Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisa - Elisabet - Elisabet - Elisabet (Isabella) - Elisabet, (engelska drottningar) - Elisabet Woodville - Elisabet af York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3: 11) och var sedan denne troget följaktig, tills
han fick bevittna hans underbara bortgång och i arf
mottaga hans mantel såsom tecken på sin värdighet att
varda hans efterföljare. Berättelserna om E., som lätt
skiljas från sin omgifning i 2 Kon., äro för öfrigt
af olika valör och af olika ursprung. De sträcka sig
från kap. 1 till kap. 8: 15 och ha ett sista bihang
i kap. 13: 14-21. En del är endast senare tiders
legender, hvilka dock visa, att E. såsom sin store
företrädare haft en betydande makt öfver sin samtid,
om han än icke kan jämställas med denne. E. har
lefvat och verkat under omkr. 50 år från 800-talets
midt och ofta varit påkallad som hjälpare eller
rådgifvare af konungar i kritiska lägen, jfr 2 Kon. 3:
11 ff. (af Josafat och Joram i kriget mot Edom),
kap. 6: 8 ff. (i Efraims krig mot Aram). Han har
haft ett stort inflytande på både vänner och fiender,
men såsom en sådan myndig man bland folket jämväl i
vissa fall varit illa sedd af dem, som endast räknade
med rent naturliga hjälpmedel (2 Kon. 6: 31). Såsom
efterträdare till Elia och för att fullfölja hans
verk har E. inspirerat Jehu att utföra straffdomen
öfver Ahabs hus, i det ögonblick då dennes andre son
och efterträdare Joram sårats i kampen om Ramot i
Gilead (2 Kon. 9: 1 ff.). Egendomligt för (Elias och)
E:s verksamhet var, att de ej stodo ensamma, utan
samlade omkring sig en krets af s. k. "profetsöner",
d. v. s. profetlärjungar, ett slags andliga skolor
eller föreningar med en viss asketisk riktning,
som skulle tjäna såsom härdar för den sanna
Jahvereligionen och hvilka i kritiska fall kunde
gripa in äfven i själfva politiken; det var genom
en sådan profetlärjunge, som E. lät smörja Jehu till konung.
Jfr bl. a. R. Kittels kommentar till 2 Kon. och dennes
"Geschichte der hebräer" (1888, II, sid. 184 ff.).
E. S–e.
Elisabet (grekisk ombildning af ett hebreiskt ord,
Elisela), prästen Sakarias hustru och Johannes
Döparens moder, som också själf var af prästsläkt
och befryndad med Jungfru Maria (jfr Luk. 1:1 ff.).
(E. S–e.)
Elisabet, Gustaf Vasas yngsta dotter med Margareta
Leijonhufvud, f. i mars 1549, erhöll en väl vårdad
uppfostran, lärde sig att spela både spinett och
luta samt vann därjämte allas hjärtan genom sin
älskvärdhet och sina dygder. Af det samtida franska
sändebudet i Danmark, Dançay, berömmes hon såsom
en af Europas fullkomligaste prinsessor. Under
sådana förhållanden var det icke underligt,
att många giftermålsplaner voro å bane i fråga om
henne. Särskildt synes hertig Karl, hvars bref till
henne andas en varm tillgifvenhet, hafva intresserat
sig för dessa planer. Redan 1562 förlofvades E. med
dåv. koadjutorn i Riga, Kristofer af Mecklenburg;
men när denne sedermera flera år blef kvarhållen
såsom fånge i Polen, afbröts förbindelsen. 1573 och
1574 ämnade man förmäla henne först med en pommersk
furste, sedan med "hertigens af Cleve son". Mot slutet
af sistnämnda år skickades från Frankrike ett Henrik
III:s sändebud, Claude Pinart, i statsangelägenheter
till Sverige. Pinart hade äfven i uppdrag att, om
också icke för sin konungs räkning fria till E.,
likväl känna sig för, och han medförde i sådant
syfte Henriks porträtt. Planen gick emellertid om
intet, till stor sorg för Dançay, som därpå grundat
äfventyrliga planer om upprättandet af ett franskt
herravälde i Norden. 1577 uppträdde Kristofer af
Mecklenburg återigen såsom friare, men
flera orsaker verkade uppskof med giftermålet. Först
7 (icke 14) maj 1581 firades bröllopet. En dotter,
Margareta Elisabet, föddes i detta äktenskap, som i
mars 1592 upplöstes genom hertigens död. E. återvände
till Sverige, där hon afled i nov. 1597. Hon begrofs
1598 i Uppsala domkyrka.
