Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 681-682 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eozoon - E P - Ep- - ep. - e.p. - Epacidaceae - Epafos - Epafras - Epafroditos - Epagoge - Epagomener

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omgifvas närmast af en vägg, B, som utgöres af tradig
serpentin eller något annat liknande mineral. C är
det kalkskelett, som sammanbinder kamrarna. D och E
äro kanaler, som under djurets lifstid voro fyllda
med sarkod, men nu med serpentin.

Denna tolkning kan numera sägas ega endast
historiskt intresse, i det väl hvarje modern
paleontolog utan tvekan anser Eozoon vara en rent
oorganisk bildning. Dess struktur är nämligen alltför
oregelbunden och växlande för en organism, här saknas
hvarje verklig lagbundenhet i den påstådda organismens
byggnad. Vidare kan denna eozoonstruktur spåras
hos de allra flesta serpentinhaltiga kalkstenar,
t. ex. från Böhmen, Bajern, Pyrenéerna, Irland,
Finland, Sverige o. s. v. En sådan eozoonstruktur
från Kolmårdsmarmorn är afbildad å
närstående fig. (efter Nathorst).

Fig. 2. Kolmårdsmarmor med eozoonstruktur.

A. Högbom har 1895
beskrifvit en eozoonstruktur från Alnön, framkallad
af en skriftgranitliknande sammanväxning af kalcit
och olivin, förmodligen ett rent kontaktfenomen,
framkalladt af den stelnande Alnösyenitens
inverkan på sidobergarten, en oren kalksten. Ett
närstående fynd beskrefs 1894 af Johnston-Lavis och
J. W. Gregory. Bland kalksilikatblock utkastade på
Monte Somma finnas sådana med typisk eozoonstruktur
bildad därigenom, att kalkstensfragment, som
funnos i den heta lavan, delvis omsmältes af denna
och upptogo från densamma vissa mineralsubstanser,
hufvudsakligen olivin. Kalkstenens omvandling egde rum
hufvudsakligen efter sprickor i densamma, och då dessa
voro parallella med hvarandra, uppkom denna bandade
struktur, eozoonstrukturen, som således här är ett
tydligt kontaktfenomen utan något som helst samband
med organismer eller deras lifsverksamhet. Också
den ursprungliga eozoonkalkens (från Canada) bollar
äro omgifna af en skorpa af kontaktmineral, och
således är äfven denna bildning framkallad genom
kontaktmetamorfos af kalksten. G. L. A. Hng.

E P, förkortning på telegram för estafette payée,
fr. (gångbud betaldt).

Ep-, den framför vokal brukliga formen af grekiska
prefixet epi- (se d. o.).

ep., förkortning för lat. epistola (bref) och
episcopus (biskop).

e. p., förkortning för lat. ex protocollo (ur
protokollet) och (på visitkort) för fr. en personne,
personligen.

Epacridaceæ, bot., växtfamilj af dikotyledonernas
afdelning, närsläktad med Ericaceæ, från hvilka
den afviker i synnerhet genom förekomsten af endast
en krans af ståndare, hvilkas knappar sakna hornlika
bihang. Arterna äro buskar eller halfbuskar; de uppgå
till mer än 300, fördelade i 26 släkten, och förekomma
i Australien och på Söderhafsöarna,
där de företräda ericaceerna, som i nämnda trakter
nästan helt och hållet saknas. Flera arter med täcka
blommor, i synnerhet af släktena Epacris (se fig.),
Sprengelia och Styphelia, odlas som prydnadsväxter
i växthus och boningsrum.

Epacris impressa.

Ldt. (G. L-m.)

Epafos, grek. sagohist., son till Zeus och Io. Se Io.

Epafras, en till kristendomen omvänd hedning från
Kolosse, som stod Paulus nära och uppsökte denne
under hans fångenskap i Rom (Kol. 1: 7 f.; 4: 12 f.,
Filem. v. 23). E. S-e.

Epafroditos (lat. Epaphroditus), en medlem
af församlingen i Filippi, som skickades
därifrån till Rom med en gåfva till den
där fångne Paulus (Fil. 2: 25 ff.; 4: 18).
E. S-e.

Epagoge, grek. (af epargein, framföra), hos de
gamle grekerna den formel, hvarmed de underjordiske
gudarna eller de onde andarna frambesvuros. I log. och
ret. detsamma som induktion (se d. o.).

Epagomener (se Epagoge), de fem dagar,
som omkr. 3282 f. Kr. infördes i den egyptiska
tidräkningen och tillades efter hvarje års
sista månad för att, i stället för det dittills
använda borgerliga året af 12 månader om 30 dagar
hvardera, erhålla ett år af 365 dagars längd.
E. J.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>