Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emerson, Ralph Waldo - Emery, Carlo - Emesa - Emetica - Emetin - Émeute - Emfas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framåtskridande. I England höll han 1848 föreläsningar öfver
"The mind and manners of the nineteenth century"
och utgaf sedermera, under titeln Representative men
(1850; "Representanter af menskligheten", 1862; 2:a
uppl. 1875), sju af dessa föredrag, som öfversatts
på många språk. Bland hans öfriga arbeten må nämnas
English traits (1856; "Engelska karaktersdrag",
1875), Conduct of life (1860), Oration on the death
of president Lincoln (1865), Society and solitude
(1870), en Introduction till Goodwins öfversättning af
Plutarchos’ "Moralia (1871), Parnassus, selected poems
(1875) och fyra samlingar Essays (1841, 1844, 1870,
1871) samt åtskilliga artiklar i "Unitarian review"
och "Index". Hans samlade arbeten äro utgifna af John
Morley i 6 bd (London 1887) och i Riverside edition
i 11 bd (Boston 1883). E:s brefväxling med Carlyle
utgafs 1883 i 2 bd; ett supplementband utkom 1886. -
Det för E:s författarskap kännetecknande är hans djupa
tro på människonaturens förmåga att utveckla sig till
det goda och hans starka betonande af personlighetens
rätt till fri utveckling. Den högsta auktoriteten är,
enligt hans åsikt, förnuftet, men detta uppfattar han
icke blott såsom förstånd, utan äfven såsom känsla och
samvete. Organet för inhämtandet af religiös kunskap
är för honom icke reflexionen, utan intuitionen,
förnuftsåskådningen. E:s framställningssätt är
icke systematiskt, utan fastmera aforistiskt samt
till följd af uttryckets korthet och knapphet
stundom svårfattligt. Stilen är alltid ädel, ofta
poetisk. Bland den ganska omfattande litteraturen om
E. må nämnas F. B. Sanborn, "Genius and character
of E." (1885) och lefnadsteckningar öfver E. af
Ireland (1882), O. W. Holmes (1885) och Cabot
(1887). På svenska finns en kort essay om E. af
U. von Feilitzen i "Realister och idealister" (1885).
(S-e.)
Emery, Carlo, italiensk zoolog, f. 25 okt. 1848 i
Neapel, blef professor i zoologi vid universitetet i
Cagliari 1878 och i Bologna 1881. En stor del af E:s
verksamhet som forskare har varit egnad åt myrornas
systematik. Studiet af dessa djur, deras polymorfism
och variabilitet har varit af stort inflytande
på hans ställning till de allmänna biologiska
frågorna. Hans uppfattning af artbildningen och
ärftligheten öfverensstämmer närmast med Weismanns
(se Descendensteori); på senare tider har han dock
mera närmat sig De Vries. E. har ock lämnat viktiga
bidrag till kunskapen om extremitetskelettet hos
ryggradsdjuren i Studi sulla morfologia dei membri
degli amfibi e sulla filogenia del chiropterigio
(1890) och i Beiträge zur entwickelungsgeschichte
nnd morphologie des hand- und fuss-skeletts der
marsupialier (1897). Bland hans öfriga arbeten må
nämnas Fierasfer (1880), Gedanken zur descendenz-
und vererbungstheorie (1893-97) och Zur kenntniss
der nordamerikanischen ameisenfauna (1895).
L-e.
Emesa (Hemesa), stad. Se Höms.