Fr. W.
Elisabet (Isabella), dansk drottning, kejsar Karl
V:s syster, f. 1501 i Bruxelles, vigdes 1514 vid
danske konungen Kristian II, men kom först 1515 till
Danmark och kröntes där. Hon blef moder till sex
barn, af hvilka tre dogo i späd ålder. Hon var sin
gemål i hög grad tillgifven, tålde hans fortsatta
förbindelse med Dyveke och följde honom (1523)
i landsflykt. 1524 öfvergick hon till lutherska
läran. E. afled 19 jan. 1526 på en landtgård nära
Gent. 1883 fördes hennes och hennes son Hans
stoft från Gent till Odense, där de nedsattes
i S:t Knudskyrkan, vid sidan af Kristian II. Se
G. Jörgensen, "Dronning Elisabeth af Danmark" (1901).
E. Ebg.
Elisabet, engelska drottningar. 1. E., gemål till
konung Johan utan land. Se Isabella.
2. E. Woodville, Edvard IV:s gemål,
f. omkr. 1437, d. 1492, var dotter till
sir Richard Woodville (sedermera earl Rivers)
och först förmäld med sir John Grey, som 1461
stupade för huset Lancasters sak vid S:t Albans.
Då hon hos Edvard IV anhöll om att återfå mannens
konfiskerade gods, blef konungen förälskad i den
vackra supplikanten, och de vigdes 1 maj 1464
i största hemlighet. Detta giftermål väckte
mycken harm hos den mäktige earlen af Warwick,
som för konungen planerat en giftermålsförbindelse
med en svägerska till Ludvig XI i Frankrike.
E:s inflytande hos konungen till hennes snikna
släktingars förmån väckte äfven starkt missnöje
hos högadeln. Då Warwick 1470 stötte Edvard
från tronen, fann E. en tillflykt inom
Westminsters helgade område, där hon födde sonen
Edvard (V). Sedan hennes gemål, som 1471 återvunnit
kronan, 1483 aflidit, bröt den allmänna
oviljan ut mot henne och hennes släkt. Hon måste
ånyo söka fristad i Westminster, parlamentet
förklarade enligt hennes svåger Rikard III:s
önskan 1484 hennes äktenskap ogiltigt, och själf
anklagades hon för trolldom. Genom skenfagert
tal lockade Rikard henne att utlämna sina
bägge små söner, hvilka sedermera, på hans
anstiftan, mördades i Tower. Efter Rikards
fall behandlades hon först af Henrik VII, hvilken
gifte sig med hennes dotter, som änkedrottning, men
1487 inträffade emellan dem en brytning, och E.
måste draga sig tillbaka till klostret Bermondsey,
där hon tillbragte sina återstående dagar.
3. E. af York, Henrik VII:s gemål, dotter till
den föregående och Edvard IV, f. 1465, d. 1503,
var efter faderns död 1483 påtänkt till gemål först
åt earlen af Lincoln (se De la Pole 4), då denne
erkändes som tronföljare, därefter åt konung Rikard
själf, sedan han i mars 1485 blifvit änkling, samt
blef efter Henrik Tudors (Henrik VII:s) seger vid
Bosworth utsedd till hans gemål för att ytterligare
stärka hans tronrättigheter. Före giftermålet,
som egde rum i jan. 1486, lät Henrik sig dock af
parlamentet förklaras för konung af egen rätt.
E. var allmänt älskad af folket, och det af statsskäl
ingångna äktenskapet blef lyckligt samt bidrog att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
