Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1063-1064 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eurenius, Johannes (Jöns) Jacobi - Eurik - Euripides

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dom. Mest bekant har han blifvit genom Atlantica
orientalis, eller Atlandsnäs til des rätta
belägenhet beskrifvet, i hvilken han bekämpade
O. Rudbecks åsikter om det gamla Atlantis, hvilket
E. förlade till Palestina. Det var dock ogärna man
såg Rudbecks för fosterlandet så smickrande mening
anfäktad, och många hinder lades fördenskull i
vägen för arbetets tryckning, så att det länge var
kändt endast genom afskrifter. Slutligen trycktes
det i Strängnäs 1751, öfversattes på latin och
utkom 1764 i Berlin, Stralsund och Leipzig. Ett
annat af hans arbeten, En präst i sin prydning,
eller grundelig afhandling angående en prästmans
och Christi tjenares ämbetes skyldigheter etc.,
hade likaledes länge varit bekant i handskrift,
då det 1770 utkom i tryck (2:a uppl. 1844).
(V. S-g.)

Eurik, västgotisk konung 466-484, var yngste son
till konung Teoderik I, som stupade i slaget på
Katalauniska fälten mot Attila (451), och uppsteg
på tronen, först sedan hans båda äldre bröder,
Torismund (d. 453) och Teoderik II (d. 466), blifvit
mördade. E. eröfrade från det i upplösning stadda
Västromerska riket dess återstående besittningar i
Gallien (Frankrike) s. om Loire och i Spanien och gaf
därigenom västgotariket dess största utsträckning
(jfr Folkvandringen). Han lät också samla och
uppteckna sitt folks rättssedvänjor och lade därigenom
grunden till lex Visigothorum l. västgoternas lag,
som flera följande konungar läto föröka och delvis
omarbeta. E. efterträddes af sin son Alarik II.
S. F. H. (S. B.)

Euripides (grek. Evgutidr}?), den yngste af det forna
Atens tre stora tragiska skalder (de båda andra voro
Aischylos och Sofokles), föddes enligt
den allmännaste uppgiften 480 f. Kr. på samma dag,
som slaget vid Salamis stod, och på denna ö, dit
hans föräldrar jämte många andra atenare tagit sin
tillflykt vid persernas anryckande. Enligt annan
beräkning var han född 484. Ehuru han var af lågt
stånd, synes han ha fått en vårdad uppfostran. Under
sin tidigare ungdom egnade han sig med stor ifver åt
kroppsöfningar för att såsom atlet kunna uppträda i
de hos grekerna brukliga täflingsspelen. Emellertid
riktades snart hans håg på mera intellektuella
sysselsättningar, och han anslöt sig såsom lärjunge
till den berömde filosofen Anaxagoras, hvarjämte
han stod i vänskapsförhållande till Sokrates.

Euripides. (Antik byst i Mantua.)

Äfven
sofisterna Prodikos och Protagoras skall han ha
åhört. Med det politiska lifvet synes han aldrig ha
befattat sig. För öfrigt ansågs han vara trumpen och
otillgänglig, karaktärsdrag, som tydligt nog af spegla
sig hos hans från antiken bevarade porträttbyster. Två
gånger gift, gjorde han i båda sina äktenskap bittra
erfarenheter. I det första hade han tre söner, af
hvilka den
yngste, Euripides, efter faderns död ombesörjde
uppförandet af några bland hans stycken. - Sin
vädjobana såsom dramatisk skald började E. sannolikt
vid 25 års ålder och fortfor sedermera oaflåtligt
att arbeta för teatern. Den framgång han rönte var
växlande, och hans verksamhet förbittrades i synnerhet
genom lustspelsförfattarnas (Aristofanes, Eupolis
m. fl.) hätskhet och kränkande anfall. Sannolikt var
det dessa angrepp, i förening med husliga sorger,
som förmådde honom att vid långt framskriden ålder
(omkr. 408 f. Kr.) öfvergifva Aten. Han vistades
därefter en kortare tid i Magnesia, men erhöll
snart en inbjudning af den bildningsälskande konung
Archelaos i Macedonien, vid hvars hof han åtnjöt
stort anseende. Ännu på sin höga ålderdom författade
han skådespel. E. dog 406. Om hans dödssätt finnas
fabelaktiga uppgifter. Enligt en bland dessa skall han
på sina afundsmäns anstiftan ha blifvit söndersliten
af jakthundar. Konung Archelaos lät öfver honom
uppföra en praktfull minnesvård, och atenarna hedrade
hans minne såväl genom ett cenotafium som genom att
i Dionysosteatern uppställa hans bildstod vid sidan
af Aischylos’ och Sofokles’.

Omdömena om E:s skaldskap ha under alla tider utfallit
mycket olika, i det att vid sidan af de amplaste
loford egnats honom det bittraste klander. Det senare
har till stor del haft sin grund däri, att man velat
bedöma honom efter den äldre, ideala dramatikens
måttstock. Ingenting kan dock vara mera oberättigadt,
då han själf med fullt medvetande öfvergifvit denna
äldre ståndpunkt och ger sig till känna såsom målsman
för en ny tid, hvilken alltmera lösgör sig från
den fäderneärfda naiva gudatron och hela den därmed
sammanhängande objektiva världsåskådningen, för att
i stället på den filosofiska spekulationens väg söka
lösningen af tillvarelsens gåtor och genom skarpsinnig
analys af människohjärtats förborgade djup uppdaga det
logiska sammanhanget mellan individens själstillstånd,
handlingssätt och öden, på samma gång som den sträfvar
att skaffa erkännande åt det subjektiva elementet
i lifvet och häfda individens rätt gentemot det
allmänna. E. hämtade visserligen ämnena för sina
dramer ur den gamla mytologien, men han behandlade
dessa ämnen med största frihet, och detta icke blott
med afseende på fabelns enskildheter, utan äfven
med afseende på den i det hela rådande stämningen,
sederna och åskådningssättet. Det mytiska innehåll,
som träder oss till mötes i hans skådespel, har af den
gamla sagan kvar namnen och det hufvudsakliga af den
yttre uppränningen, men saknar alldeles dess idealitet
och naiva omedelbarhet. "Hans hjältar och hjältinnor
äro naturtroget och utan idealisering tecknade efter
mönstret af skaldens egen samtid: sofisternas och
retorernas tidehvarf. Också försumma de sällan något
tillfälle att i denna tids retoriska och dialektiska
maner utbreda sig öfver gudomliga och mänskliga
ting, hvarvid mången gång äfven hvardagslifvets
förhållanden och dagens politiska frågor bringas på
tal. I detta afseende skiljer sig E. väsentligt fån
de äldre tragikerna, och Sofokles skall om honom ha
yttrat, att han tecknar människorna sådana de äro
och icke (i likhet med Sofokles själf) sådana de
borde vara. En mästare är han äfven i kraftfull och
gripande framställning af de mänskliga lidelserna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>