Emeica (af grek. emein, kräkas), Kräväckande
medel, Kräkmedel, med., sådana ämnen, hvilka förorsaka
uttömning af magsäckens innehåll uppåt och för detta
ändamål begagnas. Kräkningen kan förorsakas genom
medlets omedelbara retning på magsäckens slemhinna
och i densamma befintliga nervändar, från hvilka
kräkningen utlöses genom "reflex", i det att en
retning
därifrån ledes till det s. k. "kräkningscentrum"
i förlängda märgen, som i sin ordning sätter i gång
den komplicerade kräkningsakten (se Kräkning). Ett
öfverförande af retningen inom själfva magväggen
direkte på dennas glatta muskulatur torde i en del
fall medverka till utlösande af kräkningsakten,
men är icke ensam tillräckligt därtill, emedan
för uppkomsten af kräkning äfven andnings- och
bukmuskler måste medverka. Andra kräkmedel verka
väsentligen efter uppsugning i blodet direkte på det
nämnda kräkningscentrum. På sistnämnda sätt verkar
vår tids bästa kräkmedel, apomorfinet (se d. o.),
som, insprutadt under huden, i dos af 5-10 mg., hos
människor vanligen ger kräkning på 10-15 minuter. På
förstnämnda sätt verka kopparsulfat och kräksalt
(Tartras stibico-kalicus, "kräkvinsten") äfvensom
antagligen äfven kräkrot (Radix Ipecacuanhæ),
hvars verksamma beståndsdel, alkaloiden emetin,
dock måhända äfven verkar efter uppsugning i blodet
direkte på kräkningscentrum. Utom apomorfin torde
kopparsulfat närmast böra användas, medan kräksalt
såsom obehagligare och farligare samt kräkrot på
grund af sin ofta långsamma verkan numera nyttjas
mera sällan i här omtalade syfte. - Bruket af
egentliga kräkmedel har på senare tid betydligt
aftagit. Dels anser man det numera hvarken behöftigt
eller nyttigt att, såsom förr, inleda behandlingen af
många sjukdomar (ej minst barnsjukdomar) med häftiga
kräkmedel (oftast kräksalt); dels har i många fall
bruket af kräkmedel ersatts med användning af magpump
(se d. o.). Ibland kan införande af ett finger i
svalget vara tillräckligt att framkalla kräkning.
C. G. S.
Emetin, kem. farm., en alkaloid, som förekommer
i kräkrot, den mellersta förtjockade delen af
birötterna från den officinella Uragoga Ipecacuanha
Baillon. Emetin framställdes i rent tillstånd först
1895; hvad man förr benämnde emetin uppgifves ha
varit en blandning af rent emetin med alkaloiden
cefaëlin (se Kräkrot). Emetinet är ett hvitt, lätt
gulnande ämne, som med svårighet kristalliserar, löses
mycket svårt i vatten, lätt i sprit och har bitter
smak. Dess sammansättning uppgifves vara C14 H18 (CH3)
NO2. Mängden emetin i kräkrot uppskattas till l-2
proc. - Emetin (och det väsentligen lika verkande
cefaëlinet) är ett starkt, lokalt retande medel,
som t. o. m. retar huden och verkar än häftigare
inflammerande på slemhinnor. Redan i dos af några
mg. emetin eller af fulla doser kräkrot utlösas
kräkningar (se Emetica), föregångna af ofta
långvarig s. k. "nausea", d. v. s. sådana obehag, som
förekomma vid sjösjuka, innan kräkningar utbrutit. Vid
förgiftning med emetin (och kräkrot) angripes mag-
och tarmslemhinnan mycket häftigt; blodtrycket aftager
starkt till följd af förlamning af kärlnervernas
centra i förlängda märgen, och slutligen inträder död
genom förlamning äfven af hjärtat. Emetin nyttjas ej
som sådant till läkemedel; i stället nyttjas drogen.
C. G. S.
Émeute [emot], fr. Se Emöt.
Emfas (grek. emfasis, af en, i, och fasis,
utseende, uttryck), språkv., mer än vanlig intensitet
i muntlig eller skriftlig framställning; eftertryck;
ofta liktydigt med stark känslobetoning. Emfasens
språkliga uttryck bestå först och främst i accentuella
förändringar (jfr Accent), ändringar i ordföljden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
