- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
793-794

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Magnusson - Erik - Erik Gustaf Ludvig Albert - Erik (eg Haarik) - Erik Ejegod - Erik E´mune - Erik Lamm l. E. Haagesön - Erik Plogpenning (Plovpenning)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Eriksson). E. tycktes nu var nära målet för sin
ärelystnad: han hade kommit i besittning af ett välde,
bestående af delar af de tre nordiska rikena, hade
en son, som var tronföljare i Norge, och själf var
han den verklige härskaren i Sverige. Men plötsligen
afbröts hans bana och förkortades hans lif genom
en förrädisk handling af hans broder, namnkonungen
Birger. Vid ett besök hos denne i Nyköping blef han
jämte sin broder Valdemar natten mellan 10 och 11
dec. 1317 fängslad och slagen i bojor. Om de bägge
brödernas sista öden råder ovisshet. De synas ha dött
i fängelset på försommaren 1318 antingen af hunger
eller genom yttre våld. E:s och Valdemars sorgliga
slut väckte i hela Norden det djupaste deltagande
samt hade till följd, att deras fel glömdes och
att endast deras dygder fortlefde i minnet. Men E:s
äregirighet hade för Sverige medfört stort elände. Den
tid, under hvilken striden mellan honom och Birger
försiggick, var ett af de olyckligaste skedena i
Sveriges historia. E:s lefnad har af en hans beundrare
utförligt skildrats i Erikskrönikan.

4. E., konung Albrekts son, tillfångatogs jämte
fadern i slaget vid Falköping (1389) och hölls
i fångenskap till 1395. Död på Gottland 1397.

5. E. Gustaf Ludvig Albert, Sveriges
(till 26 okt. 1905 äfven Norges) arffurste,
hertig af Västmanland, son af kronprins Gustaf och
kronprinsessan Viktoria, föddes på Stockholms slott
20 april 1889.

Erik, danska konungar:

1. E. (eg. Haarik), 814-854, Godfreds son, fördrefs
från riket efter faderns död 812, men fick
hjälp i Sverige och kom tillbaka 814; erhöll först
en del af riket och jagade till sist 827 Harald Klak
ur landet. Därigenom kom han på fientlig fot
med frankiska riket, lät företaga stora vikingatåg
mot Friesland och drog själf 845 mot Hamburg, där
han ödelade biskopssätet. Kort därefter tillät han
dock Ansgarius att bygga en kyrka - den första
danska - i Hedeby (Slesvig), och på dennes andra
missionsresa till Sverige (omkr. 853) sände han med
honom en skrifvelse till konung Olof, med anhållan
att denne skulle tillåta Ansgarius att
oförhindradt predika. Under Ansgarius’ frånvaro
stupade E. i en strid med sin fördrifne
brorson Gutorm. Han efterträddes dock af sin
son eller sonson Erik Barn l. E. den yngre.
Denne lät förleda sig af sina rådgifvare till
att stänga kyrkan i Hedeby, men öppnade den sedan
och tillät, att den utstyrdes med en klocka.
Kort därefter byggdes en annan kyrka, i Ribe.
E. sände äfven gåfvor till påfven Nikolaus I 864,
som skriftligen tackade, det första påfvebrefvet
till någon dansk konung. E. dog omkr. 870.
E. Ebg.

