Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filon, den judiske - Filon med förnamnet Herennios - Filon - Filon, Charles Auguste Désiré - Filon, Pierre Marie Augustine - Filopator - Filopoimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från en rik och förnäm judisk släkt. Sedan en
längre tid tillbaka hade de i Alexandria bosatte
judarna påverkats af den därstädes rådande grekiska
bildningen, och bland dem gjort sig gällande en
benägenhet att genom allegorisk tolkning af de heliga
skrifterna, liknande den, som stoikerna först infört
på de hedniska gudamyterna, bringa gamla testamentets
inre, förborgade mening i öfverensstämmelse med den
grekiska filosofiens lärosatser. Denna riktning
fullföljdes af F. med mycken lärdom och stort
skarpsinne. Han egde grundliga studier i grekiska
litteraturen, framför allt den filosofiska. Bland
de grekiske filosoferna hade i synnerhet Platon och
stoikerna tillvunnit sig hans bifall. Hans bemödande
går således hufvudsakligen ut på att i Moses böcker
med tillhjälp af en spekulativt allegorisk tolkning
uppvisa platonska och stoiska grundsatser. Dock
har den platonska filosofien hos F. förlorat en
icke ringa del af sin rent idealistiska prägel. Han
fasthåller med värme och öfvertygelse begreppet om
en enda, personlig och lefvande Gud och söker hålla
det rent från antropomorfism och antropopatism, men
i likhet med Pluton antager han ett slags materie,
af hvilken Gud skapat allt, äfven tiden. Ty "att
tro, att världen blifvit till på just sex dagar
eller öfver hufvud i tiden, är enfaldigt", säger
F. Beröringen mellan gudomen och den ändliga världen
förmedlas genom en mångfald af gudomliga krafter,
hvilkas sammanhållande enhet är det gudomliga
förnuftet (logos). Den första "himmelska människan"
är en preexisterande idealmänniska, obefläckad,
oförgänglig och utan könslig differens. Därefter
kommer paradismänniskan och sist den vanliga
skuldbelastade människan. Genom logos ske all gudomlig
uppenbarelse och all gudomlig kraftverkan. Såsom
källa för vår kunskap om Gud gäller Skriften och
för vissa utkorade den inre åskådningen - F:s med
mystiska element starkt uppblandade spekulation saknar
visserligen klarhet och sträng följdriktighet, men den
intager dock en viktig plats i vetenskapens historia
såsom förmedlare mellan judisk tro och hellenisk
visdom och såsom förelöpare till den spekulativa
kristna teologien, som af densamma tagit starka
intryck. I hvilken grad detta gäller redan om vissa
urkristliga skrifter, t. ex. prologen till det fjärde
evangeliet, de paulinska brefven och hebréerbrefvet,
är en ännu icke fullt säkert besvarad fråga. Till
den judiska nationalreligionen intager hans filosofi
ungefär samma ställning som neoplatonismen till den
grekiska hedendomen, men han har dock strängt hållit
fast vid judarnas speciella utkorelse och trädt i
opposition mot de riktningar inom den hellenistiska
judendomen, som ville upphäfva både sabbat och
omskärelse. I sedeläran var han af asketisk riktning
och i en skrift "om det kontemplativa lifvet"
(i fall den är äkta) en entusiastisk idealiserande
skildrare af de s. k. terapeuternas religiösa och
moraliska lif i Egypten. I öfrigt återgaf han i
sin sedelära såväl bibliska som platonskt stoiska
idéer och dygdebegrepp. För sitt folks välfärd
hyste F. ett lifligt intresse, och i ändamål att
utverka en skonsammare behandling af judarna
deltog han (39 l. 40 e. Kr.) i en beskickning till
Rom, hvilken dock på ett snöpligt sätt afvisades
af kejsar Caligula. Han författade sedermera en
försvarsskrift, hvilken efter kejsarons död upplästes
i sonaten. Likaledes skall F. ha företagit en resa
till Palestina, hvarest han besökte
Jerusalem och andra heliga orter. Berättelsen att F. i
Rom gjort bekantskap med aposteln Petrus och öfvergått
till kristendomen är säkerligen uppdiktad. Hypotesen
att F. skulle vara identisk med Teofil i det tredje
evangeliet och Apostlagärningarna är föga trolig. -
Af F:s många, på grekiska språket författade skrifter
finnes icke obetydligt i behåll. Om äktheten af
flera bland dem råder ganska stort tvifvel. De bästa
editionerna äro af Mangey 1742 (sedermera omtryckt i
en Tauchnitz-edition 1851-53) och af Cohn-Wendland
1896-1906 (hittills 5 bd), öfver den synnerligen
rikhaltiga Filon-litteraturen ger Schürer "Geschichte
des jüdischen volkes im zeitalter Jesu Christi",
III (3:e uppl. 1898), s. 487-542, en fullständig
förteckning. A. M. A. (S. A. F.)
