Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 753-754 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eremitkräftor - Eremitkräftsläktet - Eremobier - Erengisle Petersson - Erengisle Sunesson - Erentuna - Erepsin - Ereskigal - Erethism - Erethizon - Eretism - Eretria - Eretriska skolan - Erfarenhet, Erfarenhetskunskap - Erfelden - Erfurt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vandringar upp på land. Liksom arterna af släktet
Pagurus ha de mjuk bakkropp. De bebo diverse
hafssnäckors skal, men stundom skal äfven af
landtsnäckor. Deras hufvudsakligaste föda lär
utgöras af kokosnötter. - Till eremitkräftornas
familj, ehuru af rätt afvikande typ och med olika
lefnadssätt, hör äfven släktet Birgus (se d. o.).
G. G.

Eremitkräftsläktet, Pagurus, zool. Se
Eremitkräftor.

Eremobier (af grek. eremos, ensam, och
biun, lefva), bot., encelliga växter, som ej
lefva i kolonier eller cellfamiljer; de, som
bilda cellfamiljer, kallas cenobier.
G. L-m.

Erengisle Petersson. Se Bonde, svensk adlig ätt.

Erengisle Sunesson, jarl af Orkneyöarna, d. 1392. Se
Bååt 2.

Erentuna. Se Ärentuna.

Erepsin (af grek. ereptein, spjälka), kem.,
ett 1901 af O. Cohnheim upptäckt proteolytiskt
(ägghvitespjälkande) enzym, som nedbryter vidare
den peptiska och tryptiska digestionens produkter,
nämligen albumoser och peptoner till deras enkla
beståndsdelar peptider och aminosyror. Endast få
ägghviteämnen, såsom kasein, protaminer och histoner
angripas direkt af erepsin. Det är mycket spridt i
djurriket och förekommer i nästan alla väfnader,
företrädesvis i tunntarmen, där det är af stor
betydelse för matsmältningen. Äfven i groende
frön spelar erepsin en mycket viktig roll. Det
verkar i svag alkalisk lösning liksom trypsin;
gränsen mellan dessa båda enzyms verkningar
och deras enhetlighet är ännu icke fastställd.
H. E.

Ereskigal, babylonisk gudinna, underjordens
härskarinna, Nergals gemål.

Erethism. Se Eretism.

Erethizon, Borstsvinsläktet, zool., hörande till
piggsvinens familj (Hystricidæ l. Aculeata) bland
gnagarna, igenkännes på de långa borst- och ullhår,
som öfvertäcka de trinda taggarna, den vårtklädda
fotsulan, den korta, tjocka och platta svansen,
hvilken ej kan göra tjänst som gripsvans,

Erethizon dorsatum

.

de med långa, krökta klor väpnade fötterna,
af hvilka de främre bära fyra, de bakre fem tår. Den
dithörande arten, det vanliga borstsvinet eller
ursonen, E. dorsatum (se fig.), når en längd af 80
cm., hvaraf svansen upptar cirka 20, har bruna och
hvita, 8 cm. långa taggar mellan de mjuka, svartbruna
ullhåren och de talrika borsthåren. Ursonen bebor
Nord-Amerikas skogar från 67° n. br.
till Virginia och Kentucky och från Labrador
till Klippbergen. Det tröga djuret tillbringar
största delen af sitt lif i träden och lefver
hufvudsakligen af bark. Till bostad utväljer det
jordhålor under trädrötter, klipphålor, ihåliga
träd o. s. v. Nord-Amerikas infödingar äta köttet,
använda taggarna till sylar och nålar samt bereda
skinnet till foder i kläder. Genom den förföljelse,
för hvilken ursonen till följd däraf är utsatt,
har den år efter år blifvit alltmer sällsynt.
J. G. T. (G. G.)

Eretism (grek. erethisma, retelse), med., förr
användt uttryck, betecknande ett tillstånd af förhöjd
retlighet, vanligen hos kroppens organ i allmänhet -
allmän nervsvaghet - eller hos vissa organ, såsom
hjärtat eller hjärnan. F. B.*

Eretria, en genom sjöfart och handel i forntiden
blomstrande jonisk stad på sydvästra kusten af
ön Eubea. Den förstördes 490 f. Kr. af perserna,
men uppbyggdes åter. 1900 utgräfdes där grunden
till ett Apollonstempel. Filosofen Menedemos (352-
278 f. Kr.) grundade där en filosofisk skola, "den
eretriska", hvilken dock egentligen endast var en
fortsättning af den eliska skolan (se d. o.). Nu byn
Aletria l. Nea Psara.

Eretriska skolan, filos. Se Eretria och
Eliska skolan.

Erfarenhet, Erfarenhetskunskap, filos. Se Empiri.

Erfelden, by i storhertigdömet Hessen,
prov. Starkenburg, på högra Rhenstranden, vid
järnvägslinjen Darmstadt-Worms. 1,024 inv. (1900). 17
dec. (n. st.) 1631 gick Gustaf II Adolf öfver Rhen
vid E. Till minne af sin öfvergång lät han nära
invid flodbrädden uppresa en vård. Denna vård
flyttades 1707, på svenska statens bekostnad,
inåt landet (omkr. 100 m. från floden) och ännu
en gång, enligt tysk uppgift, 1776. Minnesvården,
den s. k. Schwedensäule, står nu ett litet stycke
v. om E. på en från högra flodstranden utskjutande
halfö. Schwedensäule består af en hög fotställning,
en obelisk af rödaktig sandsten och ett därofvanpå
sittande marmorlejon med sluten hjälm, krona på
hufvudet och ett förgylldt svärd i högra tassen. (Jfr
"Die Schwedensäule och Gustafsburg", af V. Granlund,
i "Hist. bibi.", 1880.)

Erfurt. 1. Regeringsområde i preussiska prov. Sachsen,
omfattande delar af Harz, Thüringerwald och
Vogtland. 3,530 kvkm. 466,419 inv. (1900), däraf
361,666 protestanter och 101,662 katoliker. Området
är deladt i 12 kretsar. - 2. Hufvudstad i nämnda
reg.-omr., stadskrets, vid Gera, en biflod till
Unstrut, Thüringens gamla medelpunkt. 98,849
inv. (1905). Det var 1814-73 en viktig fästning,
men fästningsverken slopades sistnämnda år. Den
oregelmässigt byggda inre staden med sina många
torn, domen och Severuskyrkan bredvid hvarandra
(se fig.) på en höjd och därbakom de båda än högre
liggande citadellen Petersberg och Cyriaxburg erbjuder
en imponerande anblick. Hufvudgatan är Anger; bland
torgen märkas Friedrich-Wilhelmsplatz 1. "Vor den
graden" vid Petersberg och domen. De märkligaste
kyrkobyggnaderna äro den katolska domen Beatæ Mariæ
virginis, som ligger på Domberget, ej långt från
Petersberg, grundlagd 1153, med en mycket tung klocka
(Maria gloriosa), och den gotiska S:t Severuskyrkan
(från 1400-talet), till hvilken man kommer upp medelst
en bred stentrappa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>