2. E. Ejegod (af ei, alltid; "ständigt god"), son
till Sven Estridssön, f. omkr. 1056, blef af sin äldre
broder Knut (den helige) insatt till jarl på Själland
och bistod honom troget i hans verksamhet. Efter
Knuts dråp 1086 begaf han sig till Sverige, men
hemkallades 1095. Han blef konung s. å. och vann
allas kärlek genom sin vänlighet och vältalighet samt
genom att hägna lag och rätt gentemot höga och låga.
I stället för de oår, som hemsökt landet under
Olof Hunger, kom god tid. Danmarks dåv. fiender, de
hedniske venderna, bekrigade han lyckligt; konungarna
i Sverige och Norge försonade han
1101 på mötet i Konghäll. 1098 företog E. en resa
till Italien och utverkade därvid hos påfven, att
konung Knut upptogs bland kyrkans helgon (dennes ben
skrinlades högtidligen 1101 i den nya S:t Knutskyrkan
i Odense) och att ett särskildt ärkestift upprättades
för Norden, med Lund som ärkebiskopssäte (1104). År
1102 gjorde E. en pilgrimsfärd till Heliga landet
för att göra bot för mord, som han begått på några af
sina hofmän. Förgäfves erbjöd sig folket på Viborgs
ting att gifva en tredjedel af sin egendom för att
lösköpa honom från hans löfte. Genom Ryssland drog
konungen till Konstantinopel, där han mottogs med
stora hedersbetygelser af kejsar Alexios Komnenos,
men innan han nådde Heliga landet, dog han på Cypern,
10 juli 1103, på dagen sjutton år efter sin broder
Knut. Med sin drottning Botilda, jarlen Thorguts
dotter, hvilken dog få månader efter konungen på
Oljeberget, hade han sonen Knut Lavard; dessutom
efterlämnade han flera oäkta barn, bl. a. sönerna
Harald Kesja och Erik Emune samt dottern Ragnhild,
moder till Erik Lamm. - J. Baggesen skref en opera
"E. Ejegod" 1798. E.Ebg.

3. E. Emune, den förres oäkta son. blef tidigt
jarl på Lolland och lät 1131 utropa sig till konung,
sedan hans halfbroder Knut Lavard blifvit mördad
af Magnus Nilsson. Först blef han flera
gånger slagen (fick därför spenamnet "Harfot"),
men slutligen segrade han i det stora slaget vid
Fotevik, i sydvästra Skåne, 1134, öfver sin
farbroder Nils samt dennes son Magnus och vann nu
sitt tillnamn Emune, "den minnesvärde". E.
regerade med hårdhet och grymhet. Han lät
1135 halshugga sin halfbroder Harald Kesja och
dräpa dennes tio söner, af hvilka en med egen
lifsfara räddat hans lif i slaget vid Onsild bro
(1132). Till Rügen gjorde han 1136 ett tåg,
hvarunder han intog Arkona och tvang invånarna att
antaga kristendomen, som de likväl strax efter
ånyo öfvergåfvo. Tåget är märkligt i synnerhet
därför, att då för första gången rytteri fördes öfver
hafvet; det var också rytteri, som afgjorde
slaget vid Fotevik. 18 sept. 1137 blef E.
på Urnehoved ting mördad af den jylländske
herremannen Sorte Plov, hvars fader E. låtit
döda, och begrofs i Ribe domkyrka. E. var gift
med Sigurd Jorsalafares förskjutna hustru,
ryska furstinnan Malmfrid. Utom äktenskapet hade
han sonen Sven (konung Sven Grade). E. Ebg.

4. E. Lamm l. E. Haagensön, dotterson till Erik
Ejegod och systerson till E. Emune, valdes
1137 till konung efter den sistnämndes död, enär de
andra "kongsemnerne", med undantag af Harald Kesjas
son Olof, voro minderåriga. Olof anstiftade
uppror i Skåne, men blef flera gånger slagen och
omkom 1141 under flykten efter ett förloradt slag.
E. fick tillnamnet lamm l. den spake
till följd af sin klokhet och eftergifvenhet; dock
visade han stort personligt mod. Af kampen mot
venderna skördade han endast skam och skada. Trött
af regeringen, nedlade E. 1146 frivilligt kronan och
gick i kloster. Död 27 aug. s. å. Hans drottning,
Lutgard, en tysk furstinna, var både
slösaktig och osedlig; hon dödades 1152 tillsammans
med sin andre make, en tysk grefve. E. Ebg.

5. E. Plogpenning (Plovpenning), Valdemar
Sejrs äldste son med Berengaria, föddes 1216.
Redan 1218 utnämndes han till hertig af


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free