- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
1427-1428

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fasta - Fasta block - Fastage - Fast anställd - Fastbom, Ernst Fredrik - Fast docka - Faste - Fastebref

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fastedagen 9 ab till minne af Jerusalems intagande
af kaldéerna och af romarna (utom den stora
försoningsdagen) den mest betydande fastan under
året. Om öfriga fastedagar bland judarna under denna
tid se närmare G. Dalmans artikel i "Realencyklopädie
für protestantische theologie und kirche", bd
17, s. 16 ff. Nu för tiden ha judarna fem större
fastedagar, särskildt försoningsdagen och dagarna för
Jerusalems intagande af Nebukadnessar och af Titus.
E. S-e.

I den kristna kyrkan inkom fastan i anslutning
till det judiska bruket med fasta två veckodagar;
i motsats mot fariséerna fastade de kristna onsdag
och fredag, säkerligen redan i apostolisk tid. I 3:e
årh. utbildade sig i Rom seden att fasta lördag;
i stället fick onsdag småningom falla bort. Hela
Orienten och en del af Occidenten bibehöllo dock det
äldsta bruket. – Redan i efterapostolisk tid begynte
seden att fira påsk; och till denna anknöt sig från
början en föregående fasta. Denna fasta är specifikt
kristen, måhända uppkommen ur det missförstådda
stället Matt. 9:15. Till fastandebrukets snabba
utbredning inom kyrkan bidrog ock berättelsen om Jesu
40 dagars fasta efter dopet. Det innebar dock ej i
urkristen tid någon högre sedlighet; sådan innebörd
fick det, trots Jesu kamp däremot, med kyrkans
katolisering. Olika sed i fråga om fastans längd fanns
länge, men lördagen var alltid hufvudsaken. Ur denna
fasta utvecklade sig, måhända under diokletianska
förföljelsens nöd, 40-dagars-fastan före påsk
(quadragesima), som numera vanligen åsyftas med
namnet fastan. Efter mycket vacklande förlades
sedan 7:e årh. dess början till askonsdag; och detta
gäller för hela latinska kyrkan. Blott Milano håller
alltjämt kvar sin gamla sed med 36-dagars-fasta. I
Orienten hade utbildat sig seden att fira lördag som
festdag jämte söndag och sålunda undandraga dessa
dagar från fastan. Quadragesima har så i grekiska
kyrkan bestämts till 8 veckor (8 × 5 dagar), likaledes
alltsedan 7:e årh. I grekiska kyrkan utbildade sig
ock tre andra stora fastetider: adventsfastan
från 15 nov. till jul, apostlafastan från första
söndagen efter Trefaldighet till Peter-Paulsdagen
29 juni och Mariafastan från 1 till 15 aug. –
I grekiska kyrkan iakttages fastan med mycken
stränghet, i det endast vegetabilisk föda får
förtäras. Öfver hufvud taget står fastan i Orienten
mera i medelpunkten för det religiösa lifvet än
i den romerska västern; orientalerna ha ock mera
godt om tid. – I romerska kyrkan finnes kvar spår
af adventsfastan (Mårtensfastan), däremot ej af
apostla- och Mariafastan. Ett specifikt romerskt
bruk är quatemberfastan vissa dagar i hvarje kvartal
(urspr. skördefester); denna fasta är mest inrotad
i folkmedvetandet. Största vikt lägger dock kyrkan
vid den ofvannämnda quadragesima, för hvilken hvarje
biskop årligen utfärdar en föreskrift om hur fastandet
skall ske. Förbjuden föda är hufvudsakligen kött,
under det mjölk- och mjölrätter, vegetabilier, fisk,
ägg och smör äro tillåtna fasterätter. Personer,
som förrätta tungt arbete, soldater i fält, barn,
sjuka och hafvande kvinnor äro fritagna från fastan,
och äfven andra kunna i särskilda fall af biskopen
eller skriftefadern erhålla dispens från fastan. –
Reformatorerna gillade fastan blott såsom "en utvärtes
anständighet", men förkastade
hvarje påbud därom och gjorde äfven i detta fall
samvetsfrihetens grundsats gällande. Dock fastade man
på åtskilliga ställen inom den protestantiska världen
ända till midten af 18:e årh. Namnet kvarlefver ännu,
i det att söndagarna mellan fastlagssöndagen och
palmsöndagen kallas första, andra o. s. v. söndagen
i fastan (den fjärde söndagen i fastan heter
midfastosöndagen). De årligen påbjudna fyra böndagarna
(se d. o.) ha ock till fullständig titel "allmänna
tacksägelse-, faste-, bot- och böndagar". Jfr
L. Duchesne, "Origines du culte chrétien" (3:e
uppl. 1903), F. X. Funk, "Die entwicklung des
osterfastens" (i "Kirchengeschichtl. abhandlungen",
I, 1897).
Hj. H-t.

