Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1111-1112 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelical friends - Evangeliebok (Evangeliarium l. Evangelistarium) - Evangeliebröder - Evangelieharmoni - Evangelikala rörelsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Evangelical friends [ivändje’likl fre’nds], eng. Se
Kväkare.

Evangeliebok (Evangeliarium l. Evangelistarium),
bok, som innehåller de delar af de fyra evangelierna,
hvilka vid den offentliga kristna gudstjänsten skola
föreläsas och utgöra predikotexter. Motsvarande
samling af stycken ur epistlarna, Apostlagärningarna
och Uppenbarelseboken kallas epistolarium. Stundom
sammanfattas, såsom t. ex. i Sverige är allmänt
brukligt, bägge delarna (jämte särskilda böner före
episteln och efter evangeliet för hvarje sön- och
helgdag) under benämningen evangeliebok. I denna
finnas dessutom upptagna, såsom bihang, utdrag
ur kyrkohandboken samt åtskilliga böner. Genom
k. förordn.
26 okt. 1860 fick den svenska kyrkan två årgångar
nya predikotexter, hvilka jämte de gamla texterna
infördes i evangelieboken och kommo i bruk fr. o. m. 1
sönd. i Advent 1862. De gamla texterna ("episteln"
och "evangelium") föreläsas dock alltid från altaret,
äfven sådana år, då de icke utgöra predikotexter. I
äldre tider utstyrdes evangelieböckerna stundom med
stor prakt. Redan Chrysostomos talar om präktiga
pergamentsexemplar med gyllene bokstäfver och
dyrbara band. Ett vackert prof på dylika böcker
är Codex aureus (se Codex 3) i K. biblioteket i
Stockholm (ur denna är ofvanstående fig. hämtad). -
I den grekisk-katolska kyrkan är evangelistarium
benämning på innehållsförteckningen till ett
evangeliarium, åtföljd af liturgiska anvisningar.

En bildsida ur Codex aureus (i K. bibl., Stockholm), förminskad kopia med uteslutande af färgerna.

E. J. Ö.*

Evangeliebröder. Se Minoriter.

Evangelieharmoni, sammanställning eller
sammanarbetning af de fyra olika evangeliska
berättelserna till en enda fortlöpande skildring. Den
äldsta evangelieharmonien är Tatianus’ Diatessaron,
skrifven på syriska språket i 2:a årh., förebilden
till
alla följande evangelieharmonier. Den har nu
gått förlorad. Den äldsta på latinska språket af
biskop Victor af Capua 546 utgifna (den s. k. Codex
fuldensis) är troligen en öfv. af "Diatessaron",
liksom ock den arabiska evangelieharmonien från
750-850. "Codex fuldensis", som har till titel
Unum ex quatuor evangelium, gaf upphof åt många
under medeltiden begagnade bearbetningar. Viktiga
minnesmärken af forntysk poesi äro de på 800-talet
gjorda poetiska bearbetningarna Krist och Heliand. En
afskrift af "Codex fuldensis" med bifogad fornhögtysk
öfv. är den s. k. S:t Gallen-evangelieharmonien
(utg. 1841 af J. A. Schmeller). - Redan kyrkofadern
Augustinus påbörjade en på mera vetenskapliga
grunder hvilande evangelieharmoni. De consensu
evangelistarum. Till detta ofullbordade arbete
anslöt sig den kände franske universitetskanslern
Jean Charlier de Gerson (d. 1429), då han utgaf sin
mycket ansedda Monotessaron sive unum ex quatuor
evangeliis. Under den nyare tiden utgaf den lutherske
teologen Andreas Osiander 1537 Harmoniæ evangelicæ
libri IV och gaf härmed upphof till själfva namnet
"evangelieharmoni", som genom Osianders sätt att
taga sin uppgift kommit i misskredit och blifvit
liktydigt med en tendensmässig sträfvan att bringa de
olikartade evangeliernas berättelser i motsägelselös
öfverensstämmelse med hvarandra. Osiander var nämligen
anhängare af läran om verbalinspirationen. I Osianders
anda, om ej fullt så strängt, påbörjade M. Chemnitz
en evangelieharmoni, som fortsattes af Polycarpus
Leyser och fullbordades af J. Gerhardt, Harmonia
quatuor evangelistarum (1593-1611; i förbättrad
uppl. utg. af Wittenbergs teol. fakultet i 2 folioband
1652). Calvins Commentarii in harmoniam ex Matt.,
Marc. & Luc. compositam (1555) har en mera fri,
vetenskaplig uppfattning. Arminianen J. Clericus
bildar genom sin 1699 utgifna sammanställning
af de fyra evangeliernas texter, kallad Harmonia
evangelica, öfvergången från de evangelieharmoniska
arbetena till de synoptiska. I den nyaste tidens
teologi finns ingen botten för evangelieharmoniska
arbeten. Denna teologi ser i de fyra evangelierna
fullt själfständiga, delvis divergerande
berättelser, af hvilka hvar och en utgör ett helt
för sig, så att de icke kunna sammanföras till en
enhetlig framställning. - Den lutherska kyrkans
"evangeliebok" har kvar ett evangelieharmoniskt minne
i "Christi pinos historia", som ännu begagnas till
predikotexter under passionstiden och som ännu ger en
föreställning om "evangelieharmoniens" vanskligheter.
J. P.

Evangelier (jfr Evangelium), de skrifter från
den kristna kyrkans äldsta tid, som skildra Jesu
lif och verksamhet samt därmed sammanhängande
tilldragelser. Företrädesvis tillägges denna
benämning de fyra s. k. kanoniska (d. ä. af kyrkan
såsom regel och rättesnöre antagna) evangelierna,
hvilka äro upptagna i nya testamentet. Deras titel
lyder egentligen: Evangelium, enligt Matteus, enligt
Markus, enligt Lukas och enligt Johannes. Medan
de tre första af dessa evangelier förete en mycket
stor inbördes likhet, som ofta sträcker sig äfven
till enskilda ord och uttryckssätt, är det fjärde
dem betydligt olikt. Man har kallat de förstnämnda
synoptiska (af grek. synopsis, öfversikt), emedan
en sammanställning af dem gifver en öfverskådlig
och samstämmande öfversikt af Jesu lif. Jämte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>