Ney fick med anledning däraf titeln "hertig
af E." (C. O. N.)

Elcho [e’lkåu], lord, engelsk politiker. Se Wemyss.

Eld. 1. Kem., en gas i glödande tillstånd. Redan
i äldsta tider var eldens natur föremål för
eftertanke och forskning. Att elden tidigt ansågs
såsom ett materiellt ämne framgår af den bekanta
Prometheussagan. I de gamla filosofiska systemen
spelade den en viktig roll. Anaximenes ansåg
den vara förtunnad luft, och för Herakleitos var
den ett grundämne, genom hvars förtätning luft,
vatten och jord uppstått. Enligt Aristoteles
är elden ett af de bekanta fyra elementen, eller
materiens grundformer. Åsikten att elden är någonting
materiellt bibehöll sig under årtusenden. Man ansåg,
att förbränningen består i afsöndring af det i den
brännbara kroppen inneslutna eldämnet. Så säger
t. ex. Plinius, att svaflets förbrännlighet beror
därpå, att det innehåller en stor mängd eld. Denna
åsikt återfinnes hos de lärde araberna, som efter
lätt förbrännliga kroppar figurligt benämna eldämnet
"fetma" och "svafvel". Sistnämnda eldmateria spelade
en högst viktig roll redan i J. J. Bechers (d. 1682)
beryktade verk "Physica subterranea", hvari denne
författare förklarade, att alla brännbara ämnen såsom
gemensam princip innehålla en terra pinguis, i själfva
verket blott en ny benämning för de äldre kemisternas
sulphur. Bechers lära om terra pinguis vann föga
erkännande, men gaf anledning till G. E. Stahls teori,
utvecklad 1702 uti en af honom ombesörjd ny uppl. af
Bechers arbete. Enligt Stahls s. k. flogistiska teori
innehålla brännbara ämnen ett hypotetiskt ämne,
flogiston (af grek. flogizein, antända),
hvilket, då det bortgår från en kropp, visar sig i
form af eld. Elden består i en häftig utveckling af
flogiston. Metaller, som oxideras, förlora flogiston
(deflogisticeras), metallkalker (oxider) kunna
flogisticeras (reduceras) genom upphettning med ämnen
rika på flogiston, t. ex. kol, olja o. s. v. Oaktadt
en engelsk läkare John Magow trodde sig 1669 hafva
funnit, att luften innehåller en viss beståndsdel,
som företrädesvis underhåller förbränningen, och
att samma beståndsdel vid andningen upptages af
lungorna, kunde dessa riktiga iakttagelser ej
hindra, att Stahls teori blef allmänt härskande
under nästan ett århundrade. Åsikterna om flogiston
voro mycket sväfvande. J. G. Wallerius (d. 1785) såg
däri en verklig eldmateria och Macqver en eld- och
ljusmateria. Sedan H. Cavendish (d. 1810) upptäckt
vätgasen, trodde man sig hafva i denna funnit det
verkliga flogiston. Scheele gjorde utomordentligt
många och sinnrika experiment för att finna en
förklaring af eldens natur och upptäckte därunder
syrgasen. I den bekanta af handlingen om "Luft och
eld" definierade han elden såsom "det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>