Fasta block, skpsb. Se Block 2.

Fastage [-staJ], stort laggkärl, fat. (Ordet är ej
franskt, utan endast bildadt med franskt suffix,
likasom t. ex. lastage och läckage.)

Fast anställd, krigsv., kallas vid Sveriges
krigsmakt all personal, som icke tjänar på grund af
värnpliktslagens bud, således allt befäl, alla vid
krigsmakten anställda tjänstemän och allt manskap,
som frivilligt ingått i tjänst. Vanligen användes
benämningen för detta sistnämnda, hvari infattas allt
befäl af korprals- (konstapels-)graderna. Benämningen
har kommit till efter 1901 och ersatt den i samma
bemärkelse förut använda benämningen stam. C. O. N.

Fastbom, Ernst Fredrik, dramatisk författare och
skådespelare, f. 1 jan. 1871 i Stockholm, där
han genomgick Maria folkskola, hvarefter han hade
anställning i ett par affärer, tills han hösten 1892
engagerades vid Folkteatern, som han alltjämt sedan
tillhört, med undantag af åren 1904 och 1905, då
han var anställd vid Södra teatern. F. har författat
åtskilliga populära folkskådespel, Betjäntens debut
(1894), I kärleksyran (1895), Förbjuden lycka (1902),
Jag gifta mig - aldrig (s. å.), En kärlekssaga
(1903), Elaka tungor (1904), En kvinnostrid (1905)
och Hvad kvinnan vill... (1906), som ega dialogiska
och sceniska förtjänster af enkelhet, fart, humor,
och till hvilkas framgång han själf i hög grad
bidragit som hufvudrollernas utförare. Utom i
dessa har F. uppträdt som Anders i "Anna Stina i
Stockholm", Kumlin i "Stabstrumpetaren", Hin i "Hin
och smålänningen" m. m.

Fast docka, sjöv. Se Docka, sp. 601.

Faste. Se Fastebref och Vapentag.

Fastebref, jur., var, intill dess det genom
k. förordn. 16 juni 1875 ang. lagfart å fång till
fast egendom blifvit annorlunda stadgadt, det bevis,
som af rätten meddelades öfver oklandrad lagfart
(1734 års lag Jordab. 4:l, 2). Ordets första del
kommer af fastar, med hvilken benämning i det äldre
svenska lagspråket betecknas de gode män, som voro
närvarande vid köp, skifte, gåfva eller förpantning
af jord samt vid vissa andra juridiska handlingar. Då
sedermera domare och nämnd eller stadsrättens
ledamöter nyttjades såsom fastar, d. v. s. då själfva
rättshandlingen försiggick inför domstolen, blef det
därom af denna utfärdade bevis kalladt fastebref,
d. ä. fastarnas intyg. Den senare rättsutvecklingen
förlade själfva föryttringen af jorden till ett
tidigare moment och lät vissa uppbud inför rätta
föregå meddelandet af fastebref. Enligt förenämnda
k. förordn, meddelas nu ej längre fastebref, utan
gifves i stället ett lagfartsbevis,
som dock (på grund af uppbudens afskaffande) ej har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0764.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free