Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelikala rörelsen - Evangelikalismen i England - Evangelisation - Evangelisera - Evangelischer bund - Evangelisk - Evangeliska alliansen - Evangeliska bröder, Evangeliska brödraförsamlingen - Evangeliska fosterlandsstiftelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sannolikt ha många af dem uppkommit för att
gifva stöd åt deras kätterska åsikter. I behåll
finnas följande: 1. Jakobs protevangelium (handlar
hufvudsakligen om jungfru Maria), från 2:a årh.;
2. Det falska Matteus-evangeliet (äfven kalladt Boken
om den saliga Marias födelse och Frälsarens barndom),
på latin; 3. Ev. om Marias födelse (de två sistnämnda
äro sannolikt blott utdrag och bearbetningar af
det först nämnda); 4. Timmermannen Josefs historia,
af koptiskt ursprung; 5. Tomas’ ev. (med gnostisk
tendens), näst "Jakobs evangelium" det äldsta;
6. Ev. om frälsarens barndom (på arabiska);
7. Nikodemus’ ev., hvilket dock rätteligen bör delas
i två skilda skrifter: a) Pilatus’ gärningar (med
judekristlig tendens); b) Om Kristi nedstigande till
dödsriket. - Af andra apokryfiska evangelier åter
ha endast titlarna eller ett och annat fragment
kommit till eftervärldens kännedom. Bland dem må
särskildt nämnas det s. k. "Hebréerevangelium"
från 2:a årh. f. Kr., skrifvet på arameiska, af
hvilket fragment finnas hos Origenes, Hieronymus och
några andra kyrkofäder, samt "Petrus-evangeliet",
likaledes från 2:a årh., skrifvet på grekiska,
hvilket omtalas och citeras af de äldre kyrkofäderna
och hvaraf man 1892 i en graf i öfre Egypten fann ett
pergamentfragment, som förskref sig från 8:e-12:e
årh. E. J. Ö. (J. P.)
Evangelikala rörelsen i England,
kyrkohist. Se Episkopalkyrkan.
Evangeliklismen i England, kyrkohist. Se
Episkopalkyrkan.
Evangelisation. Se Evangelisera.
Evangelisera, göra evangelisk, vinna för
evangelium. Ordet är bildadt i analogi med ordet
kristianisera och begagnas numera af frälsningsarmén
och i missionslitteraturen. Jfr Booth, William. -
Subst. Evangelisation.
Evangelischer bund [bont] zur wahrung der
deutsch-protestantischen interessen. Se Evangeliska
förbundet.
Evangelisk, öfverensstämmande med evangelium, sådant
detta framställes i bibeln. Emedan lutherska och
reformerta kyrkan samt i allmänhet de från dem
utgångna sekterna grunda sin tro på den Heliga
skrift, kallas de "evangeliska" (i synnerhet
den förstnämnda, hvars fullständiga namn är:
evangelisk-lutherska kyrkan). Företrädesvis begagnas
dock benämningen "evangeliska kyrkan" om den i
Preussen och flera andra tyska länder bestående
kyrkan, som uppkommit genom en förening af den
lutherska och den reformerta. Se Evangeliska unionen.
E. J. Ö.*
Evangeliska alliansen (eng. evangelical alliance),
en förening mellan protestantiska kristna af olika
bekännelser till främjande af protestantismens
gemensamma intressen och religionsfrihetens sak samt
till afvärjande af katolicism och indifferentism. En
rundskrifvelse från präster och lekmän inom den
skotska frikyrkan till olika kristna samfund på
Brittiska öarna föranledde föreningens bildande. Ett
förberedande möte hölls i Liverpool 1845, det första
allmänna mötet i London 1846. Alliansen skulle icke
åsyfta en s. k. union eller en sammansmältning af de
olika kyrkosamfunden, utan blott en enig samverkan
mellan deras medlemmar till värn mot gemensamma
fiender och faror. Såsom villkor för inträde i
densamma uppställdes erkännandet af
trossatserna om bibelns gudomliga inspiration, de
kristnes rätt och plikt att använda sitt eget omdöme
vid dess tolkning, treenigheten, det mänskliga
syndafördärfvet, Guds sons människoblifvande,
återlösningsverk och medlarämbete, rättfärdiggörelsen
af tron, den Helige andes omvändande och helgande
verk, predikoämbetets, dopets och nattvardens
gudomliga instiftelse, själens odödlighet,
kroppens uppståndelse samt evig salighet och evig
fördömelse. Mot dessa trosregler har å ena sidan
anmärkts, att deras uppställande försvårat anslutning
till alliansen från sådanas sida, som icke i allt
kunna göra den traditionella uppfattningen af dessa
läror till sin; å andra sidan har man ej utan skäl
klandrat, att "alliansen" genom deras antagande lagt
grunden till en allmän evangelisk kyrkobekännelse,
gentemot hvilken de enskilda kyrkornas bekännelser
stämplats såsom privatmeningar. Splittringar ha
ej heller uteblifvit. Medan de första af alliansen
anordnade stora mötena rönte liflig anslutning och
spelade en viss roll, ha de senare icke utöfvat något
djupare eller varaktigare inflytande. I allmänhet
torde alliansen ha gagnat mer sekternas än de
evangeliska kyrkornas sak. För betryckta evangeliska
trosförvanter har den vid flera tillfällen sökt göra
sitt inflytande gällande, stundom med, stundom utan
framgång. Af föreningens många grenar i olika länder
och världsdelar äro de engelska och amerikanska de
mest betydande. Allmänna möten ha hållits i London
1851, Paris 1855, Genève 1861, Amsterdam 1867,
New York 1873, Basel 1878, Köpenhamn 1884 (ett för
s. å. planeradt möte i Sverige afböjdes), Florens
1891 och London 1896. Föreningens hufvudorgan är
"Evangelical christendom". Jfr Bönveckan. J. T. B.
Evangeliska bröder, Evangeliska
brödraförsamlingen. Se Herrnhutare.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, till hvilken första
uppslaget, efter en från Skottland hämtad idé, gafs af
pastor H. J. Lundborg (d. 1867), bildades i Stockholm
1856 af en samling präster och lekmän (ursprungligen
under namn af "Fosterlandsstiftelsen för evangelii
befrämjande") och har alltsedan, af den enskilda
offervilligheten understödd, verkat för att "på den
evangelisk-lutherska bekännelsens grund och med fri
anslutning till vårt kyrkosamfunds inrättningar
befrämja Kristi rikes tillväxt". Ursprungligen
inskränkt till fosterlandet, utsträcktes denna
verksamhet snart till "kristna bekännare inom andra
länder" och från 1865 äfven till hednavärlden,
sedan de förste missionärerna det året utgått från
stiftelsens till missionsinstitut inredda egendom
Johannelund. - Stiftelsens angelägenheter ombesörjdes
från början af en af minst 12, i Stockholm (sedan
1904 äfven i landsorten) bosatta ledamöter bestående
styrelse (ordförande ha varit frih. J. Alströmer,
Ax. Adlercreutz, P. M. Elmblad, grefve T. H. Wrangel,
G. E. Beskow, C. U. Widström och, sedan 1906,
frih. A. Rappe), hvilken kompletterade sig själf
och vid de i juni återkommande årsmötena redogjorde
för sin förvaltning inför af densamma själf utsedda
provinsombud (se nedan), som, då de befunno sig
i hufvudstaden, hade säte och stämma i styrelsen,
utom vid styrelseval. Då den af stiftelsen, och i
synnerhet af dess medlemmar C. O. Rosenius (d. 1868)
och P. Waldenström, framkallade religiösa rörelsen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
