Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 163-164 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldborg - Eldbro, Argands - Elddiciplin - Elddon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den dess namn. E. uppstod i slutet af 800-talet genom
utbrottet af en lavaström ur marken på det ställe,
där gården Hripr stod, förtäljer "Landnámabók".
R. N-g.

Eldbro, Argands. Se Argand.

Elddisciplin, krigsv., en trupps egenskap att under
eldstrid städse bibehålla ett sådant lugn och en
sådan lystring till befälet, att detta kan i hvarje
ögonblick, efter stridsförhållandenas kraf, behärska
och leda elden. Se Eldstrid. G. U.*

Elddon, i vidsträcktare mening hvarje redskap (äfven
en tändsticka), med hvars hjälp antändning kan
på ett eller annat sätt åvägabringas; i inskränkt
mening och numera hufvudsakligen mer eller mindre
komplicerade och antikverade apparater eller redskap
(jfr H. K. Andersens saga om "Fyrtöjet", elddonet)
med stål ("eldstål") och flinta för åstadkommande af
antändning, men ej vanliga tändstickor. Understundom
hör man dock ordet elddon användas för att beteckna
en tändsticksask eller ett tändsticksställ med dess
innehåll.

Fig. 1. Eldgnidning hos chorotesindianer.

Till grund för de äldsta elddonen ligger värmets
alstrande genom gnidning (friktion). Ännu för kort
tid sedan funnos på Nya Guinea och i Väst-Afrika
naturfolk, som ej hade några som helst elddon,
d. v. s. ej förstodo att göra eld, utan blott bevara
den eld, som de en gång kommit i besittning af. De
fingo aldrig låta elden gå ut, utan måste medföra
den på vandringar o. s. v. Ursprungligen hafva de
väl kommit öfver elden genom att blixten antändt en
skog eller präri. De primitivaste elddon vi känna
från naturfolken bestå af tvenne träbitar, som hastigt
rifvas mot hvarandra, eller af en träpinne, som ifrigt
borras i en fördjupning i en annan dylik pinne eller
träskifva. Det ena trästycket är ofta, men ej alltid,
af ett hårdare slag än det andra. Genom friktionen
råkar träet i glöd och kan sedan antända torra löf,
fnöske o. d. Detta slag af elddon
har ännu en betydande utbredning öfver hela jorden
och träffas äfven hos flera naturfolk, som sedan
ganska lång tid tillbaka varit i beröring med européer
(se fig. 1 o. 2). De finnas af många olika typer.

Fig. 2, Väst-madagasser, som gnida eld (med tillhjälp af ett snöre för den borrande rörelsen).

Se
t. ex. L. Frobenius, "Völkerkunde" (1902), och Karl
von den Steinen, "Unter den naturvölkern Zentral-Brasiliens" (1894).

Fig. 3. Eldstål.

Fig. 4. Fyrask.

Friktion ligger till grund äfven för det förr
(14:e-19:e årh.) allmänt brukliga elddonet stål
och flinta jämte fnöske, i det att genom
stålets slagning mot flintan gnistor
framkallas. Eldstål finnes af många former, en
vanlig ses i fig. 3. Stålet och flintan förvarades i
svenska allmogehem ofta jämte det lätt tändbara
ämne, som skulle uppfånga gnistorna, fnöske, sköre i
en trälåda, fyrask, fig. 4. I andra samhällsklasser
hade man pungar eller små nätta dosor, enkom
för att föra stål och flinta med sig. Ofta hade
detta elddon formen af ett pistollås, ej sällan i
förbindelse med ett vaxstapelställ. Jämväl solglas och
brännspeglar voro bekanta redan i forntiden. Sedan man
upptäckt den lätt antändliga och lätt framställbara
vätgasen, sökte man konstruera elddon med tillhjälp
af denna. Medelst zink eller järn och utspädd
svafvelsyra utvecklade man vätgas i en glasflaska,
hvarefter den utströmmande gasen tändes med en
elektrisk gnista (Fürstenbergs vätgaselddon,
uppfunnet 1770).

Fig. 5. Döbereinerska elddonet.

Sedan Döbereiner upptäckt den fint
fördelade platinans (s. k. platinasvamps) egenskap
att tända i luften utströmmande vätgas, konstruerade
han en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>