Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska psalmboken) tryckes t. ex. på svenska
sedan 1902 en för estsvenskarna (se d. o.) afsedd
almanack (med rysk tidräkning och de gamla
väderleksspådomarna).
Historia. E. har redan under vikingatiden stått i
förbindelse med Skandinavien, och det är troligen från
denna tid den svenska befolkningen på västkusten och
öarna härstammar; något säkert härom är dock icke
kändt. De försök att vinna inflytande i E., som på
1200-talet gjordes från Danmark, strandade likasom
ryssarnas bemödanden att från det 1030 grundade
Dorpat eröfra E. 1132 led storfursten Vsevolod ett
afgörande nederlag mot esterna, hvilket gjorde slut
på Novgorods härskarlusta. 1208 började tyskar från
Livland inkräkta E., men esterna ingingo förbund
med ryssarna, och mot den hotande faran sökte
biskop Albert af Riga hjälp hos Valdemar II af
Danmark. 1219 besegrade konungen esterna i slaget
vid Reval ("Volmerslaget"), och genom fördraget
vid Steenby 1238 ordnades, efter det första stora
estupprorets undertryckande, förhållandet mellan
Danmark och Livland så, att tyskarna behöllo Jerwen,
hvilket tillföll Tyska orden, och Wiek, hvilket jämte
Ösel skulle utgöra ett tyskt biskopsstift; landskapen
Harrien och Wierland förblefvo under danska kronan,
men trädde redan 1304 i den närmaste förbindelse med
Livland genom att ingå i den då bildade "livländska
konfederationen", hvilken afsåg att hindra utländsk
inblandning i livländska angelägenheter. 24 april
1343 utbröt det andra stora estupproret, mot hvilket
den danska kolonien stod maktlös. Den måste söka
hjälp hos Tyska orden, hvilken undertryckte upproret
och 1346 genom köp af danska kronan förvärfvade
äfven den formella öfverhögheten öfver Harrien och
Wierland. De estländska vasallerna, staden Reval
och biskopen af Reval, bildade numera själfständiga
grupper inom den livländska konfederationen, med
ordensmästaren som "landsherre". På kongressen i
Danzig 1397, hvilken i många afseenden har varit af
afgörande betydelse för Livlands historia, medgaf
högmästaren Konrad von Jungingen åt det estländska
ridderskapet arfsrätt till länsgodsen äfven på
kvinnolinjen (den s. k. "Jungingensche gnade"),
hvarigenom dessas förvandling till privategendom i
hög grad befordrades. På 1520-talet vann lutherska
reformationen insteg i E., hufvudsakligen genom
Johan Lange, den förste lutherske superintendenten
i Reval. Reformationen hade emellertid undergräft
Livlands gamla statsskick. Orden såsom en katolsk
institution kunde rimligtvis icke stå i spetsen
för ett protestantiskt land, den gamla livländska
konfederationen råkade i förfall, och då 1558
det stora ryska kriget utbröt, visade sig snart,
att den icke var i stånd att längre värna landets
oafhängighet. Redan 1558 begärde landmästaren Gotthard
von Kettler hjälp af Gustaf Vasa, men hvarken denne
eller Erik XIV ville gå in på hans öfverdrifna
anspråk. Underhandlingarna med honom afbrötos, men
Erik XIV lofvade Reval på dess begäran skydd, under
villkor att staden gåfve sig under Sverige. Kettler
hade under tiden fått hjälp af Polen och förlagt en
afdelning polska trupper till slottet i Reval, men
1561 kom Klas Kristersson Horn till Reval och tvang
den polska besättningen till kapitulation. Efter
långvariga underhandlingar med Horn aflade Revals
borgerskap samt ridderskapet i Harrien, Wierland
och Jerwen trohetseden till konungen af Sverige,
hvaremot denne 2 och 8 aug. 1561 stadfäste deras
gamla privilegier, fri- och rättigheter, sådana
E. fått dem af ordensmästarna. I freden i Stettin
1570 behöll Sverige E., medan Danmark fick Wiek
och Ösel. Aug. 1570-mars 1571 belägrade ryssarna
och den med dem förbundne hertig Magnus af Danmark
Reval visserligen utan framgång, men först sedan
Reval undergått ännu en belägring genom ryssarna
och Pontus De la Gardie på 1580-talet börjat sina
glänsande krigsbedrifter i Ryssland, lyckades
det Sverige att genom fördraget med Ryssland
vid Pliusa 5 aug. 1583 befästa sitt herravälde
öfver E., med hvilket nu, efter hertig Magnus’
död, äfven Wiek återförenades. Grundvalen för E:s
förhållande till Sverige förblefvo landets gamla
privilegier, hvilka undan för undan konfirmerades af
de svenske konungarna, som gentemot landet trädde i
ordensmästarens ställe. Land och stad bibehöllos vid
en mycket vidtgående själfstyrelse, hvars förnämsta
organ voro ridderskapets landtdagar, Revals råd och
de bägge andliga konsistorierna, ett för landet, ett
för Reval. Centralregeringens inflytande gjorde sig
dock på många sätt gällande: landets högste styresman
blef konungens representant, generalguvernören
öfver E.; under honom stodo de af konungen utnämnde
ståthållarna i de gamla ordens- och biskopsslotten,
hvilka jämte dem tillhörande områden indragits
under kronan och för dess räkning förvaltades af
ståthållarna, som äfven förde befälet öfver slottens
besättningar. I rikets försvar deltog E. endast med
adelns rusttjänst (Estländska adelsfanan), men i de
fasta platserna, särskildt Reval, funnos ständiga
garnisoner af värfvade svenska trupper, i hvilkas
underhåll landet deltog, öfverbefälet fördes af
generalguvernören. Rättskipningen förblef lokal,
men generalguvernören blef ordförande i landets
öfverdomstol (oberlandgericht), och konungen
utnämnde äfven justitieborgmästaren i Reval,
hvilken var ordförande i stadens råd. Sedan
1630 hofrätten i Dorpat inrättats, blef denna
högsta instans äfven för E. Underdomstolarna
voro fortfarande: manngericht och hakengericht på
landet, rådhusrätten i Reval och för slotten den
s. k. burggericht i Reval; i alla saker, som på
något sätt rörde religionen, hade konsistorierna
en vidsträckt jurisdiktion. Upprepade försök att i
landet införa svenska landslagen, åtminstone såsom
subsidiär rättskälla, strandade på befolkningens
motvilja att låta pruta på sina privilegier, fastän
domstolarnas mångfald och särskildt rivaliteten
mellan de egentligen inhemska domstolarna och
den efter svensk rätt dömande och af kronan
understödda burggericht gaf anledning till ständiga
kompetenstvister och en viss rättsosäkerhet. Landet
hade lidit förfärligt under det tjugufemåriga kriget,
nära 2/3 voro ödelagdar och under hela den svenska
tiden lyckades man icke att fullständigt utplåna
spåren efter härjningen. Visserligen försvårade de
många krigen och adelns motstånd svenska regeringens
reformförsök. Dock grundlades 1632 ett universitet
i Dorpat, godsegarnas kriminella domsrätt öfver
de sedan ordenstiden "hörige" bönderna upphäfdes,
och de senares prestationer och afgifter till de
förre fixerades genom s. k. "wackenbücher", och
bönderna fingo rätt att klaga öfver intrång från
godsherrarnas sida. Karl XI:s försök att rent af
upphäfva lifegenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
