Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 959-960 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrad - Estrada palma, Tomas - Estragon - Estrangelo - Estrées - Estrées, Jean d´ - Estrées, Gabrielle d´ - Estrées, François Annibal d´ - Estrées, Jean d´ - Estrées. César d´ - Estrées, Victor Marie d´ - Estrées. Louis Charles César de Tellier d´ - Estreicher, Karol Józef Teofil

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fönsterbröstvärn eller för att därpå ställa en soffa,
en säng o. s. v.; en med några trappsteg upphöjd
plats för tronen i en tron- l. paradsal; ett upphöjdt
golf (i en sal eller i det fria) för officianter
(såsom musiker o. a.) eller åskådare vid festliga
tillfällen; tribun.

Estrada Palma, Tomas, president i republiken Cuba. Se
Palma, T. E.

Estragon, bot., i Frankrike och Tyskland bruklig
benämning på dragon, Artemisia dracunculus.

Estrangelo, syr., egentl, "evangelieskrift",
benämning på den äldre syriska skriften, hvilken
skiljer sig från den nyare, nu brukliga, genom mindre
prydlig form, men på samma gång genom större kraft.

Estrées [ätré 1. ästre], gammal fransk adelssläkt från
Artois, med namn efter staden Estrée (vid Béthune).

1. Jean d’E., markis, krigare, f. 1486, d. 1571,
utmärkte sig vid Calais’ belägring (1558) och
blef 1562 generallöjtnant. E. omskapade franska
artilleriet.


2. Gabrielle d’E., den förres sondotter,
Henrik IV:s älskarinna, f. 1573, d. 1599,
vann vid ett tillfälligt besök af denne på hennes
faders slott Cœuvres (1590) hans kärlek, som hon
besvarade.
Fadern, som ogillade hennes förbindelse, bortgifte
henne med en änkling, men äktenskapet upplöstes
snart, och Henrik väntade blott påfvens bifall till
skilsmässa från sin gemål Margareta af Valois för
att gifta sig med Gabrielle. Hon öfverhopades med
ynnestbevis, blef bl. a. hertiginna de Beaufort,
men motarbetades ständigt af Sully, ehuru hon
aldrig missbrukade sitt obegränsade inflytande på
konungen. Påskaftonen 1599, då förberedelserna till
Henriks skilsmässa voro nästan afslutade, afled hon
plötsligt i Paris, som det troddes (ehuru med orätt)
förgiftad. Af hennes tre barn med Henrik blef César
stamfader för huset Vendôme och Henriette Catherine
gift med hertigen af Elboeuf. De under hennes namn
utgifna Mémoires (1829) härröra troligen ej från
henne. Se Desclozeaux, "Gabrielle d’E." (1889).

3. François Annibal d’E., den förras
broder, hertig, pär, f. 1573, d. 1670, blef 1594
biskop i Noyon och 1626 marskalk af Frankrike,
efter mångårig krigstjänst, på grund af sitt tappra
försvar af Mantua. Som envoyé i Rom (1636-48)
visade han mycken duglighet. Han skref Mémoires de
la régence de Marie de Médicis (1666).

4. Jean d’E., den förres son, grefve, krigare, f.
1624, d. 1707, tjänade med utmärkelse under
Condé och Turenne samt förflyttades, ehuru obekant
med sjömansyrket, 1669 till flottan med viceamirals
värdighet. 1670 kämpade han med framgång mot
Barbareskstaterna, anförde 1672 och 1673 en stor
flotta i kriget mot Holland och sändes 1676 till
Västindien, där han intog Cayenne (s. å.) samt gjorde
ett djärft anfall på holländska flottan vid Tobago
och eröfrade denna ö (1677). Trots en af bristande
navigationskunskap vållad olycka vid Islas de Aves
1678, där han satte bort sin eskader, fick han 1681
marskalkstafven, som ingen fransk sjöofficer förut
burit. E., som 1686 fick titeln vicekonung af Amerika,
företog senare expeditioner till Tripoli, Tunis och
Alger, hvilka han kufvade genom bombardering, och
blef slutligen guvernör öfver Bretagne, där han genom
energiskt försvar hindrade engelsmän och holländare
att landstiga.

5. César d’E., den förres broder, prelat,
f. 1628, d. 1714, bekant för sitt vackra utseende
och sin spiritualitet, blef 1653 biskop af Laon och
1657 medlem af Franska akademien, ehuru han
aldrig skrifvit något. Lyckade underhandlingar
med Rom gjorde honom 1671 till kardinal, och som
minister i Rom häfdade han länge framgångsrikt sitt
lands intressen. 1702-03 var E. allsmäktig vid
spanska hofvet, då Ludvig XIV anbefallt sin sonson
Filip V att blindt följa hans råd, men blef därpå
återkallad till Frankrike.


6. Victor Marie d’E., markis de Cœuvres,
son till E. 4, f. 1660, d. 1737, vanligen
kallad marskalk de Cœuvres, ärfde faderns
krigarsnille, men var därjämte mer erfaren och
kunnig som sjöman. I ungdomen utmärkte han
sig i armén, deltog som fartygsbefälhafvare
i faderns expedition till Västindien och fick
efter flera lyckliga strider till sjöss 1684
expektansrätt på viceamiralssysslan. 1689 blef
han generallöjtnant vid flottan och kommenderade
1690 arriärgardet i Tourvilles flotta, som
s. å. slog den engesk-holländska vid Beachy head (se
d. o.). Sedermera hade han befäl i Medelhafvet, bidrog
bl. a. till fransmännens eröfring af Katalonien
1697 och blef till lön för sina bragder 1703
marskalk af Frankrike samt grand af Spanien. 1715
blef han president för marinkonseljen och 1733
statsminister. Sedan 1715 var E. medlem af Franska
akademien. Med honom utdog ätten på manslinjen.

7. Louis Charles César de Tellier d’E., den
föregåendes systerson och sonson till Louvois,
hertig, krigare, vanl. kallad chevalier de Louvois,
f. 1695, d. 1771, utmärkte sig under fälttåget
i Böhmen (1742) och i slagen vid Fontenoy (1745)
och Rocoux (1746) samt anförde i sjuåriga kriget
(1756-63) franska armén i Hannover, som han eröfrade
efter segern vid Hastenbeck (1757) öfver hertigen
af Cumberland. S. å. blef han marskalk, men föll i
onåd vid hofvet och återkallades. Efter Soubises
snöpliga krigföring återfick E. befälet vid sidan
af denne (1762), men kom för sent för att kunna
reparera nederlagen. Han blef hertig 1763. 1722
hade han varit nära att äkta Maria Leszczynska,
sedermera Ludvig XV:s gemål. Han var den siste
bäraren af namnet E. E. A-t.

Estreicher, Karol Józef Teofil, polsk bibliograf,
litteraturhistoriker, son af en berömd polsk
naturforskare Alvozy E. (d. 1852), f. 1827 i
Krakau, studerade vid universitetet där och blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>