Filon (grek. 0/Aror, lat. Philo) med förnamnet
Herennios, grekisk grammatiker från Byblos
i Fenicien, lefde omkr. 100 e. Kr. och utgaf en
grekisk öfv. af Sanchuniathons till sin äkthet mycket
betviflade och möjligen af F. själf uppdiktade
feniciska historia. För öfrigt nämnes han såsom
författare till flera numera förlorade skrifter.
A. M. A.
Filon f 611’]. 1. Charles Auguste Désiré F., fransk
historiker, f. 1800 i Paris, d. där 1875,, blef efter
studier i juridik och historia lärare i detta ämne
vid normalskolan i Paris 1840, professor däri vid
"faculté des lettres" i Douai 1853 och inspektor
för Paris’ undervisningsdistrikt 1858. F. skref
bl. a. Histoire comparée de France el d’Angleterre
(1832), Histoire de l’Europe au XVI:e siècle (2 bd,
1838), De la diplomatie française sous Louis XV
(1843), Du pouvoir spirituel dans ses rapports avec
l’etat (1844), Histoire du senat romain (1850) och
L’alliance anglaise au XVIII:e siécle (1860).
2. Pierre Marie Augustin F., den förres son, fransk
författare, f. 1841 i Paris, var först lärare vid
lyceet i Grenoble och 1867-75 för "kejsarprinsen",
Napoleon III:s son, som han 1870 åtföljde till
England, där han stannade flera år. F. har skrifvit
en mängd historiska och kritiska arbeten samt
romaner. Hans Histoire de la littérature anglaise
(1883) blef prisbelönt af Franska akad. F. ö. märkas
Nos grands-pères (1887), Amours anglais (1888),
Violette Mérian (1891), Profils anglais (1893), Le
théâtre anglais (1896), De Dumas à Rostand (1898),
Sous la tyrannie (1899) m. fl.
Filopator (grek. (Pdondrcog), "den fader-älskande",
tillnamn på den egyptiske konungen. Ptolemaios IV.
Filopolmen (grek. (Pdojtoifirjv, lat. Philopoemen)r
grekisk fältherre, akaiska förbundets strateg, f. i
Megalopolis i Arkadion omkr. 253 f. Kr., utmärkte
sig först vid försvaret af sin födelsestad mot den
spartanske konungen Kleomenes III och i slaget vid
Sellasia 222 (eller 221), där han väsentligen bidrog
till den macedoniske konungen Antigonos Dosons
seger öfver Kleomenes. År 207 blef han akaiska
förbundets strateg, hvilket ämbete han beklädde
inalles sju gånger. Mera fältherre än statsman,
vinnlade han sig i synnerhet om härens organisation,
och den första frukten af hans ansträngningar
var förbundets seger vid Mantineia (207) öfver
spartanerna. Fem år därefter befriade han Messonion
från den spartanske tyrannen Nabis. Sedan F. 192,
då han efter en tids vistelse på Kreta för tredje
gången valdes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
