Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fackförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kämpa emot än den engelska. Den har haft att
öfvervinna de svårigheter, som rasmotsatser,
immigration och den oerhördt snabba utvecklingen af
produktionstekniken medfört.
I den mån industrialismen framträngt i öfriga
länder har fackföreningsrörelse äfven där uppstått,
men den är, ehuru en frukt af Englands föredöme,
på samma gång skild från den angelsaxiska - om
man undantar några få sporadiska fackföreningar
och fackförbund i olika länder - därigenom, att
den uppstått under inflytande af politiska eller
religiösa åskådningar och partier, från hvilka den
sedan ej förmått frigöra sig. Så funnos i Tyskland
sedan 1860-talet fackföreningar bland tobaksarbetare
och typografer, men först sedan kännedomen om de
engelska fackföreningarna 1868 genom d:r Max Hirsch
spridts i vidare kretsar och sedan socialisterna
tagit saken om hand, kan fackföreningsrörelsen sägas
ha slagit rot i detta land. Det stora flertalet
af Tysklands fackföreningar står f. n. under
starkt inflytande af det socialdemokratiska
partiet. Följden häraf har blifvit, att de af d:r
Hirsch grundade "tyska" fackföreningarna fått en
bestämd, mot socialdemokratiska partiet fientlig
färg och att "kristligt-sociala" fackföreningar
bildats på protestantisk och katolsk grund. Utom
genom denna splittring i olika organisationer har
tyska fackföreningsrörelsen motverkats af en mer
än i andra länder afvogt sinnad lagstiftning. Så
måste 1878-90, då den s. k. "socialistlagen"
(se Bismarck, sp. 508) var gällande, de tyska
fackföreningarna anpassa sig efter lagens och dess
handhafvares drakoniska bestämmelser, hvilka lade
ofta oöfverstigliga hinder i vägen för alla försök
till ändamålsenlig utveckling af fackföreningarnas
organisationsformer och arbetsmetoder. Först när
denna lag 1890 upphörde att vara gällande, kan den
tyska fackföreningsrörelsen sägas ha kommit in i
normala och ordnade förhållanden. S. å. sammanslöto
sig de socialdemokratiska fackförbunden till
en centralorganisation, Generalkommission der
gewerkschaften Deutschlands, som i hög grad bidragit
att samla och stärka det stora flertalet af Tysklands
fackföreningar.
I Danmark bildades i början af 1870-talet under
inflytande af Internationalen (se d. o.) en mängd
arbetarföreningar af såväl politisk som facklig
natur. Rörelsen växte under hela 1870-talet, men
afbröts plötsligt 1877 på grund af ledarna Pios
och Geleffs fall. Först i början af 1880-talet
tog fackföreningsrörelsen i Danmark fart, och 1885
började fackföreningarna att sammansluta sig till
fackförbund. 1886 bildade Köpenhamns fackföreningar en
centralorganisation, De samvirkende fagforeninger,
som oaktadt sin lokala karaktär i viss mån tog
ledningen af rörelsen inom landet, till dess
en centralorganisation för hela landet, byggd på
fackförbunden, under namn af De samvirkende fagforbund
bildades 1898.
I slutet af 1870- och början af 1880-talen kan
fackföreningsrörelsen sägas ha nått Sverige. 1846
bildades Typografiska föreningen i Stockholm,
som emellertid före 1871 ej på något sätt
sökte påverka arbetsvillkoren, och först 1872
följde den nästa fackföreningen, Stockholms
bokbinderiarbetarförening. I början af 1880-talet
började de socialdemokratiska idéerna att spridas. En
mängd af de redan existerande fackföreningarna vanns för
dem, och jämsides med den socialdemokratiska
agitationen växte allt flera nya fram. Den
svenska fackföreningsrörelsen stod i nära samband
med den danska och den småningom framväxande
norska. Skandinaviska arbotarkongresser höllos i
Göteborg 1886, i Köpenhamn 1888, i Kristiania 1890
och i Malmö 1892. Fackföreningarna sammanslöto sig
till en början lokalt: i en mängd städer bildades
en "fackföreningarnas centralkommitté"; först i
slutet på 1880-talet uppstodo fackförbund. 1887
gjorde typograferna början, och sedan följde de
öfriga i rask följd (se Fackförbund). På
skandinaviska arbetarkongressen i Stockholm 1897
beslöts, att inom hvart och ett af de tre länderna
skulle man söka åvägabringa en sammanslutning mellan
fackförbunden inom hvarje land, ett beslut, som för
Sveriges räkning resulterade i Landsorganisationen i
Sverige (se d.o.). De lokala samorganisationerna,
numera kallade arbetarkommuner, ha förlorat all
facklig betydelse och bilda nu uteslutande grundvalen
för Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. 1898
beslöts, att hvarje fackförening senast tre år efter
anslutningen till landsorganisationen skulle ingå
i det socialdemokratiska partiet. Detta medförde
bildandet af Svenska arbetarförbundet, som ville
bereda tillfälle för äfven icke-socialdemokratiska
arbetare att fackligt organisera sig. På kongressen
1900 upphäfde landsorganisationen den ofvannämnda
bestämmelsen, men det socialdemokratiska partiet är
fortfarande hufvudsakligen byggdt på fackföreningarna,
i det att dessa i stor utsträckning anslutit sig till
arbetarkommunerna. Fackföreningsrörelsen i Sverige,
som 1903 räknade omkr. 91,000 medlemmar, räknade mars
1907 omkr. 166,000. Af dessa komma omkr. 126,000 på
fackförbund eller fristående fackföreningar anslutna
till landsorganisationen, omkr. 31,100 på utanför
landsorganisationen stående och omkr. 8,900 på Svenska
arbetarförbundet.
I Norge funnos före 1884 endast några få
fackföreningar och ett enda fackförbund. I
samband med den socialdemokratiska rörelsen
uppstodo fackföreningar, som 1889 började
sammansluta sig i fackförbund. 1898 sammanslöts
en del af fackförbunden till Arbeidernes faglige
landsorganisation. Befolkningens gleshet och den
ringa industriella utvecklingen ha gjort, att
fackföreningsrörelsen i Norge är jämförelsevis
obetydlig.
Utvecklingen i öfriga länder har varit ganska
likartad. Starkt påverkad, vanligen framkallad
af socialismens idéer, vann fackföreningsrörelsen
under 1870- och 1880-talen insteg i Österrike-Ungern,
Schweiz, Frankrike, Belgien, Holland och Italien. Den
har under 1890-talet och de senaste åren spridt
sig äfven till Spanien, Balkanstaterna, Japan
och Ryssland. Inom de engelska kolonierna ha i
Australien och på Nya Zeeland fackföreningarna
på grund af lagstiftningen kommit att spela
en betydande roll under det senaste årtiondet
(se Kollektivaftal och Skiljedom). Ehuru samma
utvecklingstendenser varit rådande, har emellertid
hvarje lands fackföreningsrörelse fått sin egendomliga
nationella prägel, har vetat anpassa sig efter de
lokala förhållandena eller dukat under för nationella
lyten. Som exempel kan nämnas, hur den österrikiska
fått sin prägel af det problem rassplittringen innebär
och af de svårigheter lagstiftningen lagt i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
